Föredraget behandlade den inventering av kärlväxtfloran i Bohuslän som Evastina lett sedan 1993. Nu är i stort sett alla rutor färdiginventerade och det mesta materialet finns samlat i en mycket omfattande databas. Bohuslän har en mycket artrik och varierande flora; havsstränderna är väl det som andra svenskar mest tänker på, men även inlandet har mycket att ge. Redan nästa vår utkommer florans "del 1", en guide till landskapets botaniska "smultronställen".
För snart 13 år sedan, våren 1993, sammankallade Botaniska Föreningens i Göteborg dåvarande ordförande, Åslög Dahl, till ett möte för att diskutera möjligheten av att påbörja ett nytt florainventeringsprojekt i landskapet Bohuslän. Vid detta möte bildades Föreningen Bohusläns Flora för att driva projektet — och "hur det nu gick till", så blev Evastina vald till ordförande i FBF och tillika inventeringsledare. Projektet avsåg att inventera kärlväxterna inom landskapet Bohuslän, således ett något mindre område än det som Fries (1971) omfattar. Området delades in i "rutor" efter de ekonomiska kartbladen (5 x 5 km), totalt 290 rutor, vilka fördelades på 11 distrikt, i stort sett efter kommungränserna i Bohuslän. Under inventeringen har ca 100 personer deltagit i fält, vilket kan jämföras med att FBF har ca 200 medlemmar. Tendensen har dock varit densamma som i andra sentida floraprojekt: att efter hand allt färre inventerare gör allt mer, vissa så mycket som mer än 40 rutor, medan andra tidigt anmälda inventerare hoppat av eller blott inventerat någon enda ruta. För fältinventeringen iordningställdes ett inventeringsprotokoll (till största delen "plagierat" efter Västergötlands) med lokalnummer, koordinater, artlista m.m. Nytt jämfört med Västergötlands protokoll var att biotoper skulle anges och att varje lokal blott fick omfatta en huvudbiotop. Listorna framställdes i två versioner, med växternas namn på svenska eller latin. Varje inventerad lokal kunde rapporteras antingen som en A-lista (med alla påträffade arter) eller som en B-lista (med ett subjektivt arturval; de mest "intressanta" arterna). Fram till utgången av år 2004 har ca 25000 lokaler besökts i Bohuslän.
Det "Bohuslän" som den besökande turisten tänker på är i regel det saltstänkta kustbandet. Även ur botanisk synpunkt är havsstranden och dess närområde det som (efter svenska förhållanden) är mest speciellt för Bohuslän. Större delen av landskapets stränder utgörs av klippor, vilka på avstånd kan se nog så kala och renslipade ut, men vid närmare beaktande visar det sig att även de minsta skrevorna ofta hyser åtminstone någon växt; totalt är klippstrandsfloran nog så artrik. Några havsstrandsarter som är vanliga utmed hela kusten är kustbaldersbrå Matricaria maritima, strandglim Silene uniflora och strandtrift Armeria maritima ssp. maritima. Vi har ju den stora fördelen gentemot åtskilliga andra floraprojekt att vi i Bohuslän har Fries’ inventering att jämföra med, varigenom vi kan få en uppfattning om vad som har förändrats på de drygt 60 år som gått mellan de båda projekten. De tre ovan nämnda växterna förefaller ha varit nog så allmänna även på Fries’ tid, men trots detta har vi noterat åtskilligt fler lokaler än Fries, vilket torde bero på att vår nutida inventering är "tätare", bl.a. har avsevärt fler öar besökts. Andra havsstrandsväxter som är lika vanliga nu som på Fries’ tid är bl.a. skörbjuggsört Cochlearia officinalis, strandkrypa Glaux maritima och saltarv Hockenya peploides. Västkustarv Cerastium diffusum är troligen även den lika vanlig nu som förr, men då den nästan blott förekommer i det yttre havsbandet har vi proportionsvis ännu fler fynd jämfört med Fries. Några arter som vi hade väntat oss skulle ha ökat ute på stränderna, men där vi blott har måttligt fler lokaler än Fries är kärrtörel Euphorbia palustris, strandkvanne Angelica archangelica ssp. litoralis och strandkål Crambe maritima. Samtliga tre anses vara känsliga för det förr så vanliga utmarksbetet med får och i synnerhet nöt på öarna, men kanhända har ökningen främst tagit sig uttryck i avsevärt mera individrika populationer i nutiden än fordom. En betesgynnad art som vi kanske hade väntat oss ha gått tillbaka är smultronklöver Trifolium fragiferum, men vi har något fler lokaler än Fries; även här kan man dock tänka sig att nutidens förekomster är mindre och svagare än de som noterades på 1930-talet. En art som utan tvivel har minskat kraftigt är ostronört Mertensia maritima, som har försvunnit från stora delar av Bohuskusten där den förr förekom. Här kan man misstänka att denna arktiska havsstrandsväxt har missgynnats av det allt varmare klimatet. Även somliga sydliga havsstrandsväxter har dock minskat, t.ex. martorn Eryngium maritimum och strandvallmo Glaucium flavum; den senare uppvisar dock en svagare minskning och är överhuvud svår att uttala sig om då den på många av sina lokaler blott uppträtt tillfälligt. En ännu mer vagabonderande växt är strandbeta Beta maritima, som "kommer och går" på nästan alla sina lokaler; i stort har den nog ökat, men fluktuationerna är både stora, oregelbundna och dåligt kända (enligt gamle Bengt Molander var den vanlig kring Lysekil på 1920-talet). Den ökade i början av 1990-talet, men nu tycks den minska igen. Sandmålla Atriplex laciniata är en annan instabil havsstrandsväxt. År 1993 påträffades den på åtskilliga lokaler i Bohuslän, men är nu mycket sällsyntare; från i somras föreligger blott två rapporter. Näbbtrampört Polygonum oxyspermum har sex gamla fynd; i nutiden är den endast känd från Saltö där Evastina upptäckte den 1993 och där den ännu lever kvar, på sin enda nutida svenska lokal utanför Östersjön. Stolt trampört Polygonum aviculare ssp. excelsius är däremot en nyupptäckt växt som Fries inte kände till, hittills funnen på 15 lokaler i Bohuslän (samt i somras även i Blekinge). Portlakmålla Halimione portulacoides är i Bohuslän en nyinvandrad art, först funnen 1993, totalt påträffad på fem lokaler, men nu endast kvarlevande på en: Långö Lösa Tångar utanför Kungshamn.
Skalgruset är det naturfenomen som, näst efter det salta havet, ger Bohuslän dess floristiskt mest intressanta miljöer och även bidrar till att höja artrikedomen avsevärt i det i övrigt så kalkfattiga landskapet. De mest berömda skalbankarna är de vid Bräcke och Kuröd strax öster om Uddevalla, men skalbankar finns inom nästan hela kustlandet och även på sina ställen i inlandet. En art som i Bohuslän är helt beroende av skalbankar är ängsgentiana Gentianella amarella. Den har gått kraftigt tillbaka, kanske beroende på att nu husbehovstäkten av skalgrus i stort sett upphört och skalbankarna växer igen till snår eller krattskog. En annan art som numera mest finns på skal är månlåsbräken Botrychium lunaria; förr växte den även flerstädes i inlandet på magra fodermarker, men dessa är nu till stor del borta. Kustgentiana Gentianella baltica förekommer mest på skal och har minskat mycket kraftigt (efter vad vi känner till). Den kan dock vara något förbisedd då den blommar så sent som i oktober och knappt kan upptäckas om inte solen skiner. Men var verkligen "de gamle" mer ute och sökte i oktober än vad vi har gjort? Grusbräcka Saxifraga tridactylites är en annan art i stort sett knuten till skal, liksom stenkrassing Hornungia petraea som inte upptäcktes i landskapet förrän 1975 (av Anders Bohlin) och då troddes vara nyinförd; nu är den känd från 16 lokaler i sex rutor, troligen har den vuxit länge i Bohuslän. Ofta på skal, men stundom även på grönsten, kan man påträffa artrika torrängar med en färgsprakande flora av bl.a. blodnäva Geranium sanguineum, backglim Silene nutans, sötvedel Astragalus glycyphyllos och väddklint Centaurea scabiosa. Sådana marker är ofta under igenväxning och mycket riktigt uppvisar alla de fyra ovan nämnda arterna en vikande tendens. Lundar och smala randskogar vid bergrötter har ofta även de skal i marken; här kan man få se bl.a. hassel Corylus avellana, blåsippa Hepatica nobilis, vårlök Gagea lutea, lundvårlök G. spathacea, vätteros Lathraea squamaria, ormbär Paris quadrifolia, gullviva Primula veris och desmeknopp Adoxa moschatellina. Alla dessa arter uppvisar en stabil tendens eller t.o.m. en svag ökning — utom desmeknoppen av vilken vi har funnit avsevärt färre lokaler än Fries anger. Miljöerna i fråga är i stort sett stabila varför den allmänna tendensen var väntad; desto märkligare är att vi funnit så litet desmeknopp. Ytterligare en art i samma biotop är Sankt Pers nycklar Orchis mascula, som däremot ökat kraftigt jämfört med Fries. Den förefaller kunna betraktas som en ohävdsart, gynnad av "den älskliga igenväxningsfasen", men detta kan knappast vara en tillräcklig förklaring till dess kraftiga ökning (som ingalunda heller är begränsad till Bohuslän).
Ute i kustlandskapet är åkerlappar och betesmarker som regel små och tvärt avbrutna av berg, men inne i Sörbygdens härad finns ett leende kulturlandskap i Örekilsälvens dalgång som ännu vårdas. Här kan man fortfarande påträffa arter som kattfot Antennaria dioica och slåttergubbe Arnica montana, vilka båda uppvisar en tydlig tillbakagång i Bohuslän; även om de ännu har rätt många lokaler är individantalet som regel mycket lågt numera. Jungfrulin Polygala vulgaris verkar däremot ha ökat, kanske därför att den även trivs bra i vägkanter. Brudborste Cirsium heterophyllum är däremot under tydlig ökning, i synnerhet i nordöst, något som kan ha med igenväxningen att göra. Betesmarker som ej konstgödslats hyser ofta en rik flora av intressanta maskrosarter; år 1999 återfanns i Sörbygden dalslandsmaskros Taraxacum larssonii (som ej hade setts levande sedan 1952), nu känner vi 66 lokaler i Bohuslän. Bredskaftad fläckmaskros T. euryphyllum verkar vara mera krävande och synes ha minskat, men vi känner dock 22 lokaler i nutiden. Ett av de mest spektakulära maskrosfynden är bohusmaskros T. abietifolium, som tidigare bara var känd från en enda lokal (locus classicus: Kalvö i Tanum), men där vi nu känner 15 lokaler i norra Bohuslän. Tills helt nyligen troddes denna vackra sandmaskrosart vara en bohuslänsk endem, men den hittades i våras även i Norge nära Kristiansand. Inom gruppen atlantmaskrosor T. sect. Spectabilia har vi två arter i Bohuslän, T. spectabile och T. pastorale ined.; de är båda sällsynta men dock kända från tillsammans 31 lokaler. Vid kusten finns ännu hävdade fukthedar där man kan finna granspira Pedicularis sylvatica, hönsbär Cornus suecica och tätört Pinguicula vulgaris. Granspira förefaller ha ökat, hönsbärets förekomst är stabil, medan tätörten uppvisar en tydlig minskning; kanhända är den mer störningsberoende än de båda andra arterna? Vi får se brandgula strandklippor vid en sjö i Kynnefjäll, helt täckta av grönalgen violstensalg Trentepohlia iolithus. Vid sjöstränder och i myrmarker i dessa magra bygder finner man notblomster Lobelia dortmanna, vattenklöver Menyanthes trifoliata, klockljung Erica tetralix och myrlilja Narthecium ossifragum. Notblomstret har minskat avsevärt, vattenklöver och klockljung verkar ha ökat medan myrliljan tycks ha en oförändrad frekvens, men vad dessa olikheter kan bero på har Evastina inga idéer om.
Vid jämförelse med "de gamles" inventering har vi kunnat dra nytta av mera effektiva kommunikationsmedel: bilar, cyklar och lätt transporterade små båtar, med vilka många små öar har kunnat besökas. Bilar har dock den olägenheten med sig att de ofta är svåra att parkera när man ser något intressant; kombinationen av bil och cykel har däremot visat sig mycket nyttig vid inventeringen, bil för att komma till rätt ruta, cykel för att inventera inom rutan. Projektet har arrangerat ett flertal inventeringsläger, vilka i början hade det dubbla syftet att lära upp inventerare och att grundinventera obokade rutor, men på senare år har samtliga inventeringsläger förlagts till svårtillgängliga områden och blott erfarna inventerare deltagit, t.ex. ute på Väderöarna 2002. Specialinventeringar efter dåligt kända arter eller artgrupper har även genomförts, i flertalet fall i samarbete med BFiG:s floravårdskommitté; vi får se ett exempel med ängslosta Bromus racemosus, för vilken vi känner ett knappt tjog aktuella lokaler, samtliga belägna på Tjörn (vilket samtidigt är allt som finns kvar i Sverige). Frampå höstarna har så inventerare samlats på olika platser i Bohuslän för att gå igenom sommarens insamlade belägg och få sina bestämningar granskade, oftast av Erik Ljungstrand; även vid dessa tillfällen har många kunnat lära sig en hel del. Under vintrarna har framför allt Evastina och Birgitta Herloff ägnat sig åt dataläggning av äldre herbariematerial, såväl från Fries’ inventering som annat. I somliga fall kan herbariegenomgångar ge oväntade nyfynd: Stefan Ericsson upptäckte uppe på Riksmuseet i Stockholm att en daggkåpa som Harald Fries samlat på Tjörn som ängsdaggkåpa Alchemilla subcrenata i själva verket var kustdaggkåpa A. xanthochlora, varefter Ingemar Jonasson gav sig ut i det område där Fries hade gått och återfann arten. Detta är den enda kända växtplatsen i hela Västsverige. Flera andra nya växter för Bohuslän har påträffats; Evastina fann först blekarv Stellaria pallida i Kungshamn, nu känner vi hela 31 lokaler, troligen resultatet av en sentida spridning norrut. Ute på det så välbesökta Ramsvikslandet hittade Aimon Niklasson den ytterst sällsynta hybriden "blingon" Vaccinium myrtillus x vitis-idaea, en klon om ca 20 kvadratmeter. År 2003 upptäckte Ingemar Jonasson ett mycket rikt bestånd av vitnoppa Gnaphalium luteo-album vid Vallhamn på Tjörn (även om arten inte blev bestämd förrän året därpå). Detta är den enda kända lokalen i Sverige i nutiden; innan Ingemars fynd ansågs den vara försvunnen (RE) från vårt land.
Bohusläns floras databas innehåller nu ca 1940 olika taxa, nära 26 000 lokaler och knappt 470 000 växtfynd. De flesta rutor, 205 st., har mer än 400 rapporterade taxa. Från 109 rutor är mer än 400 växter kända, från 54 mer än 600, från 14 mer än 700, från tre mer än 800 och från en enda ruta mer än 900 taxa — denna ruta ligger på Hisingen och omfattar bl.a. en stor del av ruderatområdet vid Karholmen. De oftast noterade arterna är rönn Sorbus aucuparia (3169), gran Picea abies (3078), hallon Rubus idaeus (2944) och blodrot Potentilla erecta (2842 lokaler). Det är dock delvis andra arter som är noterade från flest rutor. Nu till våren (2006) skall "del 1" av floran komma ut, "Botaniska utflykter i Bohuslän", omfattande totalt 99 trevliga lokaler, varav 78 som kan nås med landkommunikationer och 21 öar till vilka man måste ta sig med egen båt. De kommer att presenteras med kartor, beskrivande text, listor över förekommande arter, samt fotografier och teckningar. Nästa bok, "Floran i Bohuslän" kommer att dröja ytterligare några år.
Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att arbetet med den kommande boken har letts av en redaktion, bestående av Evastina, Eva Falk och Ingemar Jonasson. Många andra har dock medverkat till att skriva om de olika vandringarna i Bohuslän. Varför kom det så mycket intressant på havsstränderna år 1993? Det är svårt att säga, men troligen kan det ha att göra med när höst- och vinterstormarna ägde rum. Havssträndernas flora är mycket omväxlande, vissa år kan det vara gott om tomat Lycopersicon esculentum, andra melon Cucumis melo, åter andra solros Helianthus annuus i vikar exponerade åt sydväst.
Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg .