Botaniska Föreningen i Göteborg

Bondens träd – och botanistens

Föredrag av Åke Carlsson den 21 mars 2002

Föredraget behandlade kulturlandskapet i södra Sverige (enkannerligen i Västergötland) och de däri förekommande träden samt hur dessa präglats av äldre tiders användning och utnyttjande. Åke och fotografen Tore Hagman påbörjade i början av 1990-talet tillsammans en dokumentation av ekar och andra grova träd i Västergötland för en planerad bok (som ännu inte utkommit). Kring detta projekt har sedan tankarna spritt sig i skilda riktningar och lett till omvärderingar av åtskilliga tidigare uppfattningar om trädens roll i landskapet och inte minst deras formbildning.

Vi får se exempel på stora ekar från olika håll: ett vårdträd från Öra sn i Svältorna; en fordom hamlad ek nära Vårgårda; Hallands grövsta ek i Drängsered (nu död); en “sparbanksek” utanför Skara; ännu i sen tid hamlade ekar från norska Vestlandet; ett vackert vårdträd från Börstig sn; “Trogareds ek” (med hela 8.5 m omkrets) som står vid ett vägskäl; en s.k.“klotek” från Ekeskog sn (!); Västergötlands mest “litterära” ek – “Ribbingseken” i Amnehärad sn (omskriven av bl.a. Frans G. Bengtsson); landskapets största – Wennerbergseken vid Öboängen på Kålland med 9.13 m omkrets och plats för åtta personer inuti; den ålderdomsskröpliga men (kanhända) ännu levande Lojstaeken på Gotland; en ek från Ålem sn i Småland med mer än 10 m omkrets samt många andra, Kvilleken i Rumskulla sn i Småland, Sveriges grövsta, inte att förglömma.

Åke berättade om Ruger Sernanders indelning av ekarna i stångekar (med genomgående huvudstam) och skaftekar med stammen relativt lågt upplösande sig i en vittförgrenad krona. Sernander trodde att det rörde sig om två arvsmässigt olika typer av ekar, men Åke är mera böjd att tro att “skafttypen” utgöres av de träd som blivit topphuggna av allmogen i sin ungdom. På detta sätt har troligen våra typiska “sparbanksekar” fått sin karakteristiska form, alltså genom kulturpåverkan.

Hamlade ekar förekommer ännu här och var i landskapet och kan ofta igenkännas på att de har grenarna avhuggna en bit ut från stammen så att man bekvämt skall kunna klättra upp i dem utan stege. Dessa grenstumpar “slukas” dock småningom av stammen när den ökar i grovlek år efter år, så med tiden kan man kanske inte identifiera dessa kulturspår förrän eken huggits ned och sågats upp. Eklöv var inte ett så där särdeles bra foder, ask och alm var betydligt mera attraktiva för hamling, men ekarna hamlades i många fall ändå, dels fick man i magrare bygder nöja sig med vad som fanns att tillgå, dels släppte en utglesad ekkrona igenom mera solljus till gräsmarken under och dels var alla ekar ända sedan Gustaf I:s Eriksson (Vasa) tid “kronans träd” som bönderna inte fick hugga ned ens på sin egen mark, varför de ofta tog alla tillfällen att “förstöra” dessa ur skeppsbyggnadssynpunkt.

Ängsmarkerna “städades” i april/maj varvid torra löv och kvistar räfsades ihop och eldades upp för att förbättra gräsväxten. Mycket ofta skedde sådan eldning vid basen av i ängarna befintliga ekar som därvid skadades och fick sin krona utglesad. Tore Lindberg i Kungsäter sn berättade för Åke att man ända in på 1920-talet alltid lade sådana högar som skulle brännas vid basen av ekarna. Att man så ofta kan gå in i ihåliga ekar beror enligt Åke till största delen på detta slags riktad eldning vid ekarnas stambaser. Trots allmogens “hat” mot ekarna fanns det dock här och där ekar som vårdträd, ofta alldeles i närheten av boningshusen. Detta har sin förklaring i att ekar sägs “dra till sig” blixten; hur det nu förhåller sig med detta är väl osäkert, men det hävdas ofta att ekar oftare än andra träd utsätts för blixtnedslag. Att ha en ek som vårdträd invid gården kunde således kanske skydda mot eldsvåda vid åskväder. Vi får se en ek som nyligen skadats genom ljungelden; en lätt synlig svart strimma löper från roten uppför stammen och utmed en grov gren högt upp i kronan.

Ekar sparades också ej sällan som vägekar, vilka utgjorde mötesplatser och ofta var förbundna med allehanda övertro. Dessa gamla rastplatser är numera ofta försedda med en M-skylt; den gamla utvidgningen av vägen har bibehållits. I somliga fall har vägekarna skadats vid vägbreddning, men i andra har man fått flytta vägen för att kunna bredda utan att skada eken. Vi får till och med se ett exempel på en vägek vid en väg som inte längre finns. Det finns också ett icke föraktligt antal gränsekar, vilka växte precis på gränsen mellan två gårdars ägor och som således, även efter att kronans anspråk på ekarna hävts, fått stå kvar därför att ingen kunde hävda sig vara ägare till desamma.

De flesta nu kvarvarande grova ekarna står att finna på frälsemark, ty efter 1830, då bönderna fick möjlighet att lösa ut ekarna på sina marker från kronan, avverkades största delen av de grova ekar som tidigare hade “stått i vägen” för bondens anspråk på att själv bestämma hur han ville utnyttja sin mark. Ekvirket representerade också ett ingalunda föraktligt ekonomiskt värde för markägaren och måhända njöt en del bönder av att äntligen få “ge igen” för kronans flerhundraåriga anspråk på ekarna. Adeln var däremot ofta i bättre ekonomisk situation och hade bättre råd att spara även större förekomster av grova ekar och andra träd. Det berömda Eklandskapet söder om Linköping i Östergötland betingas just av ett antal större adelsgods som Sturefors och Bjärka-Säby. Även på kyrkans marker sparades många grova ekar som Lojstaeken med ca 7.5 m omkrets. Dessa grova ekar har dock även de minskat i antal, vid en inventering 1825 noterades på Gotland 170 riktigt stora träd; de flesta av dessa är borta nu.

Vår tids största hot mot de stora ekarna är inte avverkning utan igenväxning; för att kunna fortleva måste de nämligen stå mycket öppet, med ljus från de flesta håll, och utan att behöva “trängas” med uppväxande sly och ungträd. Redan vid måttlig snårbildning påskyndas rötan i stammen i hög grad och redan på några tiotal år kan ekens saga vara all. Där sådant håller på att ske bör röjning ske utan dröjsmål, men man får nog ofta bäst resultat genom att röja i flera omgångar; något som det kan vara svårt att få markägare att gå med på – “allt eller intet”. Munkängarna på Kinnekulle är ett exempel på en tidigare ekhage som totalt fått växa igen. På Linnés tid dominerades området av ek, hassel och sötkörsbär, nu utgör alm, ask och i viss mån lind de tongivande elementen. De tidigare dominanterna finns ännu kvar, men som Göran Wallin visat i sin doktorsavhandling (1973) förekommer ingen föryngring av ek eller hassel i lundmiljöer. Således är ekarna vid en oförändrad hävdregim dömda att med tiden dö av och försvinna ur skogen. På en fallen ek i Munkängarna finns ännu den sällsynta och fridlysta saffranstickan (Aurantiporus croceus), men hur skall det gå med dess återväxt när det inte finns några nya stora ekar att sprida sig till? Man frågar sig nu hur den gamla, vilda urskogen såg ut, hur kunde egentligen ekarna överleva där? Förr trodde man att den nemorala lövskogen före människans kulturpåverkan varit ett enda sammanhängande “skogshav”, men nyare undersökningar visar, enligt Åke övertygande, att de största betande däggdjuren (“megaherbivorerna”), framför allt uroxe, visent och vildhäst, förmådde hålla stora ytor i skogen öppna i form av ett “savannlandskap” med spridda träd och torniga snår av slån, hagtorn och andra buskar bland vilka unga träd kunde växa upp och förnya skogen. På gamla kartor över Europas kanske bäst bevarade nemorala urskog, Bialowiezaskogen i Polen, kan man se att skogen delvis bestod av spridda dungar med gräsmarker emellan.

Hamling är ett kapitel för sig, förr var även naturvårdarna emot, då de inte förstod hur viktiga hamlade träd är för den “biologiska mångfalden”, i synnerhet för insekter, lavar och svampar. Hamlade träd växer långsammare och blir äldre än icke hamlade, varför de representerar en viktig kontinuitet i landskapet som är av yttersta vikt för många andra organismers fortlevnad. Det är dock viktigt att hamlingen fortgår utan avbrott, inte varje år men kanske vart tredje till vart femte. Om hamlingen överges skjuter träden snabbt grenar i höjden som bildar flera konkurrerande stammar, vilka ofta vid höststormarna bryts sönder så att hela trädet går under. Hamlade träd får också tidigare mulmbildning i sina innandömen i vilken många hotade insekter finner en fristad. Det finns också större djur som föredrar att leva i ett landskap med hamlade träd, kanhända har försvinnandet av härfågel Upupa epops och blåkråka Coracias garrulus från Sverige sin förklaring i att de hamlade trädens antal minskat så kraftigt. Sambandet mellan fåglar och hamling påpekades redan på 1840-talet av Ivar Aasen i Norge.

Även barrtäd har hamlats, i synnerhet tall men även gran, i detta fall var det dock inte som vinterfoder åt kreaturen utan för att använda som strö i ladugårdarna. Tallar skadades ofta medvetet på huvudstammen genom att man högg bort flisor; avsikten med detta var att utvinna tjära. Många stora enar har avsatts som naturminnen, liksom stora ekar och andra träd i allmänhet. Detta var populärt under början av 1900-talet, men sågs efter dess mitt alltmera som “en föråldrad skyddsform” – numera inser man istället hur mycket dessa skyddade jätteträd betyder för andra växter, svampar och djur.

Motiven för skydd har dock förändrats, förr trodde vetenskapsmännen ofta att enträd och hasselträd representerade särskilda ärftliga typer som borde bevaras för sin egen skull. I synnerhet enträden (Juniperus communis “f. suecica”) har blivit omskrivna som en speciellt svensk ras, men Åke framhåller att de istället söker sitt ursprung i bondens strävan att erhålla goda gärdsgårdsstörar. Uppkvistningen av enarna skedde i ett flertal omgångar och blott en huvudstam sparades. Även de tidigare hasselträden, t.ex. i Peppared (om vilka Gunnar Degelius skrivit) anser Åke blott ha varit normal hassel där alla stammar utom en borthuggits år efter år.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att andra motiv för topphuggning av träd än det mest kända (lövtäkt) kan vara ökat ljusinsläpp, vedtäkt och björkris till kvastar. Det är dock inte helt riskfritt att hamla, kyrkoböckerna berättar på många ställen om män som dött eller blivit allvarligt skadade efter att ha fallit ned ur träd. Bönderna accepterade aldrig kronans “expropriering” av alla ekarna på deras marker och detta torde vara den huvudsakliga förklaringen till deras kända “hat” mot eken. Ekollon var dock ett viktigt svinfoder om vilket det stadgas redan i de gamla landskapslagarna, så helt utan nytta för bonden var eken inte. “Sparbanksekar” i betesmarkerna hamlades framför allt för att minska deras beskuggning av gräset. På Visingsö anlades 1831 ekskog för örlogsvarven, vilken kunde rapporteras vara färdig för att tas i bruk till skeppsbygge 1975! Storskalig hamling finns inte längre kvar i Sverige såvitt känt, men på Vestlandet finns ännu bygder i avkrokar där hamling pågått kontinuerligt sedan långliga tider. Lars påpekade att ett flertal oceaniska lavar i Norge främst står att finna på hamlade träd. I Västra Tunhem har 68 olika lavar påträffats på en enda ek, varav 12 rödlistade. Eken är vad man skulle kunna kalla en “nyckelart”, en art med mycket stor betydelse för många andra organismer. Vissa ekar skulle kunna anses vara “nyckelindivid”!

Det är ett vedertaget bruk att mäta ekarnas omkrets vid “brösthöjd”, alltså 1.3 m över markytan, men det finns diverse specialregler som står att finna i den guide till stora träd som utgivits av Naturcentrum. På Gotland, som saknar frälsemark, finns numera få gamla ekar kvar. Hur gammal är den äldsta eken? Enligt Bertil Lindquist var Kvilleken år 1940 ca 850 ± 100 gammal, Lojstaeken kanske är äldre men detta är svårt att avgöra. I norra Polen lär det finnas ännu större ekar än Kvilleken, vilka har angivits vara uppemot 1600 år gamla. Måhända hade Lindquist fel i sin datering, Kvilleken i Rumskulla sn kanske ändå har levat i över 1000 år; många vill gärna tro det i alla fall.



Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare och sedan kontrollerat av föredragshållaren. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg