Botaniska Föreningen i Göteborg

Gotska Sandön

Föredrag av Ingvar Nordin den 22 november 2001

Föredraget behandlade Gotska Sandön med utgångspunkt från ett besök som Ingvar med familj gjorde där förra sommaren. Ön ifråga torde vara den mest svårbesökta av alla Sveriges nationalparker, även om en del av de som är belägna i fjällen kan kräva några dagars vandring att uppnå. Ingvar själv har "varit på väg" dit vid två tidigare tillfällen (och tänkt på att besöka ön i 45 år), men det blev inte av förrän år 2000.

Gotska Sandön är en stor ö, 36 km2, belägen långt utanför skärgårdarna som Östersjöns mest isolerade plats, 38 km norr om Fårö, 85 km från Landsort i Södermanland och 150 km från Ösel i Estland. Den är en del av en långsträckt grus- och sandrygg genom Östersjön från Fårö över Salvorev och Sandön vidare till Kopparstenarna. Öns längsta utsträckning är 9 km, omkretsen 26 km och högsta punkten 42 m ö.h. Ön utgörs till alla synbara delar av sand (eller andra lösa avlagringar), vars totala mäktighet uppnätts till 75 m. Ytligt sötvatten saknas nästan fullständigt, blott ett litet cementerat vattenhål nära kapellet hyser sådant. Största delen av ön är täckt av tallskog med inslag av andra träd som ek och idegran. Bland högre djur förekommer skogshare (inplanterad?), räv (nu borta), fladdermöss (tillfälligt), huggorm (d:o) samt säl; dessa senare håller dock mest till på Salvorev som nätt och jämnt sticker upp ur vågorna. Bengt Pettersson har en gång noterat en målla (Atriplex) där och en gång lär en tärna ha häckat, men i regel ligger även revets översta delar under grunt vatten.

För att ta sig till Sandön måste man åka båt om man inte tillhör det fåtal privilegierade som får medfölja de militära flygtransporterna. Även den närmaste vägen från Fårö rör det sig om en sjöresa på mer än fyra mil; om man i stället åker från Ar i Fleringe, Nynäshamn eller Oxelösund blir det ännu längre. Detta är det värsta med Sandön, en lång och ofta gropig sjöresa över öppna havet; inte ens från Fårö kan man se ön. Sandön saknar en god hamn, varför man får stiga över i gummibåt för transport in till stranden. Författaren Albert Engström har betytt mycket för Sandöns bevarande, ur hans bok Gotska Sandön citerar Ingvar: "Ett paradis på jorden är Gotska Sandön, Östersjöns pärla, den fagraste av klenoder." Det stora hotet mot ön har varit intresset för sandtäkt; inte förrän 1963 blev hela ön slutligen nationalpark.

"Sandöns historia har sin osäkra begynnelse i sagans dunkel" (Engström), men 1539 tas den i alla händelser med på Olaus Magni Charta Marina och 1633 omnämnes i Chronica gutilandorum att fiskare ifrån Fårö understundom besöker Sandön. Från början av 1600-talet förskriver sig också "Kutatavlan", en votivtavla i Fårö kyrka som hugfäster tacksamheten hos några säljägare från Fårö som efter att ha drivit omkring på ett isflak i Östersjön lyckades rädda sig i land på Sandön. Från 1700-talet har vi Lalenius’ skattläggningskarta över ön, medan Carl Linnæus under sin Öländska och Gothländska Resa ej var där.

Både från bronsåldern och från medeltiden vittnar fornfynd om att Sandön besökts av människor. 1634 ägdes ön av danska kronan, varifrån den övergick i svensk ägo 1645 vid freden i Brömsebro. I stort sett nyttjades ön under denna tid mest av fåröborna, men även rospiggar, finnar, ester, ryssar och andra drog nytta av öns goda läge, vilket gav upphov till många stridigheter. Under "Stora ofreden" härjade ryssarna på norra Gotland 1719, varvid en del av dem lurades iväg till Sandön under förevändning att där skulle finnas dolda dyrbarheter; i stället lämnades de att svälta ihjäl. Från 1780 och åttio år framöver var Sandön i privat ägo. Under denna tid utnyttjades ön maximalt, här fanns som mest 100 bofasta invånare som hade 3-400 betande lamb (får) och under en tid 40 renar. Man ägnade sig åt tjärbränning, åkerbruk och skeppsbyggeri. Bland de mera namnkunniga inbyggarna kan nämnas Peter Gottberg, arrendator på ön men även med sjöröveri som binäring, slutligen dömd i Visby. Öns ägare var inte bosatta där utan de flesta bodde i Karlskrona eller Västervik; den siste, grosshandlare Jacob Pettersson, i Stockholm. År 1869 återgick ön i statlig ägo i samband med att där uppfördes en fyr. Till denna knöts fem fyrmästare med biträden, vilka med sina familjer bebodde ön. Det var en enslig ort; vintern 1880-81 var ön helt isolerad i fem månader. Under 2:a världskriget kom 1944 ett stort antal (under en månad 863) flyktingar från de baltiska staterna hit; som en förberedelse för framtiden kan alla kyrkbänkar i kapellet ställas ihop till sängar åt nödställda.

Den första sammanfattningen av Sandöns flora gjordes av Eisen & Stuxberg (1869), därefter har i synnerhet Th. Arwidsson (1938) och Bengt Pettersson (1946, 1958, 1961) skrivit om dess flora och vegetation. Bengt studerade i synnerhet dynerna och kom fram till att de fick fritt spelrum från medeltiden p.g.a. skogsskövling och att skogen inte förmådde sluta sig och hejda sandflykten förrän de sista fåren skjutits bort. Den senaste floran över Sandön utgavs som ett temahäfte av Rindi 1989 genom Ingmansson & Pettersson. Kärlväxtfloran omfattar ca 400 arter, av lavar är drygt 250 arter kända, medan av mossor ett 50-tal och av svampar knappt 30 noterats; båda dessa senare grupper är ännu mycket ofullständigt undersökta. Ön hyser däremot (och är berömd för) en mycket rik insektsfauna med ett stort antal ovanliga arter.

Ingvar, Annica och Hampus kom till Sandön i andra veckan i juli. Efter landstigning från gummibåt fick de så vandra på mjuka, sviktande stigar genom den svalkande tallskogen, en lisa för Ingvars trötta knän. Redan på den grusiga stranden nedom tallskogen möter oss sandrör Ammophila arenaria och litet högre upp gulmåra Galium verum och backtimjan Thymus serpyllum, den senare tillsammans med sin helparasit timjansnyltrot Orobanche alba som hos oss blott förekommer på Öland och Gotland och här äger sin nordligaste naturliga växtplats i världen (vilket även gäller för hela familjen Orobanchaceae). På den skarpa tallmon frodas rikligt med kochenillav Cladonia coccifera och i omgivningarna av kapellet, där några gamla gårdar legat, blommar backvickern Vicia cassubica. Inne i skogens mera friska partier ser vi revlummer Lycopodium annotinum och rikligt med tallört Monotropa hypopitys i alla stadier. Framemot fyrplatsen blommar så backvial Lathyrus sylvestris, det inplanterade harriset Cytisus scoparius och en utsökt vacker vägtistel Cirsium vulgare.

Nära kapellet finns ett område med hassellundar, kallat Kapellängen eller Stora idemoren, vilket ännu fagas om våren och som nu i juli hyser rika förekomster av ängskovall Melampyrum pratense i mycket varierande färgformer, från gula och gulvita till rödvitblommiga, de sistnämnda mest under tall. Här finns ett antal gamla idegranar Taxus baccata med vackert röda skenbär; det sägs att bland dem finns några av Sveriges grövsta. På öppen gräsmark nära kapellet (f.d. plantskola) ser vi gulmåra, äkta johannesört Hypericum perforatum, överblommad fältsippa Pulsatilla pratensis och blommande axveronika Veronica spicata.

I tallskogen runt omkring blommar linnea Linnaea borealis rikligt på många ställen. Även knärot Goodyera repens (som för övrigt är sällsynt på Gotland) förekommer här ej så sparsamt på åtskilliga platser i skogen och i ljusöppnare partier kan man finna den omåttligt ljuvliga rödsysslan (eller röda skogsliljan) Cephalanthera rubra som här ofta blir mycket större och rikblommigare än annorstädes. Även dess mycket sällsynta hybrid med svärdsysslan, C. x otto-hechtii är funnen här. Vi får se en nyponros Rosa dumalis med en vacker guldbagge samt den giftiga riddarskinnbaggen, som på Gotland kallas "körkmack".

På grova ekar växer lunglav Lobaria pulmonaria och Hampus finner tillräckligt med mogna blåbär Vaccinium myrtillus för att finna botaniken intressant. På de grå dynerna finns planterad Pinus banksiana och ute på de vita sandrör och strandkvickrot Elytrigia juncea; här förekommer normalt rariteten näbbtrampört Polygonum oxyspermum men den behagade inte visa sig vid familjen Nordins besök. På dynerna växer också det "lisebergsskära" gräset borsttåtel Corynephorus canescens jämte strandärt Lathyrus japonicus ssp. maritimus. På öns nordsida tillkommer martorn Eryngium maritimum och den på Gotland sällsynta strandkålen Crambe maritima. På mera grusig strand kan man finna färgväxten vejde Isatis tinctoria.

Efter en väl använd dag är det så dags för avfärd. Man kan aldrig veta på Sandön om man skall kunna komma iväg som planerat, det beror på vind och sjögång, men den här gången gick det. Sällskapet får ge sig iväg till en plats på öns nordsida som kallas "Las Palmas". På vägen dit genom den glesa, talldominerade galleriskogen får vi se tallticka Phellinus pini och blodticka Meruliopsis taxicola samt purpurknipprot Epipactis atrorubens. Framme vid båtplatsen embarkerar man via något som erinrar om en flygplanstrappa, och så är besöket på Gotska Sandön till ända.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att man i grunda svackor där vattnet för upp kalk underifrån kan finna arter som majviva Primula farinosa. Hela ön är numera lämnad till fri utveckling med undantag för den ängeshävd som sker i några smärre områden. Man fruktar att en skogsbrand, om en sådan inträffar, skulle kunna ödelägga hela ön för överskådlig framtid. På Sandön finns ett tiotal skalbaggar som i Sverige endast är funna där. Ett annat naturfenomen som först påvisades härifrån inom Sverige är "fönsteralger", d.v.s. alger som lever på undersidan av ljusgenomsläppliga stenar, ofta kvarts.



Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare och sedan kontrollerat av föredragshållaren. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg