Från kalfjäll och sydbokskogar till kauriträd i tempererad regnskog på Nya Zeeland

Föredrag av Helena Gralén, Jeanette Samuelsson och Malin Samuelsson den 27 januari 2000

Föredraget tog oss in medias res från första början. Vi befann oss en ljuvlig morgon vid en tältplats i sydbokskogen och hörde fåglarna kvittra i morgonbrisen. Därpå följde en kortfattad introduktion till Nya Zeeland. Landet består av två stora öar, Nordön och Sydön, jämte några mindre av vilka Stewartön är störst. Ytan är något större än Storbritanniens men mindre än Japans. Nordön är geologiskt aktiv med vulkaner och varma källor. Sydön är mycket bergig på västra sidan. Den högsta toppen, Mt Cook, är 3755 m.ö.h.

Första delen av resan skedde runt en del av Sydön. På västkusten ligger Milford Sound — "en plats i paradiset" — med ett underbart vackert landskap. Här är de branta bergväggarna helt inklädda i gröna dräkter och bäckarna störtar ned som brudslöjor utmed bergssidorna. De varma och fuktiga vindarna från väster ger rik nederbörd här, 8 m om året, medan landskapet öster om bergskedjan får avsevärt mindre nederbörd (östra sidan av sydön drygt 300 mm). Även på vintern är nederbörden hög i form av snö. Glaciärerna kan gå nästan hela vägen ned till havet då de kan röra sig med en hastighet av 1-5 m om dagen. Vi följer en liten slingrande väg genom skogen utmed kusten. På ett ställe går inte bara vägens båda körriktningar utan också järnvägen över en enfilig bro. På mindre branta ställen breder öppna fårbetade gräsmarker ut sig. På Nya Zeeland finns 50 miljoner får, men bara 4 miljoner människor. All denna fårskötsel kräver stora gräsmarker, varför blott 10 % av den ursprungliga vegetationen finns kvar, mest i reservat.

Ännu förekommer "barrträdet" Phyllocladus (Podocarpaceae) på spridda platser. Förr var dessa underliga träd med sina utplattade grenar vanligare. Mera finns då kvar av sydbokarna, representerade av fem olika taxa: "bergsbok" Nothofagus solanderi var. solanderi, "svartbok" N. solanderi var. cliffortioides med svart stam, "rödbok" N. fusca med röd ved, N. menziesii samt N. truncata. Sydbokskogar förekommer nu mest på Sydön där de växer upp till 1200 m.ö.h. och bildar 15-30 m höga träd. Här växer även Carpodetus serratus (Escalloniaceae) med mycket utpräglade bladnerver, Pseudopanax crassifolius och P. simplex (Araliaceae) vilka har mycket olika ungdomsblad och blad på utvuxna individ. Coriaria arborea (Coriaceae) har svarta frukter som liknar peppar.

En vanlig fågel i skogarna är den flygoförmögna wekarallen som rör sig i den rika undervegetationen. Särskilt kryptogamfloran är mycket rik; här finns gott om lavar, bl.a. Pseudocyphellaria, och mossor, däribland världens största mossa, Dowsonia. Många ormbunkar kläder in mark och trädstammar, från små Hymenophyllum-arter upp till trädormbunkar som Cyathea dealbata.

Vi ger oss så upp ovan trädgränsen i Fjordlands nationalpark. Här råder strikta regler för besökande, bl. a. får man inte gå utanför lederna och i vissa områden måste man boka tid långt i förväg. En karaktärsfågel är den orädda kean Nestor notabilis, vars namn, "kea" är ljudhärmande. Här växer många intressanta fjällväxter, bl.a. några arter ur släktet Aciphylla (Apiaceae), den väldoftande busken Olearia (Asteraceae), flera olika Gentiana-arter (som dock är ganska olika våra), den gulblommiga Euphrasia cockayniana, Forstera (Stylidaceae) och den grästrädsliknande Dracophyllum (Epacridaceae).

Så ner till havet vid Otagohalvön. Här är det framför allt fåglar och valar som lockar. Bland de förstnämnda är kungsalbatrossen störst med en vingbredd av 3 m. För övrigt finns rödnäbbad mås och den endemiska gulögda pingvinen. Den gräver ut bohålor i sandbankar och besöker dem nattetid för att mata ungarna. Arten har minskat mycket genom exploatering och införda predatorer. Strax utanför kusten ligger kontinentalsockeln. Det uppvällande näringsrika vattnet ger goda möjligheter att observera valarna på nära håll. Vi får se kaskelot, späckhuggare och en delfinart, liksom även den nyzeeländska pälssälen, som man dock även kan få se på land.

Så över till Nordön, där vi vandrar genom ett landskap med aktiva vulkaner, senaste utbrottet skedde 1995. Här växer ingen sluten vegetation, men här och där kan man finna t.ex. en Wahlenbergia (Campanulaceae) eller Dracophyllum (Epacridaceae). Inuti en utslocknad krater finns Raoulia albosericea (Asteraceae) som är nära släkt med de berömda "växtfåren" med ej så hårt tuvad. Kring en tegelröd krater finns smärre blågröna sjöar med giftigt vatten. Ett stycke därifrån ligger ett hetvattenområde som bildades på 1950talet då en nyanlagd kraftstation sänkte grundvattennivån. Förutom en geysir finns här fumaroler, lerkällor och "vanliga" hetkällor.

Långt uppe i den subtropiska norden får vi så slutligen se några kvarlevande kauriträd Agathis australis (Araucariaceae). Dessa "barrträd" blir mycket höga (upp till 60 m) och grova (omkrets upp till 14 m) varför de varit mycket eftertraktade som virkesträd (ett enda träd gav 244 m3). De växer emellertid mycket långsamt, flertalet stora träd torde vara mer än 2000 år, varför det kommer att ta lång tid att återfå vad som förlorats. I skogen växer en karakteristisk ormbunke, Gleichenia dicarpa (Gleicheniaceae) och här får vi höra (men inte se) landets nationalfågel, kiwin, som har ett gnisslande läte.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att införda växt och djurarter gjort mycket stor skada i de naturliga ekosystemen på Nya Zeeland. Kauriträden är gymnospermer, men har snarare "blad" än barr. Nya Zeeland har bara två inhemska däggdjursarter, båda fladdermöss, men flera naturliga nischer har i stället intagits av flygoförmögna fåglar. Många av dessa är nu utrotade eller utrotningshotade p.g.a. konkurrens eller direkt förföljelse från de införda djuren, i synnerhet nämndes opossum.


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare och sedan kontrollerat av föredragshållarna. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg