Botaniska Föreningen i Göteborg

Naturen och floran på sydvästra Grönland.

Föredrag av Gunnar Weimarck den 30 september 2004

 Föredraget behandlade flora och vegetation på sydvästra Grönland, huvudsakligen inom det oceaniskt betingade området kring Frederikshåb och det kontinentala stäppområdet vid innersta Søndre Strømfjord. Grönlands flora utgörs av en blandning av europeiska och amerikanska arktiska och arktiskt-alpina växtarter, flertalet med en vitt omfattande världsutbredning. Det totala antalet grönländska kärlväxtarter är lågt. Resans tonvikt låg givetvis på grässläktet myskgräs Hierochloë, på vilket Gunnar sedermera disputerade, men föredraget gav en allsidig behandling av Sydvästgrönlands abiotiska förhållanden, flora och fauna.

 Gunnar gjorde en forskningsresa till Grönland för 36 år sedan, i första hand för att samla in levande material av myskgräs Hierochloë till sina doktorandstudier. Detta är nu länge sedan men naturen i Arktis förändras långsamt (eller gjorde det åtminstone på den tiden), varför det mesta torde se i stort sett likadant ut nu för tiden. Redan som ung hade Gunnar blivit intresserad av polartrakterna, i synnerhet genom att läsa om Adolf Nordenskiölds spännande expeditioner (ibland dock alltför spännande, isbjörnsmat vill man ju inte gärna bli …). Det danska forskningsprojektet "Grønlands Botaniske Undersøgelse" bedrev botanisk forskning på Grönland, och de var inte ovilliga att låta en skåning delta i detsamma (fast de hade ont om pengar), varför Gunnar tillsammans med några danska botanister sommaren 1968 for iväg med flyg till Frederikshåb ("Paamiut") på sydvästra Grönland.

 Grönland är till största delen nedtyngt av inlandsis, ca 85% av ön täcks av densamma, som kan vara upp till 2200 m mäktig, även om medelmäktigheten "blott" är ca 1500 m. Inlandet är i stort sett överallt snövitt (ända upp till den högsta punkten på 3360 m ö.h.), men de flesta kustavsnitt är isfria, bortsett från alla de glaciärtungor som söker sig ned till kusten och kalvar i havet. Även inne i inlandsisen finns det på somliga ställen isfria bergstoppar som sticker upp, nunatakker. Där glaciärerna har dragit sig tillbaka karakteriseras landskapet av breda U-dalar mellan bergen. Trots att blott ca 15% av Grönland är isfritt är denna yta större än Norges.

 Orten Frederikshåb grundades år 1742 och är byggt i nordnorsk stil; 1968 fanns här ca 500 invånare. Vi får se det lokala daghemmet (där lekplatsen hyser en jeep, en fångstbåt och en helikopter) och "fritidsbåthamnen" där vi får se en ensam liten båt bland isbergen. Det mesta av isen i havet är drivis från Norra Ishavet, vilken kan anta mycket egendomliga former, som en "is-svamp". Från Frederikshåb flögs så Gunnar och Benjamin Øllgaard in till geologernas forskningsläger (dessa hade, till skillnad från botanisterna, gott om pengar). Gunnar och Benjamin hade två tält: ett sovtält och ett mattält; dessa sattes upp långt från varandra för att en eventuell hungrig isbjörn skulle besöka det sistnämnda först (isbjörnar är dock ovanliga på sydvästra Grönland). Efter några dagars insamling och pressande for man så vidare med helikopter till nästa lägerplats, där Gunnar grävde upp myskgrästuvor som sedan odlades i ett arktiskt växthus i Köpenhamn för kromsomtalsbestämning.

 Vi får se en grönländsk underart av fjällmyskgräs, Hierochloë alpina ssp. monticola och timotejen Phleum commutatum, som kanske bäst betraktas som en underart till vår fjälltimotej P. alpinum - men det var inte så lätt att fotografera, varken växter eller landskap, då luften överallt dallrade av knott. Dessa ställde till stor förtret, ej blott genom att framkalla blodbrist och dölja vegetationen, utan även genom att göra anteckningsböckerna oläsliga när de i mängder mosades i dem. Redan Fritiof Nansen hade 1888 anmärkt att Grönlands östkust vimlar av mygg, medan de på västkusten ersätts av de ännu värre knotten. Landskapet påminner mycket om de skandinaviska fjällen, då i synnerhet de västnorska, eftersom klimatet är mycket fuktigt; flytjordsfenomen är vanliga. Floran liknar också den mycket vår fjällflora, men dessutom finns ett rätt stort inslag av amerikanska arter; däremot är antalet grönländska endemer synnerligen lågt. Det totala antalet kärlväxtarter på Grönland är drygt 600.

 Från trakten innanför Frederikshåb visas hällebräken Woodsia ilvensis (den sista art som Thorild Wulff antecknade innan han dog på Nordöstgrönland 1917), fjäll-en Juniperus communis ssp. nana, dvärgvide Salix herbacea och det amerikanska videt S. arctophila, den västliga fjällbjörksarten Betula glandulosa, vitblommande Minuartia groenlandica, ishavsstjärnblomma Stellaria humifusa (som även finns i Norge), fjällsippearten Dryas integrifolia, vårfingerört Potentilla crantzii, grönlandsgåsört P. anserina ssp. egedii (även i norra Sverige; uppkallad efter den danske missionären Hans Egede), den amerikanska fingerörten P. tridentata, rönnen Sorbus groenlandica (kanhända en underart till vår rönn), praktmjölkört Chamaenerion latifolium (mer lågvuxen och storblommig än vår mjölkört; som Islands nationalblomma "eyraros"), strandloka Ligusticum scoticum, fjällkvanne Angelica archangelica ssp. archangelica, amerikansk skvattram Ledum groenlandicum, den västliga veronikan Veronica wormskjoldii, lappspira Pedicularis lapponica och den vittspridda blekgulblommiga släktingen P. labradorica (som dock saknas i Europa), fjällskallra Rhinanthus minor ssp. groenlandicus, lappblåklocka Campanula rotundifolia ssp. giesekiana, grönlandsnattviol Platanthera hyperborea (även vanlig på Island, men saknas helt i Skandinavien), fjällklubbsporre Leucorchis straminea (ej klubbsporre L. albida, som är rent europeisk), polarull Eriophorum scheuchzeri, snöull Eriophorum vaginatum ssp. spissum (även på ett fåtal lokaler i nordligaste Sveriges högfjäll, bl.a. Pältsan) samt slutligen grönlandsstarr Carex scirpoidea, en tvåbyggare som är rätt så vanlig i Västarktis, men även funnen på tre lokaler i Nordnorge - de enda kända i Gamla världen. Hur har den kommit dit? Som synes domineras området av arter som trivs i oceaniskt klimat; här är fuktigt året om.

När Gunnar återkom till Frederikshåb för att resa vidare norrut var det kallt, vått och otrivsamt, således dåligt flygväder, varför han fick vänta någon tid i en barack ovan kyrkogården innan vädret äntligen tillät vidare helikopterresa till Godthåb ("Nuuk"). Orten grundades 1728 av ovannämnde Hans Egede och gör intryck av äldre fiskeläge med sin tätt men oplanerat utströdda bebyggelse. I den gamla hamnen ser vi isberg i augusti och får även bevittna styckning av en fångad val. Gunnar for snart vidare med passagerarfartyget "Disko" till inre delen av Søndre Strømfjord ("Kangerlussaq"), södra Grönlands djupaste fjord. Vid mynningen är klimatet oceaniskt, men i fjordbottnen tvärtom mycket kontinentalt - torrt och ej sällan varmt på sommaren. Stora delar av fjordens inre del omges av subarktisk halvöken med mycket löst stoft i vinden, vilket åstadkommer vacker aeolisk erosion. Den låga nederbörden i området medför att här finns avloppslösa sjöar som så sakteliga krymper ihop, lämnande tidigare strandlinjer efter sig. Deras vatten är bittert och bör inte drickas, så här är man tvungen att bära med sig dricksvatten.

 Det botaniskt riktigt intressanta vid Søndre Strømfjord är den subarktiska stäpp (!) som finns på en del av sluttningarna. Från stäppen (och dess omgivningar) får vi se ett antal arter, som nästan alla är västliga och saknas hos oss i norra Europa: den rosablommiga bläran Melandrium triflorum (är den tvåbyggare som vår rödblära M. dioicum?), bohusranunkel Ranunculus cymbalaria (som här utan tvivel är indigen), den vitblommiga bräckan Saxifraga cuspidata, fingerörten Potentilla hookeriana, skvattramunderarten Ledum palustre ssp. decumbens i frukt, den vittspridda stäppväxten arktisk fältmalört Artemisia borealis samt endemen Sisyrinchium groenlandicum, tyvärr nu i överblommat skick. Så fort som man kom upp på något högre höjd i området såg man isranden i öster; Gunnar utbad sig, och fick, skjuts in till densamma med jeep för att kunna se den höga isbräckan på nära håll. Här tillförs nästan ingen nederbörd, utan isen glider hit från sitt närområde mycket längre österut för att smälta (och avdunsta) bort här vid innersta Søndre Strømfjord. Trots att isblock ofta rasar ned från isbräckan vågade sig Gunnar på att lägga handen på den - "en mäktig känsla var det". Denna lilla extra expedition gav dock även den vetenskapligt botaniskt utbyte; ej långt ifrån isen fann Gunnar en tuva med fjällmyskgräs Hierochloë alpina ssp. alpina. För övrigt fick vi se en mycket orädd fjällräv Alopex lagopus; tyvärr sågs ej myskoxe Ovibos moschatus alls.

 Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att om man lägger gammal glaciäris i dricksglas kan man få bevittna märkliga fenomen när isen smälter och gasbubblorna "smäller", något som har använts för att roa passagerare på kryssningsfartyg i arktiska vatten. Dessa gasbubblor har även studerats vetenskapligt och visat sig kunna ge upplysningar om olika gasers haltvariationer i forntidens lufthav. Gunnar samlade förutom Hierochloë blott in belägg på sådana växter som han var osäker på. I Frederikshåb var lufttemperaturen på sommaren ca +10°C, i Søndre Strømfjord ca +25°C. Husen på Grönland byggs ofta en god bit ovan marken på stolpar för att vinterns yrsnö skall blåsa förbi under och inte bilda drivor runt huset. Permafrosten finns en bit ned i marken inom i stort sett hela området. Vi såg inte till några hundar på någon bild och mycket riktigt, så här långt i söder förekommer det ingen eskimå-slädhundskultur, varför barnen kan vara ute och leka fritt (inte instängda i stålburar, vilket Birgitta Herloff sett längre norrut). Eftersom isbjörnarna är så ovanliga på Sydvästgrönland behövde man inte vara beväpnad. Gamla norska bebyggelseplatser från den medeltida kolonisationen gick ofta att se på långt håll i terrängen, då de är så påfallande gröna, ofta av skogsfräken Equisetum sylvaticum (är den måhända införd av dem?). Grönland hyser blott 25 maskrosarter (av drygt 600 kärlväxter), däremot är lavfloran artrik. Även fjällbjörkskog förekommer på Grönland, dock mest på sydöstra delen av ön, och i rätt stor omfattning - den totala ytan som täcks av skog är större på Grönland än på Island.

 

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg