Trädgården som kulturyttring

Föredrag av Sven-Olov Strandhede den 25 mars 1999

Föredraget började år 79 A.D. då Vesuvius utbrott begravde städerna Pompeji och Herculaneum. Sedan mitten av 1700-talet har utgrävningar pågått inom detta område, vilket gett oss en god bild av dåtidens levnadssätt och däribland deras trädgårdar. Vid en kringvandring bland husen ser man att de hade en inbyggd, sluten trädgård – ett viridium – omgivet av en pelargång. Genom mosaiker eller fresker med trädgårdsmotiv i pelargången “förstorades” trädgården skenbart. Genom studier av dessa avbildningar och senare även fossil- och pollenstudier har man kunnat få en bild av vad det var för växter som romarna odlade i sina trädgårdar. Till största delen tycks det ha rört sig om födo- och kryddväxter, som sparris, vindruvor, mandel och lök, men även en del arter som troligen endast vuxit som prydnad. Tyvärr har dessa kunskaper knappast påverkat vilka växter som planteras ut i de rekonstruerade trädgårdarna, utan det blir ofta Agave, Pelargonium, Mesembryanthemum, m.fl. växter från främmande världsdelar som romarna knappast kan ha odlat.

Efter romarrikets sammanbrott kom trädgårdsodlingen att försummas, men i stället kom ett icke oväsentligt inflytande från öster att göra sig gällande. I synnerhet persern Ibn Abu al Husain (latiniserat Avicenna) från Ispahan bidrog mycket till kunskapen om medicinalväxter genom sitt livsverk, i latinsk översättning kallat Canon medicinae. Mangrovesläktet Avicennia är uppkallat efter honom.

Under medeltiden kom trädgårdsodlingen i synnerhet att utvecklas i klostren. Här utbildades en sträng mall med djup symbolik för hur en trädgård skulle vara uppbyggd. Den skulle vara sluten, omgiven av murar eller häckar med en brunn i centrum omgiven av komplicerade mönster (s.k. parterrer) av blomster och sand samt en “grotta” med en Maria- eller Kristusstaty. Även de blommor som planterades valdes väsentligen för sina inneboende symboliska egenskaper, t.ex. stod rosen för martyrerna och narcissen för patriarkerna. Hela denna s.k. Mariaträdgård stod för det avskilda paradiset, brunnen för livets källa o.s.v. Man odlade dock även nyttoväxter i klosterträdgårdarna, i synnerhet medicinalväxter.

Under 1400- och 1500-talen inkom många exotiska trädgårdsväxter från de nya områden som européerna då upptäckte, men själva trädgårdens klassiska uppbyggnad som en strikt ordnad och kontrollerad del av tillvaron, ställd mot den otämda naturen, förändrades inte. Som ett nytt inslag tillkom dock “ars topiaria” d.v.s. figurklippta buskar och träd som kunde föreställa människor, djur, skepp m.m. Också grottmotivet från Mariaträdgårdarna kom att förstoras och genom överdrifter bli mer och mer groteskt.

Denna trädgårdskonst fick sin kulmen under barocktiden och kan illustreras med ön Isla Bella i Lago Maggiore, som av sina ägare, den fabulöst rika släkten Borromeo, under århundradenas gång omskapades till ett palats omgivet av strikta barockträdgårdar, allt i formen av en galeas! Numera kan denna grundplan inte längre urskiljas då man under 1800-talet planterade mängder av exotiska trädslag på ön. Liknande trädgårdsanläggningar, fast i klart mindre skala finns även i Sverige, t.ex. vid Sandemar utanför Stockholm och Gunnebo. En nyhet som tillkom under barocken var speciella övervintringshus för de exoter som ej förmådde uthärda vintern. Ur dessa orangerier uppkom under 1800-talet (då man lärt sig gjuta glasrutor) riktiga växthus, vilka som palmhus blev vitt spridda i Europa, även till Göteborg.

I opposition mot den tunga barockstilen uppkom en ny trädgårdsstil, landskapsträdgården, som även kom att kallas den engelska stilen. Här försökte man skapa en omärklig övergång mellan natur och trädgård och undvika geometriska mönster. Gångstigarna slingrar i stället fram och ofta anlade man en flod som fick flyta fram i krumbukter. Anlagda ruiner var även ett tidstypiskt inslag. Dessa trädgårdar blev mer och mer populära och kom under romantikens 1800-tal att helt dominera.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att citroner var kända i Rom, men det rörde sig inte om den art vi nu kallar citron utan om judarnas ethrog. Mangroven Avicennia förekommer så långt norrut som på Sinai, men inte i Persien där Avicenna verkade. De italienska trädgårdarna rekommenderades.


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare och sedan kontrollerat av föredragshållaren. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg