Ved- och barkbeboende eksvampar.

Föredrag av Stellan Sunhede, torsdagen den 29 januari 2004

Föredraget behandlade "Eksvampsprojektet", ett mycket långsiktigt forskningsprojekt, där de ved- och barknedbrytande svamparna hos eken, främst tickor och skinn, studeras ur många olika synpunkter, bl.a. systematik, växtgeografi, populationsstruktur och rötningsförlopp. Stellan har till dags dato undersökt ca 85 000 ekar i Norden och Balticum med avseende på förekomst av eksvampar. Såväl skogsek Quercus robur som bergek Q. petraea; både vildväxande och odlade ekar ingår i studien. Ett drygt tiotal fasta provytor med ekar har följts i mer än tjugo år.

Vi börjar i en stor park i Kaunas, Litauen, där det växer 800 stora grova ekar, av vilka ett stort antal är angripna av ekticka Phellinus robustus, flera även av saffransticka Aurantiporus croceus, kärnticka Inonotus dryophilus eller korallticka Grifola frondosa. Här kan man även få se svart stork (under våren) och här häckar den i Sverige numera utdöda mellanspetten. Från denna park hade Stellan tagit med sig några utsågade vedskivor med angrepp av två olika svampar, dels vitrötaren ekticka, dels hålrötaren kärnticka.

Sveriges förmodligen mest berömda ek är "Rumskullaeken", som växer vid gården Norra Kvill i Rumskulla socken i Småland. Detta är en mycket grov (omkrets mer än 14 m) men relativt låg ek, vilken sedan lång tid tillbaka är ihålig; redan Linné berättar om hur man använde den som redskapsbod. Denna hålighet är orsakad av brunrötaren oxtungsvamp Fistulina hepatica, och gör att man inte kan åldersbestämma eken genom att räkna årsringar; jämförelser med andra ekar gör dock att en ålder på ca 1000 år förefaller kunna vara rimlig. Detta är en skogsek med långskaftade ekollon och kortskaftade blad med tydliga bladöron; vi får som jämförelse se bergek med oskaftade ollon i en tät "druvklase" samt långskaftade blad utan öron.

Ekar kan se ut på många olika sätt, vi får se exempel på allt från "sparbanksekar" i öppna beteslandskap över grova träd jämte klenare ek i igenväxande hagar och lövängar till rakstammig planterad ekskog. Vid en norsk fjord på Vestlandet växer eken med tall i gles blandskog: här växer långskägg Usnea longissima på ek! Som ett motstycke får vi se en tät krattekskog från en ö i Limforden på Jylland. Vissa lokaler kan vara nog så svåra att nå, så vissa öar i nedre Dalälven, där eken nu tyvärr håller på att försvinna.

Eken hyser många olika svamparter, dessa kan ur ekologisk synpunkt grovt indelas i brunrötare och vitrötare. De förstnämnda lever på att bryta ned cellulosa, men de lämnar kvar ligninet som en brun återstod. De senare avlägsnar först ligninet och bryter sedan ned cellulosan, men lämnar så pass mycket cellulosa kvar att den rötade veden gör ett nästan vitt intryck. De vanligaste brunrötarna på ek är svavelticka Laetiporus sulphureus och korkmussling Daedalea quercina, men även oxtungsvamp förekommer relativt rikligt, åtminstone inom vissa områden. Ytterligare en brunrötare, men betydligt sällsyntare är tungticka Piptoporus quercinus. I synnerhet svavelticka, men även de andra brunrötarna, bidrar genom sitt sätt att röta till att ekarna blir ihåliga, vilket skapar ett speciellt livsrum för andra organismer, i synnerhet insekter.

De vitrötande svamparna hos eken är betydligt flera än brunrötarna, även om åtskilliga av dem är mycket ovanliga. Ekticka är en av de vanligare arterna. Dess fruktkroppar är hårda och kan bli mycket gamla, mer än 50 år. Stellan visade bilder av ektickans mycel odlat på agar, där man lätt kunde se om ett eller flera individ hade inympats: en tydlig "konfrontationszon" gick att se mellan genetiskt olika mycel. Tårticka Inonotus dryadeus är en sällsynt vitrötare som alltid framkommer nära ekarnas bas och endast förekommer i örtrika växtsamhällen. Den har fått sitt namn därför att unga fruktkroppar utsöndrar vattenklara droppar - "gråter". Korallticka är en inte fullt så ovanlig vitrötare som ofta växer upp ur marken från ekens rötter. Eklackticka Ganoderma resinaceum är däremot en hos oss mycket sällsynt vitrötare, blott funnen på tre lokaler i Sverige, en i vardera Skåne, Blekinge och Halland (Vallda dalar). Fruktkropparna täcks ofta på ovansidan av något som liknar kakaopulver; det visar sig vara svampens sporer, men hur de kommer dit är inte helt utrett. Brödmärgsticka Perenniporia medulla-panis är en annan sällsynt vitrötare.

I Halltorps hage på Öland finns ett av Sveriges finaste bestånd av grova ekar. Här kan man få se den rara saffranstickan, en av de få svamparter som blivit fridlyst i Sverige. Tyvärr kommer den nog att bli än mera sällsynt, då den är beroende av gamla, grova ekar och det är ont om "medelålders" träd som kan ta vid när de nu stående ekjättarna dör av. En märklig förekomst av saffransticka är på Toftaholmseken, en gammal död ek nära Vidöstern i Småland, som har tjärats in för att inte ruttna bort. Trots detta hyser den såväl saffransticka som rutskinn Xylobolus frustulatus. Det är mycket värdefullt om gamla döda, grova ekstammar får ligga kvar på den plats där de fallit. En mycket speciell vitrötesvamp på ek (samt bok) är den sällsynta igelkottstaggsvampen Hericium erinaceus. På grova, döda grenar högre upp i ekkronorna kan man finna blekticka Pachykytospora tuberculosa, även den en vitrötare. Västlig rostticka Phellinus ferreus är inte alltför ovanlig i ekkrattskog på Västkusten. Den kan stundom övergå från en ek till en annan genom att två grenar skaver mot varandra och ympar då ihop de båda ekgrenarna. Andra arter som man kan finna på grövre ekgrenar är brunskinn Stereum gausapatum (mycket vacker, vit och orangebrun med röda droppar), gelésvampen ekkrös Exidia truncata och förväxlingsarten limsvamp Bulgaria inquinans (som dock är en sporsäcksvamp) samt frätskinn Vuilleminia comedens.

Några eksvampar utmärker sig genom att orsaka hålröta, som är en selektiv vitröta, åstadkommande hålrum i veden omgivna av fastare, ej eller föga rötad ved. Till dessa hör rostöra Hymenochaete rubiginosa och rutskinn, men i synnerhet den sällsynta kärntickan, som fått sitt namn av att fruktkropparna innehåller en mycket hård mycelkärna. Grenticka Polyporus umbellatus kan bli mycket stor, men är i regel kortvarig då den hastigt angrips av svampmyggelarver. Den växer upp direkt ur marken från ett svart sklerotium på ekens rötter. Bland de marksvampar som växer kring ekarna fick vi se falsk djävulssopp Boletus legaliae, hög jordstjärna Geastrum fornicatum och skarp lökbroskskivling Marasmius prasiosmus. Från Vestlandet i Norge får vi se en ekstam övervuxen med jättelav Lobaria amplissima och jättelavskorall Dendriscocaulon umhausense. Stellan visade även vissa djurarter som han fått se under inventeringen: svart guldbagge Gnorimus variabilis och den ännu större läderbaggen Osmoderma eremita, vilka båda lever i mulmen inne i ihåliga ekar. Även vår allra största skalbagge, ekoxe Lucanus cervus, är i stort sett bunden till ek. Efter att ha visat galler på ekblad orsakade av gallstekeln Cynips quercus-baccarum avslutar Stellan med en fristående grov "sparbanksek" i vinterlandskap.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att. de flesta eksvampar inte förmår angripa helt oskadade ekar, men å andra sidan är ofta små skador fullt tillräckliga för en infektion. Svamparnas mycel inne i ekarna är ofta mycket långlivade, säkerligen kan de hos vissa arter leva i flera hundra år. Ett rätt så litet antal eksvampsarter är dödande parasiter, men de flesta lever länge tillsammans med eken. Brunrötarna är "smarta", de förmår livnära sig på cellulosan utan att behöva ta bort ligninet, medan vitrötarna inte klarar av detta. Ett enskilt mycel kan bilda flera fruktkroppar, men de sitter då ofta tätt ihop. Mulmen i hålekar är till stor del finfördelad brunröta, men den innehåller även mycket annat. Läderbaggens larver lever i mulmen, liksom många andra insekter och spindeldjur. Ihåliga ekar är goda övernattningsplatser för fladdermöss; vid ett tillfälle följde Stellan hur 110 små fladdermöss efter varandra kom ut ur en ek. Ekarna har en speciellt rik svampflora, vilket sannolikt hänger ihop med att de är så långlivade; detta gäller även äkta kastanj Castanea sativa som även den är långlivad och kan bli mycket grov ("de hundra hästarnas träd" på Sicilien nämndes, diameter 8 m!). Frågan om huruvida eksvamparna är artspecifika berördes; i flertalet av fallen är det inte så, men däremot kan en svamp vara vanlig på ek och mycket sällsynt på andra träd. Rätt många av dem växer även på äkta kastanj, åtskilliga även på bok Fagus silvatica; detta är föga förvånande då dessa träd tillhör samma familj som eken. Bland svampar som nästan bara växer på ek nämndes korkmussling, oxtungsvamp och saffransticka. Björkticka Piptoporus betulinus växer å andra sidan enbart på björk Betula och bland mikrosvamparna är många synnerligen artspecifika parasiter kända.


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. De som vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg