Botaniska Föreningen i Göteborg

Floran i Skåne.

Föredrag av Kjell-Arne Olsson torsdagen den 27 januari 2005

Föredraget behandlade den florainventering av Skåne som pågått sedan 1990 och nu närmar sig sitt slut. Vi fick en överblick över vad del två av floraverket kommer att innehålla, vi presenterades för ett flertal av de floraförändringar som man anser sig kunna påvisa med säkerhet (såväl minskande som ökande arter) samt erhöll en omfattande exposé över många av de roligaste fynden som gjorts under inventeringen.

För drygt ett år sedan, i november 2003, kom den efterlängtade första delen av den nya skånska floran, "Floran i Skåne Vegetation och utflyktsmål" ut. Vi väntar nu med spänning på den andra delen, "Arterna och deras förekomst", som är under arbete och kan förväntas inom något (eller några få) år. Dessa båda band kommer tillsammans att redovisa resultatet av den nya florainventering av Skåne som officiellt sattes i gång år 1990 och nu börjar närma sig sitt slut. På omslaget till del ett ser vi bl.a. Skånes landskapsblomma, prästkrage Leucanthemum vulgare, i något som ser ut att vara en artrik äng — och också är det, men dock av ett något annorlunda slag, nämligen en motorvägsslänt nära Kristianstad. Detta är symboliskt för nutidens Skåne, som ännu hyser en rik och varierad flora, men där ofta de riktigt rika lokalerna föreligger som små fragment i ett för övrigt uppodlat, barrskogsplanterat eller urbaniserat landskap.

Del ett, "Vegetation och utflyktsmål", innehåller de "sedvanliga" inledningskapitlen till en flora: florans utforskningshistoria, geologi, klimat, kulturlandskapets historia, vegetationstyper, floraförändringar och rödlistade kärlväxter, men även två smärre kapitel om mossor och lavar i Skåne. Större delen av boken är dock en mycket omfattande naturguide till skånska botaniska utflyktsmål, totalt 332 olika presenteras på mer än 300 sidor, fördelade kommunvis inom Skånes 33 kommuner och författade av drygt 50 personer. Del två, "Arterna och deras förekomst" planeras innehålla ett antal mera "vetenskapliga" inledningkapitel: geologi (Torbjörn Tyler), markens egenskaper (Germund Tyler), vegetationshistorien (Björn Berglund), växtgeografi (Gunnar Weimarck och Per-Arne Andersson) samt kultur- och prydnadsväxter genom tiderna i Skåne (Kjell Lundquist); dessutom kommer givetvis inventeringsprojektets gång att beskrivas. Större delen av denna bok kommer dock att utgöras av en (lång) lista över alla de kärlväxter som är kända ifrån Skåne jämte utbredningkartor och kommenterande texter. Florans omfång är större än för de flesta andra av våra nyare landskapsfloror; detta beror dock inte på något "storhetsvansinne" å skåningarnas sida, utan på att tre detaljerade utbredningskartor skall få plats på varje sida i bokens del två. Dessa kartor avses förutom (exakta) utbredningsprickar även visa berggrund, sjöar och vattendrag, tätorter samt möjligen även kommungränser, varigenom läsaren skall kunna orientera sig såväl om lokalernas lägen som något om de bakomliggande ekologiska orsakssambanden.

Hur är då det aktuella inventeringsläget? Jo, ännu återstår åtskilliga kvadrantrutor om 2.5 x 2.5 km som ej har besökts. Den ursprungliga ambitionen om att inventera alla kvadranter har därför fått jämkas nedåt: nu har projektet som ambition att minst två kvadranter per ekonomiskt kartblad skall vara (godtagbart) inventerade, något som inte förefaller vara helt orealistiskt. Under den kommande säsongen 2005 skall därför ytterligare kompletteringar ske, dels efter vissa speciellt utvalda arter, dels för att fylla ut de "hål" som ännu återstår på inventeringskartan. På den karta som Kjell-Arne visade kunde vi se att de flesta av dessa "hål" fanns i helåkers- och skogsbygderna, något som kanske inte är så förvånande… En del tämligen allmänna arter, som t.ex. storrams Polygonatum multiflorum, kommer kanske att visa upp en utbredningsbild som troligen inte riktigt stämmer med verkligheten genom den prickkartemetod som man valt. Detta beror på att vissa områden, i synnerhet Bjärehalvön och Kullen, är mycket välinventerade varigenom de för sådana arter lätt blir helt svarta av prickar, medan i områden som inte genomforskats fullt lika intensivt (men där arterna, kanhända, är minst lika vanliga) utbredningskartan kommer att ge en glesare prickbild. För att råda bot på detta har man övervägt att "gallra bort" en del utbredningsprickar från kartorna över en del mera vanliga arter, så att högst två lokaler per kvadrant återges på kartorna, men än så länge har inget beslut tagits i denna fråga. Arne Strid undrade hur nedjusteringen till två prickar hade gjorts; än så länge hade det gjorts manuellt, men det skall nog vara möjligt att utföra datorstyrt.

Kjell-Arne presenterade så ett stort antal kartpar för jämförelser mellan tidigare utbredningar och nutida — dels kartor ur "Atlas över Skånes flora" (Weimarck & Weimarck 1985), dels projektets (ännu ej slutgiltiga) arbetskartor. Majviva Primula farinosa har minskat kraftigt, nu finns den nästan bara kvar i de rikaste kalkbygderna, vilket tydligt speglar rikkärrens och kalkfuktängarnas mycket kraftiga tillbakagång. Brudsporre Gymnadenia conopsea, förr till stor del en slåtterängsart, har minskat ännu mera; på den nya kartan är den blott noterad i sju rutor (och troligen är inte alla dessa kvar nu). Honungsblomster Herminium monorchis var förr rätt så vanlig i kalkbygderna, nu finns den nästan blott kring Kristianstad. Loppstarr Carex pulicaris var förr tämligen allmän (utom på helåkerslätterna), nu är den kraftigt utglesad; i stort sett samma sak gäller nålstarr C. dioica. Dvärglin Radiola linoides hade förr rätt många lokaler i Skåne, men nu finns nästan inga kvar. Kattfot Antennaria dioica var förr allmän utom på slätterna, nu har den glesats ut oerhört — och dessutom är många av de nutida bestånden mycket små och kommer sannolikt ej att leva kvar så länge till. Kärrull Eriophorum gracile var rätt sällsynt även förr, men nu är den mycket sällsynt. Brunag Rhynchospora fusca var förr tämligen allmän i norra Skåne, men nu har mycket få lokaler kunnat återfinnas. Taggstarr Carex pauciflora var förr rätt allmän på myrar i norra Skåne, men nu har den blott ett fåtal lokaler kvar. Generellt gäller att flertalet "fattigmarksarter" genomgått en mycket kraftig lokalreducering inom Skåne. Flotagräs Sparganium friesii hade förr en hel del lokaler i sjöarna i norr; nu har den ej kunnat återfinnas i fler än fem. Här tillkommer ytterligare en faktor: vattenväxter är generellt underinventerade, men det var de väl förr också? Andra "fattigvattenväxter" som troligen uppvisar en reell minskning är notblomster Lobelia dortmanna och braxengräsarterna Isoëtes spp. Vad kan detta bero på — försurning, brunfärgning genom humus av tidigare klarvattenssjöar, kanadagäss, eller vad?

Somliga andra arter har hållit sina ställningar bättre, fastän de skånska botanisterna vid projektets början trodde annorlunda. Strimklöver Trifolium striatum var förr rätt vanlig i väster och söder, nu är den något uttunnad, men ej mycket ovanligare. Kustdaggkåpa Alchemilla xanthochlora finns mest i sydöst, kanhända har den t.o.m. ökat något, eller är skillnaden bara ett resultat av att den gamla kartan endast baserades på belagda fynd? Stor sötväppling Melilotus altissimus var förr rätt ovanlig, nu är den troligen något vanligare, men den äkta sötväpplingen M. officinalis är än idag mycket vanligare i Skåne (proportionen 1:10 förefaller rimlig). Ytterligare andra arter har ökat tydligt, bland dessa märks naturligtvis många trädgårdsflyktingar, men även en del inhemska arter. Skogsbräsma Cardamine flexuosa var förr rätt så ovanlig och fanns mest vid åsarnas kanter, nu är den avsevärt vanligare — och de flesta fynden har gjorts i skog. Vejde Isatis tinctoria fanns förr sällsynt på stränderna vid östkusten, nu har den spritt sig utmed hela sydkusten också, vartill kommer en del lokaler i inlandet. Renkavle Alopecurus myosuroides var ovanlig förr; nu är den rätt så vanlig som åkerogräs i västra Skåne. Vårtsärv Ceratophyllum submersum var förr ytterst sällsynt, men har ökat avsevärt och är nu känd från 36 rutor. Släktingen hornsärv C. demersum är ännu vanligare, men har inte uppvisat någon ökning att tala om.

Kjell-Arne gick så igenom ett antal av de speciellt roliga fynd som gjorts under projektet. Hårnarv Sagina micropetala fanns förr i trakten av Stenshuvud (där senast sedd 1956 i Maglehem). År 1994 upptäcktes den emellertid på fyra lokaler inne i centrala Malmö och Lund på skräpmark. Sedan dess har varje år nya lokaler upptäckts, så att arten nu är känd från 39 rutor; på de flesta lokalerna har den vuxit i ett särskilt rött grus, men även andra ståndorter är kända som t.ex. ett av de senaste fynden från en plantskola i Kristianstad, där den t.o.m. förekom i utplanteringskrukor. Klotullört Filago vulgaris var tidigare sällsynt och vid tiden för Weimarcks "Atlas" nästan helt borta; nu har den påträffats i 25 rutor och förefaller ha gynnats av de milda vintrarna under senare tid. Även denna art är mest funnen i stadsmiljö. Vi får se en karta över de mest hotade (CR och EN) arternas utbredning i Skåne; den visar (som väntat) täta koncentrationer på Kullaberg, södra Bjärehalvön, mellan Malmö och Falsterbohalvön, vid Kåseberga samt på sandslätten söder om Kristianstad — men även i städerna Malmö, Lund, Landskrona och Helsingborg!

Uddbräken Polystichum aculeatum hade inte setts i Skåne sedan början av 1900-talet då den återfanns i en tråkig granåker i Matteröd med ca 10 individ. Nu är granarna avverkade, men floravårdarna ha lagt ut maskeringsnät över ormbunkarna för att skydda dem mot alltför kraftig solinstrålning — kommer arten att överleva på sin enda skånska lokal? Fin tofsäxing Koeleria macrantha har upptäckts på en kalktorräng vid Näsby utanför Kristianstad av Kjell-Arne (under en floristikkurs som han ledde); kanske är den även här, liksom på övriga tidigare kända svenska lokaler en gräsfröinkomling, men ho vet — den skulle kunna vara inhemsk, lokalen liknar de naturliga på kontinenten. Dvärglåsbräken Botrychium simplex hade några få gamla fynd i Skåne, så hittades den oväntat år 1998, rätt rikligt på Skanörs Ljung, där den visat sig vara konstant sedan dess. Sjönajas Najas flexilis hade flera gamla lokaler i Skåne, men hade inte setts på länge och troddes vara borta, men visade sig finnas kvar i sydvästra Hammarsjön. Mjältbräken Ceterach officinarum dök upp i ett litet individ på en mur i Vitemölla, men har åter försvunnit. Huruvida den här var naturligt spridd eller införd kan dock ifrågasättas. Kustgullpudra Chrysosplenium oppositifolium hade länge varit en efterlängtad art (den finns så nära som på Själland) och hade t.o.m. fått en prissumma utlyst för sig (av Bertil Widerberg i Sydsvenska Dagbladet). Den upptäcktes år 1995 i en källa på Söderåsens nordsluttning, där den av allt att döma har vuxit länge, beståndet är mycket rikligt. Loppört Pulicaria vulgaris har sedan länge räknats som försvunnen från Sverige, men i förrfjol dök den upp med två exemplar, dock var lokalen Filborna soptipp. Släktingen strandloppört P. dysenterica hittades vid en damm utanför Lund samma år, men den kan ha varit medvetet ditplanterad. Kransborre Marrubium vulgare var bofast på flera lokaler förr, men i nutiden har den blott påträffats på soptippar. Pyramidbjörnbär Rubus pyramidalis hade förr en lokal i Väsby, varifrån den inplanterades i Farhult, men den har nu återfunnits på en troligen mera naturlig förekomst i Väsby. Östgötabjörnbär R. hartmanii förekommer i stora mängder i en skogsdunge i Södervidinge; närmaste kända lokaler finns i sydöstra Östergötlands skärgård och i England — hur har den kommit till Skåne? Åkerros Rosa agrestis har under 1990-talet upptäckts på minst tre olika lokaler, först i Österslöv, sedan i Skivarp (där lokalen är naturlig) och slutligen i Malmö oljehamn. Filtros R. tomentosa hade några gamla fynd från Skåne (och Blekinge), men i nutiden är den blott känd som en buske, vilken växer i en beteshage på Romeleåsen. Sydäppelros R. micrantha har hittats på två olika lokaler i Skåne (de första i Norden), den ena i Gärds Köpinge på en åkervall (dessutom så har Erik funnit den inne i centrala Köpenhamn som ny för Danmark). Kjell-Arne avslutar exposén med storfryle Luzula sylvatica, som visserligen är känd från Helsingborg sedan 1921, men där otvivelaktig gräsfröinkomling. Fyndet på Kullabergs sydsida i en rätt svårtillgänglig klyfta (vilket gjordes av Erik) är däremot utan tvivel inhemskt.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att alla bofasta arter i Skåne utom de mycket sällsynta (med färre än fem lokaler) kommer att karteras i del två av floran. Evastina berättade att de vanliga arterna förefaller bli jämförelsevis överrepresenterade i Bohusflorainventeringen jämfört med Fries, hur är det i Skåne? Detta är tyvärr svårt att avgöra, då vid den förra Skåneflorainventeringen ett antal av ca 300 arter som ansågs vara vanliga i hela Skåne ej noterades och därför inte heller har kunnat karteras. För vissa av dessa arter skulle Kjell-Arne gärna ha velat ha äldre kartor till jämförelse idag. Vi hade fått se jämförelser mellan de äldre kartorna och de nya och detta synes vara ett mycket gott sätt att åskådliggöra floraförändringarna: blir det dubbla kartor i floran? Nej, men det går alltid att ta fram Weimarcks "Atlas" och jämföra själv. Lokaluppgifter för arterna kommer (tyvärr) inte att finnas, utom för de allra mest sällsynta (de som ej karteras) — och där blir de av floravårdsskäl ej så detaljerade. Detta är beklagligt, den senaste skånska floran i vilken man kan finna lokalangivelser för tämligen sällsynta arter är Areschougs — från 1881! Hur skall det stora primärmaterialet (som nu finns i en databas) bevaras för framtiden; kommer LBF att ge ut en CD precis som VBF, eller kanske lägga ut materialet på Artportalen? Detta har styrelsen ännu inte tagit något beslut om, men Kjell-Arne anser att "pappersutskrifter är oöverträffade ur arkivsynpunkt".

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg