Frukter från främmande länder

Föredrag av Lennart Engstrand, torsdagen den 24 april 2003

Föredraget behandlade (nästintill) alla exotiska frukter som förekommer i handeln här hos oss, därjämte ett stort antal som vi ännu blott kan stöta på under resor till sydligare nejder. De olika fruktslagen belystes ur såväl botanisk som gastronomisk och kulturhistorisk synvinkel, varvid i synnerhet sådant som avvek i hög grad från vad vi är vana vid från våra ”vanliga svenska” frukter betonades.

Bakgrunden till att Lennart och Marie började att samla in fakta om olika frukter från främmande länder var att de i Lunds Botaniska Trädgård ofta fick frågor från allmänheten om de olika exotiska frukter som efterhand började dyka upp i fruktdiskarna. För att kunna bibehålla en viss framförhållning och ha möjlighet att svara på åtminstone de vanligaste förekommande frågorna började de att söka information ur den tillgängliga litteraturen, vilken dock visade sig vara både ofullständig och motsägelsefull. För att få mera tillförlitlig information började de då att företa resor till olika ställen i världens varmare delar för att få tillfälle att studera arterna på plats. Ett av resultaten av dessa resor blev en artikelserie i SBT om olika exotiska frukter, ett annat den nyligen utkomna boken ”Frukter från främmande länder”. Enligt Lennarts uppskattning odlas ca 200 olika arter i större skala för fruktproduktion och en stor del av dessa presenterades under föredragets gång. Än fler står att finna i den ovan nämnda boken, vilken försåldes efter mötet.

Körsbärskornell Cornus mas har gula blommor tidigt på våren och röda frukter (med en liten kärna) av vilka man kan göra marmelad. Den går att odla med acceptabel skörd även i Sverige - åtminstone i Möllevången. ”Ceriman” Monstera deliciosa (Araceae) odlas hos oss ofta som krukväxt, men blommar ej, sannolikt p.g.a. ljusbrist. Söderut går det däremot att få fram ca 15 cm långa kolvar, vilka som mogna smakar som ett mellanting av ananas och banan. De innehåller dock kristallnålar (druser) som kliar i munnen när man äter dem. Aki Blighia sapida (Sapindaceae) kommer från Västafrika men odlas mest i Västindien, dit den fördes som slavföda under triangelhandelns tid. Den har kallats för ”en vegetabilisk fugu” då den både som omogen och som övermogen är giftig, och då den dessutom även i fullt moget skick innehåller vissa delar som är giftiga. Förgiftningen kallas ”Jamaicakräksjuka” och leder understundom till döden.

Emblika Phyllanthus emblika (Euphorbiaceae) liknar ett krusbär men är ohyggligt sur, något som dock inte hindrar att den äts i Malaysia, ofta doppad i salt. Bittergurka Momordica charantia och balsamgurka M. balsamina (Cucurbitaceae) är båda ytterst bittra i smaken, men används som krydda i kötträtter, stuvningar o.dyl. Knappmangostan Garcinia prainiana (Clusiaceae) är lättskalad och välsmakande, men innehåller ett limämne som åstadkommer en klibbig, gummiartad hinna på gommen och tänderna, vilken klistrar ihop munnen på alla dem som njutit den. Bärskatta Solanum scabrum är till förväxling lik vår giftiga nattskatta, men ogiftig och fullt ätlig, om än med något fadd smak. Kattöga Dimocarpus longan ssp. malesianus (Sapindaceae) smakar mycket egendomligt och är svårkarakteriserad - ”en syrlig smak med en dragning åt dieselolja” är en beskrivning, ”som gammal svamp” en annan. Rambutan Nephelium lappaceum är en mera välkänd släkting, lätt igenkänd på sina ”röda lockar”. Litchi Litchi chinensis är dock den ekonomiskt viktigaste frukten inom Sapindaceae; liksom de andra med ett ett tunt skal, innanför vilket ett glasartat fröhylle omsluter fröet och är det som äts. Andra närbesläktade, liknande arter som odlas för sina frukter är pulasan Nephelium ramboutan-ake, longan Dimocarpus longan ssp. longan (vars smak erinrar om ”gammal garderob”) och honungsbär Melicoccus bijugatus med även som mogna gröna frukter vilka verkligen smakar honung.

Durian Durio zibethinus (Bombacaceae) är Sydostasiens mest ökända frukt, förbjuden på hotell och andra offentliga inrättningar, p.g.a. sin avskyvärda, genomträngande lukt som lätt biter sig fast i ventilationsanläggningar. Smaken är däremot himmelsk om än svårbeskrivbar: ”vaniljkräm, vispgrädde, ananas, honungsbär, persika, banan, finhackade nötter, torr sherry, mjuk camembert, vitlök och rutten gul lök med lukten av ett avloppsdike” är ett försök. Många vilda djur lockas av den fullmogna fruktens säregna stank; såväl elefanter som tigrar sägs äta durian och den skall vara oemotståndlig för sibetkatten Viverra zibetha. Sapotillplommon Manilkara zapota (Sapotaceae) är frukten av det träd som levererar chicle till tuggummiproduktionen. Som omogna innehåller de en sträv illasmakande mjölksaft; som fullmogna får de en ”grynigt” geleartad konsistens och en rätt fadd men ”parfymerad” arom - ”mellan liljekonvalje och jasmin”! Stjärnäpple Chrysophyllum cainito är en släkting som i stor utsträckning odlas av buddhistmunkar och vars mogna frukter är violetta ytterst och vita inuti. En annan art ur samma familj är mameysapote Pouteria sapota vars frukter även de har en fadd smak men ger god marmelad.

Ädelbanan Musa acuminata (Musaceae) är en av stamarterna till våra välkända bananer, men innehåller mycket litet fruktkött mellan de stora, hårda, svarta fröna. De odlade bananerna M. paradisiaca är däremot normalt sterila triploider som dock är parthenokarpa, d.v.s. de sätter frukter utan frön. De kan delas in i grupperna mjöl- och dessertbananer, beroende på om huvuddelen av kolhydratinnehållet föreligger i form av stärkelse eller fria sockerarter. Många olika banansorter finns: små, röda, vita, håriga o.s.v. Den vanligaste frågan som Lennart fått om bananer är ”varför är de krokiga?”, vilken kortfattat kan besvaras med att de är negativt geotropiska. Fehibanan M. troglodytarum odlas på öarna i Söderhavet och har rakt upprättstående bananstock till skillnad från våra ”vanliga” bananer.

Passionsfrukter Passiflora (Passifloraceae) utgör en stor grupp av närbesläktade arter: purpurgrenadilla P. edulis f. edulis, maracuja P. edulis f. flavicarpa, sötgrenadilla P. ligularis och curuba P. tripartita var. mollissima är några av de vanligaste i handeln hos oss. Namnet passionsblomma har de fått eftersom dominikanermunken Jacombo Bosio tyckte sig se symboler för Jesu lidande (lat. passio) i blommans olika delar: stiften tre spikar, ståndarna fem sår, bikronan törnekrona o.s.v. Namnet åsyftar således ej någon användning som afrodisiakum. Barabadin P. quadrangularis får stora frukter som mognar från spetsen och kan vara ruttna där innan de mognat färdigt vid basen. Mango Mangifera indica (Anacardiaceae) har ett trådigt kött med en terpentinliknande smak och måste vara fullmogen för att kunna ätas. Den är en av de mest odlade frukterna i tropikerna och föreligger i otaliga lokalsorter. En annan ofta odlad art är hästmango M. foetida som är starkt giftig som omogen och har ett fult skal men ett gott innanmäte. Brödfrukt Artocarpus altilis (Moraceae) är en av tropikernas viktigaste nyttoväxter - ”bröd som växer på träd”, dock med en bismak av tapetklister. Det var denna växt kapten Bligh skulle hämta med ”Bounty” till Västindien då han råkade ut för det allbekanta myteriet. Han lyckades dock vid ett senare försök få med sig levande plantor till St. Vincent, där Lennart beskådat den tredje sticklingsgenerationen. Jackfrukt A. heterophyllus är en närstående art med karamellsmakande frukter, champedak A. integer och tarak A. odoratissimus är ytterligare två som odlas lokalt i Sydostasien.

Citrusfrukter Citrus och Fortunella (Rutaceae) är ett ämne för sig. Inom gruppen finns ett mindre antal rena arter som papeda C. hystrix, vars frukter inte äts (för bittra!) utan används till hårtvätt och krydda i grytor; bladen används dessutom som ”limeblad” till soppa. En annan art är pompelmus C. maxima, med de allra största frukterna inom gruppen; dess klyftor bör ”filéas” innan de äts då de omslutande hinnorna är nog så beska. Av suckatcitron C. media finns en särskild varietet, fingercitron var. sarcodactylis, vars klyftor är fria från varandra i toppen varigenom den nog så mycket kommer att likna en människohand. Det mesta som vi äter av citrusfrukter är hybrider av hybrider av hybrider..., men detta går vi inte in på.

Kaki Diospyros kaki (Ebenaceae) tillhör samma familj som ebenholts och är Japans viktigaste frukt, fast den egentligen härstammar från Kina. Omogna frukter innehåller garvämnen som gör dem sträva och helt osmakliga, medan de mogna är ytterst välsmakande, trots sin halvflytande konsistens. Genom urval har man fått fram garvämnesfria sorter som kan ätas innan de ännu är fullmogna; ”Sharon” är en sådan. Svart sapote D. digyna är en släkting med chokladbrunt innehåll och märkligt nog även chokladsmak. Kirimoja Annona cherimola (Annonaceae) är en av de allra mest välsmakande exotiska frukterna, liksom dess nära släkting taggannona A. muricata och i än högre grad sockerannona A. squamosa - ”den läckraste av dem alla” - som vi tyvärr mycket sällan får se i Sverige. Vattenäpple Syzygium aqueum (Myrtaceae) smakar å andra sidan knappt mer än vatten, men är en bra törstsläckare. Andra myrtenväxter är guava Psidium guajava som innehåller stenhårda frön (på vilka man kan bita sönder tänderna) och luktar katturin men ger en mycket god juice, feijoa Acca sellowiana vars välsmakande frukter erinrar om - tandkräm, samt körsbärsmyrten Eugenia uniflora med knubbiga aromrika frukter (ja, den tillhör samma släkte som kryddnejlika!).

Ett stort antal frukter odlas visserligen inte, men samlas in och äts lokalt på olika håll i tropikerna. Det är mycket väsentligt att såväl dessa arter som kunskaperna om dem bevaras för framtiden.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att japansk mispel Eriobotrya japonica odlas mycket i Medelhavsområdet; den är höstblommande och mognar på våren, då dess ytterst läckra frukter äts. Den importeras dock inte så mycket då den är transportkänslig, men de sista åren har den börjat att dyka upp. Som en följd av detta fann Erik en liten planta av den på Tagene soptipp i somras - ny för Norden. Dessertbananer med någon enstaka kärna är mycket ovanligt, men de kan påträffas och visa sig vara grobara. Olika bananarter pollineras av fladdermöss (nedhängande gulbruna blommor) eller fåglar (upprättstående färgglada blommor). Naranjilla Solanum quitoënse ger en mycket god juice i Sydamerika, men ”förstör marken” där den odlas enligt Magnus Neuendorf. Bananer är mycket utsatta för olika slags svampsjukdomar och det befintliga odlingsmaterialet har ej förädlats mot resistens i någon högre grad, utan i stället besprutas bananodlingar som få andra grödor. Fingercitronen är mycket dyr i Sydostasien; enligt Marie är den klart övervärderad (vilket har att göra med att den kallas ”Buddhas finger”) men avger en ljuvlig doft när den börjar torka.


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av föredragshållarna. De som vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg