Botaniska Föreningen i Göteborg

Att gro, eller inte gro - det är frågan.

Föredrag av Eva-Lena Larsson den 26 februari 2004

Föredraget behandlade frön ur olika synpunkter bland vilka de viktigaste var följande: vad krävs för att ett frö skall kunna gro?, hur gammalt kan ett frö bli?, varför gror inte alla frön så fort omständigheterna är goda?, finns det något som man kan kalla fröbank även i fjällen eller Arktis?, vad krävs för att döda frön skall kunna bevaras i identifierbart skick?, vilka slutsatser kan dras utifrån de fröfynd som man kan göra vid arkeologiska utgrävningar?

Frön är fantastiska! Deras formrikedom är enorm, ett ytterst litet frö kan bli ett stort träd. Trots att de är levande tål de att resa runt jorden, vare sig detta nu sker med människans hjälp, eller med djur, vind eller vatten. Frön av exotiska frukter som vi importerar som mat gror ofta på soptippar - till glädje för oss.

Vad krävs för att ett frö skall gro? Ljuset är en av de viktigaste faktorerna, även om detta inte innebär att alla frön för att gro måste befinna sig ovanpå markytan; tillräckligt mycket ljus tränger ned åtminstone 2-3 cm i öppen mark, men djupare ned (eller under skuggande vegetation) förblir flertalet frön inaktiva. Somliga växtarters frön kräver för att gro mycket ljus (upp till 15 dagar i fullt solljus), andra litet (en natt med månljus kan räcka). Vissa arters frön hämmas från groning av ljus, i alla händelser av för mycket ljus. En ytterligare viktig faktor är ljus- (eller snarare mörker-) periodens längd: rädisfrön som sås på våren (korta dagar) ger rädisor, så ej frön som sås på sommaren (långa dagar), men till hösten (korta dagar) kan man så rädisfrön med framgång igen. Vissa frön kräver långa dagar för att gro, andra korta, åter andra en viss kombination av dagslängder, som först korta och efter hand längre.

Temperaturen är en annan viktig faktor, de flesta frön hämmas i sin groning av starkare kyla eller värme. Många frön gror lättare om de först fått genomgå en köldperiod och sedan får varmare förhållanden; detta utnyttjas vid stratifiering, där fröna förvaras i kyl eller frys (ofta fuktigt) under 3-6 veckor innan de sås ut på fälten. Vissa av våra kulturväxter måste ha kyla innan de kan gro, andra gror bättre efter stratifiering. Ytterligare en viktig faktor är markkemin, vissa näringsämnen är nödvändiga för groning, andra kan göra det lättare att få frön att gro. Nitratbrist är ett groningshinder för de flesta växters frön, liksom för låg syrgashalt, men undantag finns. Hög salthalt i marken hindrar många frön att gro, men gynnar vissa andra. Somliga växters frön (svinmålla Chenopodium album är ett exempel) utsöndrar allelopatiska ämnen som hindrar andra arters frön från att gro. Detta är ännu vanligare vad gäller redan etablerade växter, som från sina rötter utsöndrar sådana groningshämmande substanser.

Hur gammalt kan ett frö bli? De flesta växters frön kan leva mellan ett och fem år, men frön av sälg Salix caprea dör redan efter 20 dygn (om de då inte har grott), medan fröna hos indisk lotus Nelumbo nucifera kan bli mycket gamla och ändå vara fullt grobara. Det finns en uppgift om att ett lotusfrö med C14-metoden åldersbestämts till 430 år och ändå visat sig vara levande. Bland våra svenska växter kan frön av fingerborgsblomma Digitalis purpurea, bolmört Hyoscyamus niger och kungsljus Verbascum thapsus leva i mer än 100 år. Uppgifter om att frön av arktiska lupiner Lupinus spp. som bevarats i permafrost genom flera tusen år varit grobara är osäkra; dateringen av lupinfröna var stratigrafisk, d.v.s. man har antagit att de hade samma ålder som omgivande lager, men yngre frön kan mycket väl ha kommit ned i djupare lager. På samma sätt behöver de svinmållor som kommit upp ur frön ifrån utgrävningar av danska stenåldersbosättningar inte ha legat där sedan den tid då bosättningen övergavs; fröna kan ha varit mycket yngre och senare kommit ned i kulturlagren. I en avfallsgrop från järnåldern har man funnit förkolnade frön från denna tid, men även recenta frön av svinmålla, som på något sätt lyckats komma dit.

Om vi antar att alla frön från en växt ges optimala omständigheter att gro, så kommer många av dem inte att gro ändå: vissa av dem är från början förberedda för frövila. Hos många växter kan man redan i blomställningen peka ut vilka frön som kan gro snabbt och vilka som kommer att vänta. Hos många nejlikväxter, som har knippeblomställningar, blir de basala, först bildade fröna stora och tunga med rikligt av groningshämmande substanser, medan fröna långt ut i blomställningen blir små och lätta och gror inom kort. Hos nordkråkbär Empetrum hermaphroditum gror de frön som ligger i bärets yttre del snart, medan däremot de som ligger nära bärets bas är avsedda för fröbanken och ligger i vila länge innan de kan gro. Svinmålla har två olika slags frön, 5% bruna, mjuka, med tunt fröskal som gror direkt och 95% svarta, hårda, med tjockt fröskal, vilka går till fröbanken. Tvååriga växter samlar in upplagsnäring första året och blommar andra året, men genom att fröna vilar olika länge blir arterna ändå inte uppdelade i två olika populationer för udda eller jämna år. Fröbanker finns hos många olika växtarter, vad vi vet ligger medellivslängden för fröna hos de flesta undersökta arter mellan ett och fem år. Detta är välutforskat vad avser "ekonomiskt viktiga" arter i åker och skog, men avsevärt sämre känt i andra typer av växtsamhällen.

Eva-Lena kom att intressera sig för frågan om fröbanker i fjällen. Finns det sådana? Sker det över huvud taget någon fröförökning bland fjällväxterna; är de inte bara långlivade klonbildare? Hur långt sprids frön inom fjällvärlden? Hur intensivt är "fröregnet" per yta och tidsenhet i arktiska och alpina miljöer? Detta är några av de frågor som Eva-Lena skulle komma att intressera sig för och försöka få fram svar på. Nordväst om Abisko ligger Latnja ekologiska fältstation intill sjön Latnjajaure (1000 m ö.h.). Fjällen omkring består till stor del av kalkskiffrar och har en rik flora med bl.a. rosenrot Rhodiola rosea, fjällviol Viola biflora, fjällbinka Erigeron uniflorus, fjällskära Saussurea alpina och polarvide Salix polaris. Här bedrivs forskning kring hur de arktisk-alpina ekosystemen fungerar och hur de kan tänkas reagera på en eventuell global uppvärmning, bl.a. genom att placera ut miniväxthus utan tak (OTC:er) för att simulera en höjning av temperaturen. Eva-Lena samlade in jordprover från olika lägen och djup, vilka hon sedan odlade upp i växthus, varefter de uppkomna groddplantorna fick växa till sig tillräckligt mycket för att kunna identifieras till art. Hon försökte även med att samla in "fröregnet"; standardmetoden med klisterremsor visade sig inte fungera så bra i fjällen, men dörrmattor var alldeles utmärkt! Även genom att samla in smutslagret på snölegorna kan man få ett mått på "fröregnet". I genomsnitt visade det sig att ca 300 frön föll ned per m2 och år i Latnja, varav från inga till nästan alla var grobara. Det fanns även en permanent fröbank av frön från vissa arter, ibland innehållande så mycket som 900 000 frön per m2. Under en sommar fick hon även följa med på en forskningsresa, Tundra Northwest, med en isbrytare i norra Kanada, varifrån hon hemförde ett halvt ton jordprover till växthusen i Kungälv. Ur denna arktiska jord uppkom 734 småplantor, representerande 65 taxa ur 13 familjer. Frömängden varierade från 100 per m2 på torr mark till 400 per m2 i blötare jord. De flesta var förmodligen lokalt producerade från växter i omgivningen, men inte alla.

Vi övergår så till de frön som påträffas vid arkeologiska utgrävningar, Eva-Lenas ursprungliga ingång i ämnet. De frön som man här påträffar är i regel döda makro(-sub-)fossil; de går således att se med blotta ögat. Bland de botaniska mikro(-sub-)fossil som man kan studera i samband med arkeologi nämndes pollen och kiselalger. För att frön som bäddats ned i marken skall kunna bevaras måste nedbrytningsprocesserna förhindras på något sätt; om fröna hamnar i torv eller lera (där syrgashalten är mycket låg) så kan de bevaras, likaså om de permanent utsätts för kyla (på tundran) eller torr värme (i Egyptens pyramider). Ett annat sätt på vilket frön kan bevaras i identifierbart skick är genom att de förkolnas. Detta kan ske genom att fröna hamnar i varm jord (mer än 200 °C), t.ex. intill en eld i en järnåldershydda. Vid utgrävningar är eldstädernas omgivningar bra ställen att leta efter frön, liksom stolphål - och naturligtvis avfallsgropar! Insamlade jordprover vaskas genom metallsåll (maskstorlek 0.5 mm), torkas och granskas under stereolupp, varvid de frön som påträffas försiktigt plockas ut och sorteras i högar för identifiering. Bokverket "Atlas of Seeds" är i detta sammanhang guld värt (vilket säger en del om dess pris…), men för att kunna bestämma de döda fröna är det viktigaste hjälpmedlet ändå en referenssamling av frön från olika arter. En sådan, omfattande fler än 1200 arter finns på Naturhistoriska museet, uppbyggd under snart 20 år.

Vid en större arkeologisk utgrävning deltar många olika personer med olika specialiteter, som arkeologi (keramik m.m.), osteologi (benrester), kemi (fosfat), entomologi (täckvingar), botanik (frön), palynologi (pollen), bakteriologi (bakteriesjukdomar), parasitologi (inälvsparasiter) m.m. Genom att sammanställa vad man från olika håll kunnat påvisa kan man så göra sig en bättre bild av hur människorna levde i den bosättning man grävt ut. Vid en utgrävning i Göteborgs innerstad, där Eva-Lena deltog som botanist, påvisades kontakter med såväl Medelhavsområdet (frön av koriander Coriandrum sativum, hirs Panicum miliaceum, vin Vitis vinifera och fikon Ficus carica) som Bortre Indien och Kina (kardemumma Elettaria cardamomum och ris Oryza sativa), men naturligtvis mest med den omgivande landsbygden (havre Avena sativa, råg Secale cereale, ärt Pisum sativum, kummin Carum carvi, dill Anethum graveolens, humle Humulus lupulus, apel Malus domestica, surkörsbär Prunus cerasus, sötkörsbär P. avium, hägg P. padus, hassel Corylus avellana, björnbär Rubus subgen. Rubus, smultron Fragaria vesca, kråkbär Empetrum nigrum och lingon Vaccinium vitis-idaea). I latringropen påvisades dessutom ogräsen korndådra Neslia paniculata och klätt Agrostemma githago, den senare nog så giftig. De frön av bolmört Hyoscyamus niger som Eva-Lena fann kan ha användts som medicin mot tandvärk - eller kanske till häxsalvor. Från Ostindiefararen "Götheborg":s last har bl.a. bovete Fagopyrum sp., te Camelia sinensis, ingefära Zingiber officinale, kryddpeppar Pimenta dioica, vitpeppar Piper nigrum och diverse skadeinsekter som spannmålsgnagare och kackerlackor kunnat påvisas. Slutligen fick vi se förkolnade frön från olika järn- och bronsåldersbosättningar, genom vilka man kunnat dra slutsatser om olika kulturväxtsorters odlingshistoria. Lin Linum usitatissimum är mycket gammalt i odling i Sverige, känt redan från förromersk järnålder, likaså havre och korn Hordeum vulgare (i såväl skalbärande som skallösa former), men det mest intressanta var kanske ett avtryck i keramik från en gånggrift i Västergötland av enkornsvete Triticum monococcum.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att DNA-analyser inte är möjliga att utföra på förkolnade frön (de är "poppade", vilket denaturerar det eventuella DNA som skulle kunna finnas kvar). C14-bestämning kan däremot ibland användas för att uppskatta frönas ålder. Många frön gror bättre efter att ha passerat matsmältningskanalen hos ett djur (ofta en fågel); detta gäller bl.a. körsbär och rönnbär. Mistel Viscum album gror utmärkt efter att ha ätits av en fågel, men lika bra även utan. Trädet Calvatia major på Mauritius var kanhända beroende av att fröna skulle ätas av dront Raphus cucullatus för att kunna gro; när man började fundera över varför blott ett fåtal gamla träd fanns, medan ingen föryngring kunnat påvisas på 300 år började man tänka på dronten, som utrotades på 1600-talet. Nu har man fått Calvatia-frön att gro efter att de ätits av införda kalkoner. Det är svårt att ge någon mera exakt datering av de frön som man finner i gamla latringropar, detta då de grävdes ut då och då, varvid lagren blandades om. Under sin ungdom smakade Eva-Lena på frön av vildpersilja Aethusa cynapium, något som hon inte vill göra om; de innehåller samma gift som odört Conium maculatum, således koniin, fastän i lägre halt. Erik nämnde de tre exemplar av riddarsporre Consolida regalis som han funnit på en jordhög från stadens äldsta kulturlager i samband med bygget av den nya gångbron i Brunnsparken; kan fröna ha legat där sedan innan Göteborg grundlades år 1621?

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare och sedan kontrollerat av föredragshållaren. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg