Arter, finns de? – eller filosofier bakom systematiken

Föredrag av Magnus Lidén på julmötet den 15 december 2000

Föredragshållaren är numera chef för Botaniska trädgården med Linné-minnena vid Uppsala universitet. Detta har gjort att "Linné har kommit in i hans liv" på ett helt nytt sätt, och att Linnés sätt att se på världen jämförts med hans egen syn, och i vissa fall visat överraskande samstämmighet. Ett Linné-citat får inleda: "Gud skapade världen till en blomstertapet och satte människan däruppå att spatsera, leva och sig förnöja".

För många är diskontinuiteten i naturen uppenbar; man tycker det är lätt att se tydliga "gap" mellan grupper/taxa. Man finner inga mellanformer mellan fåglar och krokodiler, utan det är lätt att se vad som är vad. Dessa grupper finns på olika nivåer där ett taxon inbegriper flera andra på en lägre nivå; bland fåglar finns det flera "släkten" och varje "släkte" kan ha flera "arter". En modell av detta tänkesätt är den träd-modell eller delta-modell vi har vant oss vid. Ett diametralt motsatt betraktelsesätt är att se naturens mönster som ett kontinuum, där grupper övergår i varandra utan tydliga gränser. En sådan modell kan ta formen av en trappa (scala naturae; där vi också skiljer på "högre" och "lägre"), en kedja eller en karta. I dessa fall betonar man en tänkt kontinuitet mellan organismgrupperna som skulle göra att de övergick i varandra, bara man studerade tillräckligt mycket material. Bägge dessa filosofiska betraktelsesätt fanns före Linné; den kontinuerliga modellen var vid hans tid den mest spridda, men Linné själv betonar ofta (men långt ifrån alltid) diskontinuiteten.

Oavsett vilket av de båda synsätten som ligger bakom ens teoribyggnad så kan man skilja mellan två väsentligt olika sätt att systematisera. I ett "artificiellt system" definieras taxa av av systemkonstruktören valda nyckelkaraktärer (ofta några få)som ligger till grund för ett strikt sorterande av naturens byggbitar; det är alltså något man uppfinner. Ett "naturligt system" söker i stället illustrera en verklighet som är oberoende av observatören; det utgår från att det finns en naturlig hierarki som vi i bästa fall kan upptäcka. Ett naturligt system kan innehålla skenbara motsägelser för enskilda karaktärer (något som redan Linné påpekade), t.ex. har ju vissa dikotyledoner ett hjärtblad. Ett typexempel på det förra är Linnés Systema sexualis (som bygger på ståndarnas och pistillernas anordning); mindre känt är dock att Linné även gjorde ett för sin tid avancerat utkast till ett "naturligt system", hans "Ordines naturales", som innehöll 58 "ordningar".

Här gör vi en utvikning och förklarar två begrepp: individer och klasser. Individer är konkreta, saknar definierande egenskaper, kan inte ha medlemmar (men kan bestå av delar) och är klart avgränsade i tid och rum. Klasser (besläktat med mängdlärans begrepp "mängd")är abstrakta, definieras av sina egenskaper, består av medlemmar (element) och är inte avgränsade i tid och rum. I sexualsystemet är enheterna klasser, medan enheterna i det "naturliga systemet" söker representera individer. Man ser ibland i systematiska läroböcker att ett naturligt system definieras av många egenskaper, till skillnad från ett artificiellt, som definieras av få egenskaper, men enligt Magnus är detta fel, och blandar ihop teorin om verkligheten med sätten att nå kunskap om denna verklighet. Skillnaden är mellan att upptäcka och att konstruera. En av Linnés mest berömda aforismer är "characterem non constituere genus, sed genus characterem", d.v.s. det är inte karaktärerna som definierar släktet [och släktena såg han som naturliga], utan släktet som ger karaktärerna.

Linné menade att ett artificiellt system var nödvändigt för att få ordning på naturens mångfald, men att släktenas gruppering i det "naturliga systemet" var just något naturligt, givet av Gud vid världens skapelse. En annan teori är Platons idévärld, som hävdar att de ting vi observerar bara är skuggor av den verkliga "idévärlden". Även andra meningar finns, bl.a. att naturens mönster skulle vara en nödvändighet, d.v.s. att naturen är självorganiserad på det enda möjliga sättet (till denna uppfattning kan varianter av uralstringsläran hänföras - Linné ansåg det emellertid vara löjligt att organismer skulle kunna uppstå ur död materia). Även bland de teorier som hävdar att organismerna utvecklats från en eller några få urformer finns olika varianter. Den ortogenetiska skolan hävdar att allt är bestämt redan i "urslemmet". Den lamarckistiska skolan hävdar dels att organismerna har en inneboende trend mot ett högre stadium, dels att förvärvade egenskaper nedärvdes. Den moderna darwinismen menar att evolutionen är i stort sett oförutsägbar. De olika egenskapskomplex som karaktäriserar olika grupper är en följd av "frusna tillfälligheter" filtrerade av det naturliga urvalet. I huvudsak tänker man sig en gradvis utveckling från äldre till nyare former; en kontinuitet i tiden (från förr till nu) men ej i rummet (mellan nutida grupper). Dogmen "Natura non facit saltus" (naturen gör inga språng) får alltså en annan innebörd än den hade på 1700-talet.

Linné menade ursprungligen att "vi räkna så många arter som i begynnelsen skapats", men kom senare att ompröva denna teori och i stället framkasta att kanske blott ett könspar av varje naturligt släkte (eller t.o.m. naturlig ordning) skapades ursprungligen. Bland skälen till denna förändring fanns dels hans kännedom om hybridisering mellan olika arter i samma släkte, dels hans förundran över den berömda mutant som kallas Peloria och som Linné insåg måste leda sitt ursprung från gulsporren Antirrhinum Linaria (och således vara en filia temporis, d.v.s uppkommen efter skapelsen), dels en strävan att finna en förklaring till att "naturliga grupper" överhuvudtaget existerade. Linné tyckte inte man kunde dra någon absolut gräns mellan art och varietet, utan såg snarare släktena som mer naturliga än arter. Tvärtemot vad många tror är detta en häpnadsväckande modern tanke. Högre ranger, som släkte och naturlig ordning tänkte han sig karaktäriseras av specifika "släkt-" och "ordningskaraktärer", så trots den berömda frasen ovan var hans modell långt ifrån fri från idealistiska inslag.

Hur undviker vi nu att bli typologer, d.v.s att se en beskrivning som en definition? Jo, genom att använda nomenklatoriska typer, d.v.s. vi sätter ett "märke" på de grupper vi vill namnge. En typ behöver inte vara "typisk" (vad nu det skulle betyda), men naturligtvis försöker man undvika att välja mycket avvikande exemplar som typer. Flera av Linnés efterföljare var typologer och såg de en gång givna beskrivningarna som dogm.

Sedan Linné 1738 gav det första utkastet till ett "naturligt system" har detta ständigt bearbetats och förbättrats genom att fler och fler argument har vägts in. Det har på senare tid av okunniga debattörer hävdats att "Linné är passé" p.g.a. nya upptäckter, i synnerhet DNA-sekvenseringar. Ingenting kunde vara mera felaktigt. Tvärtom, redan Linné påpekade att hans sexualsystem inte gav någon sann bild av naturen utan att man borde sträva mot det "naturliga systemet". Det har även gjorts försök att förkasta Linnés binära namngivningssystem, bl.a. med motiveringen att det är "fördarwinistiskt" och "föråldrat" (som om ålder i sig skulle göra någonting felaktigt) och ersätta det med en s.k. "fylogenetisk nomenklatur" helt utan arter, släkten, familjer och andra ranger. Magnus tror inte på detta; "vi får nog leva med tvånamnsskicket för arter i flera hundra år till".

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att. Linné på en hyrkrog i Färgelanda gjorde den första upptäckten av naturens kretslopp ("människohuvuden förmultnar och blir till kålhuvuden, som i sin tur äts och åter blir människohuvuden"). I Bohuslän iakttog Linné att den vilda ligustern skilde sig från den odlade och föregrep Göte Turessons ekotypbegrepp. De Dahlgrenska "bubblogrammen" efter vilka det nya systematiska fältet i Botaniska trädgården ordnats anses av Magnus vara ett försök att använda sig av en kartmodell och en trädmodell samtidigt. Beträffande avgränsning mellan arter och underarter säger Magnus (liksom Linné) att försök att ge en objektiv definition av dessa ranger alltid blandar ihop mönster med process. Vi måste finna oss i att rangerna i systematiken är godtyckligt lagda. Lars framhöll att det går "mode" i att dela upp resp. slå ihop taxa, och att detta varierar med tiden, "går i vågor". "En art är vad en god systematiker anser vara en art" är kanske det närmaste vi kan komma ett artbegrepp.


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare och sedan kontrollerat av föredragshållaren. Den som trots detta vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg