Varför doftar blommorna?

Föredrag av Jette Knudsen den 22 februari 2001

Föredraget behandlade de olika aspekter på blomdofter och deras betydelse som vi hittills anser oss ha kunnat påvisa. Primärt har vi fem, eller kanske bara fyra, olika sätt på vilka blomdofterna har ekologisk betydelse: 1 att attrahera pollinatörer; 2 att effektivisera fortplantningen genom att leda pollinatören rätt; 3 att avskräcka oönskade besökare; 4 att konservera nektarn; 5 att belöna hanliga euglossidbin (kan dock sägas vara ett specialfall av 1).

Som ett exempel på att blomdoften i sig attraherar pollinatörer nämndes en sydamerikansk palm, Geonoma macrostachys, som har en långsträckt blomställning med vita blommor. När man experimentellt täckte över blomställningen så att den ej syntes (men doften fortfarande kunde kännas) attraherade den ändå pollinatörer, i synnerhet skalbaggar, och det betydligt mera än vad en fullt synlig, artificiell blomställning utan doft gjorde.

Några exempel på effektivisering av fortplantningen gavs: gråvide blommar rätt tidigt på våren och besöks då och pollineras av humlor. Arten är dioik, men han- och honblommorna har samma doft (i stort sett samma doftande substanser i samma proportioner) så humlorna dras till båda slagen av buskar i lika hög utsträckning, trots att de bara kan samla pollen på hanbuskarna. Nattviol doftar nästan bara på natten, då dess pollinatörer, svärmarna, är ute på näringssök och lockar således inte till sig “fel” insekter dagtid. Pyrola-arterna har ingen nektar, blott pollen som är gömt inne i ståndarna vilka har en speciell doftprofil som lockar de surrpollinerande humlorna till rätt ställe.

Som ett särskilt intrikat exempel på blomdofternas effekt nämndes att vissa Acacia-arter skyddas av myror mot flygande insekter som skulle kunna vara ute efter att lägga ägg på eller äta av trädet, men under blomningen deaktiveras myrorna av blomdoften så att pollinatörerna kan komma fram. Hanbina av släktet Euglossa samlar in blomdofter och sparar dem för att använda som attraktionsmedel för honbina.

Vad består då blomdofterna av? Ja, det är en högst varierad lista över olika kemiska substanser som har det gemensamt att de har låg molekylvikt och är lättflyktiga. Många är estrar, andra är aromatiska kolväten, åter andra terpener eller N- respektive S-innehållande föreningar. Jette skickade runt provstickor som doppats i sex olika substanser så att publiken fick känna på lukten av några av de substanser ur de olika grupperna som ingår i blomdofter. Först pentylacetat, en väldoftande ester som påminner om något slags fernissa, men ingår i banandoft. Sedan linalol, en limluktande aromat, vilken ingår i vildkaprifolens doftblandning. Därefter fick vi känna på nerolidol, en rätt hyggligt luktande terpen som bl.a. finns i doften från änglatrumpet Brugmansia. Eugenol är också en terpen med en utpräglad kryddnejlikedoft. Slutligen följde två för oss obehagliga doftämnen, först 3-metylbutansyra vars lukt liknar härsket smör och slutligen dimetyldisulfid som stinker illa, men bl.a. ingår i vissa flugpollinerade Arum-arters lukt.

Olika doftämnen har olika tröskelvärden för att vi skall kunna uppfatta dem och detsamma (med andra tröskelvärden) gäller även pollinatörerna och andra djur. För oss gäller att t.ex. aceton har en svag lukt så att det behövs många molekyler i luften för att vi skall känna den, medan exempelvis (2-metyl-3-furyl)-disulfid uppfattas av oss i ytterst små koncentrationer. Sistnämnda förening ingår i en grupp av svavelinnehållande ämnen som indikerar skämd mat och som vår näsa i vissa fall kan uppfatta blott från en enda molekyl.

Hur insamlar man då blomdofter för undersökning och hur får man reda på vad som ingår i dem? Jo, man innesluter blommorna i lufttäta påsar (t.ex. stekpåsar) och suger in en del av luften inne i påsen genom en ampull med adsorbtionsmedel, från vilket sedan blomdofterna hemma i laboratoriet åter kan frigöras. Därefter får doftblandningen först passera genom en gaskromatograf, enkelt uttryckt en ugn, i vilken en successiv upphettning sker så att olika ämnen avdunstar vid olika tillfällen. Via en detektor kan vi få ut ett diagram med en mängd olika toppar, var och en motsvarande ett ämne och genom att mäta ytan under grafen får vi reda på de relativa mängdförhållandena i blandningen. Emellertid vet vi ju ännu inte vilka dessa olika ämnen är. Därför leds de sålunda isolerade dofterna in i en masspektrograf, i vilken högenergetisk strålning slår sönder doftmolekylerna till fragment, vilka i sin tur kan detekteras och tillsammans ge upphov till ett karakteristiskt mönster av toppar, identifierbart för varje enskilt doftämne.

Varför doftar blommorna hos olika växter olika? Jo, detta kan effektivisera pollinationen (åstadkomma och bibehålla blomtrohet), attrahera olika typer av pollinatörer samt upprätthålla reproduktiv isolering hos växterna. Som exempel på det sistnämnda nämdes att ett antal Geonoma-palmer blommade samtidigt och såg ungefär likadana ut, men deras olika dofter gör att de isoleras från varandra i “doftrummet” så att varje art pollineras av sin egen blomtrogna pollinatör och hybridisering undviks.

Men varför doftar då olika arters blommor ibland likadant? Detta kan attrahera samma grupp av pollinatörer för ett antal obesläktade arter (där hybridisering inte utgör något problem), men det kan också röra sig om att en växt “lurar” pollinatörerna och “snyltar” på en annan blommas goda “renommé”. Det första utgör grundvalen för vårt sorterande av växterna efter pollinationssyndrom, t.ex. har nattfjärilspollinerade växter oftast vita blommor med långt till nektarn och är öppna på natten. Det andra kan exemplifieras med orkidén Epidendrum ciliare som helt saknar nektar, men luktar som om den hade likadan nektar att bjuda på som andra, samtidigt blommande arter.

Bland fladdermuspollinerade arter, vilka har stora blommor med långt utstickande ståndare och stift, hade 6 av 8 undersökta arter svavelföreningar i sin blomdoft, varför man kan betrakta S som ingående i en signal mellan blommorna och fladdermössen. Parentetiskt nämndes att Nya världens fladdermöss ryttlar framför blommorna, medan Gamla världens landar, vilket medför att fladdermuspollinerade växter i Afrika och Asien har kraftiga, fasta blommor, medan detta inte är fallet i Amerika. Inom växtfamiljen Theophrastaceae finns fyra olika släkten, alla med för oss illaluktande blommor, men med olika pollinationssyndrom. Släktet Deherainia med sina smargdgröna blommor är asflugspollinerade medan Clavija attraherar insekter med mera normala blomsökningsbeteenden.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att man kan påvisa vilken doft eller doftblandning som attraherar en viss insekt genom försök i s.k. Y-rör, på liknande sätt som man studerar feromoner, men man kan också placera en viss insekt vid utflödet från en gaskromatograf och direkt registrera vilka dofter den reagerar på. En del dofter är vad man ofta kallar sekundära metaboliter, men detta begrepp är numera något “otidsenligt”. Dofter kan indelas i bakgrundsdofter (“här finns blommor”) och specifika dofter som upplyser pollinatörerna om vilken art det rör sig om, i vilken fas blomningen befinner sig m.m. Deherainia har visserligen gröna blommor för oss, men det är ej säkert att pollinatörerna också uppfattar dem så. Olika doftämnen från samma blomma kan ofta attrahera pollinatörer på olika avstånd beroende på olika flyktighet. “Lurendrejare” bland växterna har ofta vid doftvariation inom populationerna; de härmar således åtskilliga andra arter. Nattviol och grönvit nattviol har olika doft i olika populationer, men ibland doftar de båda arterna likadant. Slutligen nämndes en intressant fråga: kan man tänka sig någon doft-allelopati, d.v.s. att vissa växtarter hålls borta (t.ex. hindras att gro) genom speciella dofter från andra växter?


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare och sedan kontrollerat av föredragshållaren. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg