Botaniska Föreningen i Göteborg

Växter på gott och ont.

Föredrag av Sven-Olov Strandhede torsdagen den 31 mars 2005

Föredraget behandlade växtrikets mångskiftande inverkan på oss människor och vår livsföring med tonvikten lagd på medicinalväxter och de mångahanda substanser som kunnat erhållas ur dem. Mediciner är alltid mer eller mindre giftiga, det som avgör om effekten blir lindrande eller toxisk är framför allt hur stor dos man utsätts för. Utvikningar gjordes även mot de växter som framkallar lidande, antingen vid kontakt med växten eller genom att vi andas in deras pollen (eller doftämnen), samt inte minst angående de många narkotiska växter som människor mer eller mindre frivilligt förgiftar sig själva med.

För nästan 50 år sedan var Sven-Olov för första gången föredragshållare i Föreningen. Då talade han om "forskningsfronten" (sina undersökningar över släktet Eleocharis); nu ansåg han sig däremot snarare vara placerad i "trossen" — men även om den är mindre glamorös skall man dock inte förringa dess betydelse. Dagens föredrag är snarast att betrakta som en biprodukt till den bok som utgavs för tre år sedan, "Farliga och ofarliga växter", varför mycket av det som kommer att presenteras även kan återfinnas i densamma.

De gröna växterna har förmågan att med hjälp av fri energi ur solljuset binda oorganiskt kol (koldioxid) och bygga upp näringsrika organiska föreningar (som druvsocker), från vilka i stort sett alla andra levande organismer primärt eller sekundärt hämtar sin näring. Men som en biprodukt vid fotosyntesen bildas även syrgas, så utan gröna växter skulle vi varken ha något att äta eller något att andas. De "fossila bränslen" i form av kol, olja och naturgas som vi förbränner härstammar även de (åtminstone till stor del) från gröna växter som levt för länge sedan. Tyvärr förefaller det som om vi genom alltför omfattande förbränning av dessa koltillgångar håller på att rubba jordens klimat; om vi vill bromsa detta och få luftens koldioxidhalt att minska är det bästa (kanske det enda) sättet att gynna de gröna växterna — men i stället avverkas tyvärr mer och mer skog, i synnerhet i tropikerna. Många växter renar luften vi andas även på andra sätt än genom att binda koldioxid, bl.a. genom att fånga upp luftburet stoft och genom att binda skadliga gaser som formaldehyd och kloroform. Växter kring större vägar bidrar på detta sätt till att luften i deras omgivningar blir mindre hälsovådlig än den annars skulle vara; på liknande sätt har man funnit att gröna växter på sjukhus bidrar till patienternas tillfrisknande, förutom att miljön känns trevligare för alla.

En påsklilja Narcissus pseudonarcissus får illustrera en del av våra relationer till växtriket. Den är en god prydnadsväxt i våra trädgårdar och för många en symbol för påsktiden (även om det inte stämde just i år). Den är givetvis också en ekonomiskt viktig handelsvara, men den framkallar ej sällan huvudvärk, eksem, nässelutslag m.m. hos dem som arbetar med den. Hela växten är nog så giftig, åtskilliga fall är kända där barn har blivit sjuka av att äta den (eller dricka vatten den stått i). Men dessa gifter har även använts mediciniskt förr i tiden, bl.a. mot diarré och kikhosta. Korn Hordeum vulgare har odlats i flera tusen år och är än idag ett viktigt sädesslag, även om dess betydelse som direkt människoföda har minskat. Detta gäller även råg Secale cereale, som dock länge ansågs vara ett "mindervärdigt" sädesslag: ibland visade det sig att man blev sjuk av rågbröd. Detta har visat sig bero på att rågen är särskilt utsatt för en parasitisk svamp som angriper ett stort antal gräs — mjöldryga Claviceps purpurea. Rågens frukter omvandlas till svartbruna mjöldrygor, som om de i större grad kommer med i mjölet gör detta giftigt. Mer än tjugo olika giftiga alkaloider har påvisats i mjöldryga, vilka i lägre doser ger upphov till hallucinationer och "predikosjuka"; vissa forskare har velat härleda en del av medeltidens andliga rörelser till mjöldrygeförgiftning. Långvarig förgiftning med låga doser mjöldryga ger bl.a. kallbrand i fingrar och tår och kan framkalla missfall. Akut intag av större mängder medför medvetslöshet och ej sällan döden; så i södra Frankrike 1950 (30 döda).

Sedan urminnes tider har olika växter använts som medicin, det finns belägg i form av kilskriftsrecept på lertavlor för att sumererna för 5000 år sedan nyttjade bl.a. timjan Thymus spp. och lakritsrot Glycyrrhiza glabra. På "Papyrus Ebers" från det gamla Egypten uppräknas ca 700 olika farmakologiska recept, i vilka många olika medicinalväxter ingår. Ett av de ämnen som ännu används är "gummi arabicum", en avsöndring från Acacia-arter; det användes förr bl.a. till ögonsalvor och som blodstillande medel, nu ingår det ej sällan som livsmedelstillsats i t.ex. glass under beteckningen "E414". De akaciaträd, i synnerhet ökenakacia A. raddiana, som ger "gummi arabicum" har även en mycket hård och motståndskraftig ved, som har använts till mumiekistor och sannolikt till Guds Ark, i vilken Mose lade Förbundets två stentavlor; nu för tiden utnyttjas de bl.a. av IKEA till trädgårdsmöbler. En annan mycket gammal medicinalväxt med aktuell användning är äkta aloë Aloë vera, vars saft förr användes såväl till sårbehandling som vid balsamering; nu kan man finna rakblad impregnerade med växtsaften, vilken sägs förhindra infektion i småsår. Bland moderna naturläkemedel kan nämnas "röd solhatt" (eller röd rudbeckia) Echinacea purpurea, som är en gammal indiansk medicinalväxt, vilken åter kommit till heders. Detsamma gäller ginkgo Ginkgo biloba, som i Kina sedan antiken använts till medicin; den anses nu kunna förbättra minnet genom att vidga blodkärlen i hjärnan — men Sven-Olov glömmer ofta bort att ta sina ginkgotabletter, så helt hjälper det inte…

Även "skolmedicinen" var fram till början av 1950-talet helt beroende av medicinalväxter, men numera syntetiseras många verksamma substanser som man ursprungligen funnit i växtriket; vissa av dem är det dock fortfarande mera lönsamt att utvinna ur odlade växter, som digitalin ur fingerborgsblomma Digitalis spp. Bland viktiga substanser som fortfarande utvinns ur växtriket kan nämnas ergotamin ur mjöldryga (mot blödningar vid förlossningar), kinin ur barken av kinaträd Cinchona spp. (Rubiaceae; mot malaria), efedrin ur efedra Ephedra spp. (Ephedraceae; mot astma), reserpin ur Rauvolfia spp. (Apocynaceae; blodtryckssänkande, psykofarmaka), curare ur Chondrodendron tomentosum (Menispermaceae) och stryknin ur Strychnos nux-vomica (Loganiaceae), båda viktiga vid större operationer. Bland dessa har efedra varit använt i Kina sedan antiken, och Rauvolfia finns omnämnd i de indiska Vedaböckerna. Än idag är 80% av jordens befolkning beroende av odlade eller vilda växter för sina mediciner; följdriktigt lägger läkemedelsföretagen årligen ned stora summor på att leta efter nya medicinalväxter och -substanser samt att "förbättra" de senare (så att de kan patenteras!) och om möjligt finna lönsamma syntesvägar. Jams Dioscorea spp. (Dioscoreaceae) är en viktig stärkelsekälla i Afrika, men innehåller även åtskilliga steroider. Kortison har kunnat utvinnas ur jams till en mycket lägre kostnad än vad den tidigare renframställningen ur binjurar från slaktdjur tillät. Även andra mediciniskt aktiva steroider som östrogen kan fås ur jams, även om bockhornsklöver Trigonella foenum-graecum (Fabaceae) i dettta senare fall är viktigare.

Kring Medelhavet odlas ofta den vackra rosenskönan Catharanthus roseus (Apocynaceae, släkt med vår odlade vintergröna Vinca minor). På sin hemö Madagaskar har den använts mot diabetes, men dess stora betydelse i den moderna medicinen är som källa till tumörhämmande substanser: vincristin och vinblastin är blott två av de ämnen som drastiskt ökat överlevnadstiden för cancersjuka. Ett annat viktigt medel mot vissa cancerformer är taxol som utvinns ur idegranar Taxus spp., vars alla delar (utom det röda fröhyllet) är mycket giftiga för såväl människor som betesdjur; rådjuren tycks dock (tyvärr) tåla giftet. Från fotblad Podophyllum spp. (Berberidaceae) framställs podofyllin, vilket hittills mest har använts mot reumatism, men som även förefaller vara verksamt mot Alzheimers sjukdom. Sötväpplingar Melilotus spp. odlades på 1920-talet som ett proteinrikt kreatursfoder i U.S.A., men djuren fick stora blodfyllda bölder och ungdjur dog av inre blödningar, vilket visat sig bero på att växten innehåller rikligt med kumaringlykosider som vid förtäring omvandlas till dikumarin som hindrar blodet att koagulera. Ämnet används mediciniskt i samband med stora operationer där man temporärt vill hindra blodet att levra sig, men även förebyggande i låg dos mot blodproppsbildning. Ämnet cyclosporin har kunnat utvinnas ur en imperfekt svamp som påträffats i de norska fjällen; det nedsätter kroppens avstötningsmekanism mot främmande vävnader och används därför i samband med transplantationer.

Bland våra gamla medicinalväxter från Norden har fingerborgsblomma redan omnämnts, andra är vallört Symphytum spp. som har använts för behandling av svårläkta sår, men har allvarliga biverkningar; bättre är då slåttergubbe Arnica montana som även ger kramplösande medel (och dopingpreparat), men skillnaden mellan verksam och toxisk dos är liten, varför försiktighet tillrådes (den ses ofta i hälsokostbutikerna). Blad av groblad Plantago major användes förr ofta som sårläkande medel, nu är fröskalen viktigare då de har en snabb vätskeupptagningsförmåga; de säljs ofta under namnet loppfrö P. afra som bulkmedel. Kvanne Angelica archangelica användes under medeltiden bl.a. mot pesten, men har nu framför allt gastronomisk betydelse, såväl hos lapparna som bland franska likörkonsumenter.

Hur stor är risken för skador och förgiftningar framkallade av växter i våra omgivningar? Pollenallergin drabbar ju många människor, men risken för allvarliga ofrivilliga förgiftningar är låg, åtminstone här hos oss. Större problem framkallar feldosering eller felaktig användning av läkemedel framställda ur växtriket (ej minst "naturmedel"). Johannesört Hypericum spp. används nu mycket som rogivande naturläkemedel, men kan ge komplikationer vid interaktion med andra läkemedel, i allvarliga fall t.o.m. hemolys! Torkade frön av akleja Aquilegia vulgaris rekommenderas av "hälsokosthandeln" mot mässling och vattenkoppor, men arten är liksom alla ranunkelväxter mycket giftig och bör nyttjas med stor försiktighet; fröna är speciellt farliga då de bl.a. innehåller cyanogena glykosider. Träjon Dryopteris filix-mas innehåller ett effektivt gift mot flera inälvsmaskar, men doseringen är svår: något för litet leder till att både du själv och masken överlever, något för mycket till att ni båda dör… Allvarliga allergiska utslag framkallas lätt av krukväxten fönsterviva Primula obconica, varför den bör undvikas; det finns ju andra vackra krukväxter. Utslag kan även framkallas av giftiga växter utan att någon allergi behöver föreligga; det kanske mest kända exemplet är de många fall av dermatit som i Nordamerika förorsakas av giftsumak Toxicodendron spp. (Anacardiaceae). Många umbellater kan orsaka eksem, ofta i samband med solljus. Den i nutiden mest kända är säkerligen jättelokan Heracleum mantegazzianum, men vi får höra om "Sibbarpssjukan" som drabbade ett flertal skåningar, vilka alla hade det gemensamt att de badat i Sibbarp. Förklaringen var en rik förekomst av palsternacka Pastinaca sativa i omedelbar anslutning till badet.

Förgiftningar orsakade av förtäring av färska växtdelar är inte så vanliga, men när de sker är de ofta allvarliga. Rosling Andromeda polifolia är mycket giftig och har framkallat dödsfall, men den är normalt ej speciellt lockande att sätta i sig; dock har torkade blad använts som rosmarinförfalskning med fatalt resultat: "rossling". Korallbär Solanum pseudocapsicum är en krukväxt med lysande röda, giftiga frukter som lockat barn att förtära dem, men den framkallar blott illamående och kräkningar. Julstjärna Euphorbia pulcherrima är liksom flertalet törelarter mycket giftig men få skulle äta den, det har dock inträffat för några år sedan då en senil man fick sin strupe igensvullnad efter att ha ätit växten. Olvon Viburnum opulus har lockande röda bär och äts ej sällan av barn, men framkallar på sin höjd tillfälligt illamående. Besksöta Solanum dulcamara är värre, tio bär visade sig vara dödlig dos för en elvaårig flicka. Rosenböna Phaseolus coccineus har giftiga frön och har framkallat förgifningar hos barn som haft dem i munnen (vid kokning bryts giftet i bönorna ned). Frön av medelhavsväxten paternosterträd Melia azedarach (Meliaceae) har ofta nyttjats i halsband, radband m.m.; om ett sådant går sönder och fröna äts sker snabbt en förgiftning som kan leda till döden. Ännu värre är ricin Ricinus communis som ofta förekommer på ruderatmarker kring Medelhavet (sällan i Sverige), dess frön innehåller ett ytterst starkt och hastigt verkande gift som även det heter ricin (dödlig dos ca 12 g/kg kroppsvikt); två eller tre frön brukar anges som livshotande. Till samma familj, Euphorbiaceae, hör den tropiska nyttoväxten maniok Manihot esculenta, ur vilken stapelfödan tapioka utvinns genom en omständlig process. Många har avlidit efter att ha ätit felaktigt beredd tapioka.

Lagerhägg Prunus laurocerasus är ej ovanlig i odling hos oss; den kan orsaka allvarliga förgiftningar om bladen används som ersättning för äkta lagerblad. På samma sätt har både odört Conium maculatum och vildpersilja Aethusa cynapium gett upphov till åtskilliga allvarliga förgiftningar då deras blad misstagits för slätbladig persilja (som man ej bör odla där förväxlingsarterna finns, välj krusbladig i stället). Odörten är kanske mest känd som den sannolikt viktigaste beståndsdelen i det gift med vilket Sokrates avrättades. En annan mycket allvarlig giftväxt är stormhatten, den nordiska Aconitum septentrionale har utnyttjats av lapparna för att förgifta rovdjursåtlar och den hos oss mycket sällsynta äkta A. napellus har figurerat såväl i lagliga avrättningar som i giftmord på kontinenten (möjligen ingick den i det gift med vilket giftblanderskan Locusta på uppdrag av kejsarinnan Agrippina tog kejsar Claudius av daga).

Bland narkotikaväxterna har i synnerhet potatisfamiljen Solanaceae ett tvivelaktigt rykte. Även de arter som används i matlagningen är ofta mer eller mindre giftiga; spansk peppar Capsicum annuum innehåller capsicin som ökar saltsyreavsöndringen i magsäcken i svaga koncentrationer, men vid högre doser framkallar aptitlöshet och svåra smärtor. Ur belladonna Atropa belladonna och dårört Scopolia carniolica fås alkaloiderna atropin och skopolamin, vilka framkallar hallucinationer och upprymdhet, men den dödliga dosen är så låg som 0.2 g. Alruna Mandragora officinarum (som blommar just nu) var redan under antiken bekant som en trolldomsväxt, men vilken man bl.a. trodde sig kunna framkalla fruktsamhet hos barnlösa kvinnor. Större var dock troligen dess betydelse som amulett; roten liknar ofta en människa och bevarades torkad (efter att ha dragits upp på galgbacken av en svart hund). Bolmört Hyoscyamus niger är även hos oss i Norden bekant som häxväxt, men fröna dessutom som medel mot tandvärk. Redan under antiken var dess narkotiska egenskaper kända, den ingick bl.a. i den tidens bedövningsmedel vid amputationer. Spikklubborna Datura spp. har liknade giftegenskaper och har ibland prövats i nutiden av folk som sökt berusning, ofta med fatalt resultat. Den indiska D. metel är känd sedan antiken för att framkalla lustfyllda drömmar, men även galenskap eller döden. Opievallmo Papaver somniferum innehåller flera mycket narkotiska alkaloider vilka i form av råopium utvinns ur mjölksaften från de omogna kapslarna. Alla opiater är kraftigt beroendeframkallande, varför medicinisk användning måste ske under noggrann kontroll. Detsamma gäller hasch som är harts ut honblomställningarna av indisk hampa Cannabis sativa var. indica. Hasch framkallar i låga doser eufori (vilket tycks ha varit vad "kakmannen" på Bergianska avsåg), men i högre hallucinationer och sviktande omdöme, vilket kan bli nog så farligt för såväl missbrukaren som omgivningen: många självmord och mord har skett under inflytande av ett djupt haschrus.

Som avslutning framhöll Sven-Olov att växternas skönhet fascinerar människor, både trädgårdar och begravningsplatser pryds med blommor — och ordet paradis kommer ursprungligen från ett persiskt ord med betydelsen blommande inhägnad gård. Det är nyttigt för oss att ha en trädgård att gräva och odla växter i; dessutom upplevs egenodlade grönsaker alltid som godare, fastän de vi kan köpa i affärerna är billigare.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att alla bönor av släktet Phaseolus har giftiga frön, vilkas giftighet dock försvinner vid kokning. Till böngroddar används bönor från andra släkten, ofta mungbönor Vigna mungo. Betesdjur vet ofta vilka växter som är giftiga och bör undvikas (som smörblommor) men detta är en kunskap som de måste lära sig från äldre djur. Ricinolja innehåller ej giftet ricin, även om de som har smakat densamma kan intyga att det var nog så otrevligt i alla fall. En fråga man alltid måste ställa sig när det rör sig om giftighet är: "giftig för vem?". Åtskilliga bärfrukter är giftiga för människor, men ingalunda så för de fåglar som sprider deras frön. Ett fall där en person använde kärrtörel Euphorbia palustris som toalettpapper återgavs; han "såg ut som kriget" efteråt. Ett annat likande fall var när en västsvensk på fjälltur gick nedför en brant sluttning och drog i nordisk stormhatt, varefter handen svullnade upp till dubbla storleken. Johannesörtsextrakt ("hirkumpirkum") i alkohol är mindre giftigt än vad spriten är, men vinruta Ruta graveolens och malört Artemisia absinthium, vilka används som tillsats i vissa viner, kan framkalla allvarligare förgiftningar än vad alkoholen i sig gör. Den giftväxt som dödar flest är dock utan någon gensägelse virginiatobak Nicotiana tabacum (mer än 8000 dödsfall åligen blott i Sverige).

 

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg