Bland blommor och björnar i Beringia

Föredrag av Bente Eriksen den 25 februari 1999

Föredraget behandlade Beringia, d.v.s. området på ömse sidor om Berings sund. Dess tyngdpunkt låg i Alaska, där Bente vistades vid universitetet i Fairbanks under drygt ett år (1994), men även ett mindre område i östligaste Sibirien hade besökts. Hela området är (för breddgraden) mycket art- och endemrikt, vilket anses bero på att det ej varit nedisat. Alaska kan grovt indelas i berg i söder (Alaska Range, med Nordamerikas högsta berg, Mt McKinley), lågland emellan och berg i norr (Brooks Range). Som det anstår Amerika är allt stort här, björnar, glaciärer, bilar, ja t.o.m. mygg!?

Vi börjar vid universitetet i Fairbanks, som är ett gammalt guldgrävar- och nybyggarsamhälle. Här finns fortfarande hjulångare på floden och studenterna protesterar ilsket mot att de inte får vara beväpnade på lektionerna. I omgivningarna växer bl.a. busken Shepherdia canadensis, nipsippa Pulsatilla patens, Saxifraga tricuspidata, scharlakanssmultron Fragaria virginiana, Artemisia frigida (som är en buske), Lupinus arcticus, Anemone narcissiflora och krypljung Loiseleuria procumbens.

Vi gör så ett besök vid sydkusten söder om Anchorage, där skogen bildas av sitkagran Picea sitchensis. Vid havet får vi se pälssälar och havsuttrar, liksom lunnefåglar på stranden och murmeldjur längre in. Bland blomster kan nämnas Pyrola asarifolia. Så upp till centrala Alaska Range. Här blommar bl.a. Dryas drummondii, den ljuvliga Saxifraga flagellaris och den mindre ljuvliga styvbräckan S. hieraciifolia, cruciferen Parrya nudicaulis, förgätmigejsläktingen Eritrichium aretioides, Gentiana glauca och praktmjölkört Chamaenerion latifolium. Bland fingerörter, vilka Bente speciellt studerar, ses Potentilla biflora, P. pennsylvanica, raggfingerört P. hyparctica (som är vanlig) och lappfingerört P. nivea s.lat.

Åter till Fairbanks och norrut. Det finns bara en väg till norra Alaska, vilken byggts utmed den pipeline som leder olja från källorna vid nordkusten till hamnarna i söder. Så småningom tunnas skogen (av svartgran Picea mariana) ut och tundran tar vid. I den glesa skogen med flerhundraåriga, men bara några meter höga granar växer bl.a. guckusko Cypripedium calceolus ssp. parviflorum, Castilleja caudata, Pedicularis verticillata och Pulsatilla drummondii. På skredmark frodas cruciferen Lesquerella arctica (som kanske även finns i Sverige).

Uppe i Brooks Range får vi se snögetter, jordekorrar och en räv. Här blommar Phlox sibirica, Bupleurum triradiatum, Androsace chamaejasme, den tättuvade Saxifraga eschscholtzii och tre spiror: den vitblommiga Pedicularis capitata, den rosa P. langsdorffii och P. albolabiata som är både vit och rosa.

Så till Sibirien… Vid kusten av Chukotkahalvön ses många intressanta växter, bl.a. Dicentra peregrina, Rhododendrum kamtchaticum, Pinguicula variegata, Draba stenopetala och en rent grön typ inom Potentilla nivea-komplexet. Bente ville gärna komma upp utmed floden till de i inlandet belägna bergen och efter diverse påtryckningar och mutor kunde man slutligen komma i väg. Resan gick först med båt, längre fram med bandfordon. Dess motor gick under resan sönder, men som tur var fanns det ett annat sönderkört fordon av samma slag bara några mil därifrån, där reservdelar kunde hämtas…

Nå, slutligen kom man fram till bergen, där bl.a. Potentilla anadyrensis och Alyssum obovatum blommade, liksom Claytonia arctica. Återresan blev ännu mera äventyrlig, först satt båten fast och kunde inte rubbas, sedan gick den sönder och körde fast i en sandbank, men slutligen kom Bente tillbaka igen.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att Potentilla-arterna till stor del är partiella apomikter, varför den systematiska behandlingen blir komplicerad och har bedömts olika av olika forskare. Saxifraga flagellaris delas ofta upp i många arter numera; den typiska växer bl.a. på Svalbard och har utan problem kunnat odlas i Abisko. Kanske något som går att hitta i Skanderna? Brunbjörnarna i Alaska är i stort sett ofarliga om de ej lockas av matlukt, men svartbjörnarna är mera farliga, då deras nyfikenhet är större.


DDetta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare och sedan kontrollerat av föredragshållaren. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg