Botaniska Föreningen i Göteborg

Floraväktarna följer Sveriges rödlistade växtarter.

Föredrag av Margareta Edqvist torsdagen den 26 januari 2006

Föredraget behandlade floraövervakning av kärlväxter i Sverige; vad som har gjorts, vilken nytta det har medfört, vilka problem som finns och något om hur vi skall göra i framtiden. Dessutom presenterades vi för ett gott urval av de "rödlistade" kärlväxterna ur de olika "hotkategorierna" och fick inblickar i hur olika både hotfaktorerna och de åtgärder som vi kan tillgripa för att minska deras skadeverkan kan vara. Margareta avslutade med att presentera en mycket fin naturlig fodermark i Småland, Repperda äng i Alseda, en lokal som verkligen lockade till besök.

Floraövervakning av de kärlväxter som hotas av att försvinna har en relativt lång historia inom Sverige; år 2007 kommer vi som arbetar med detta att kunna fira vår tjugoåriga verksamhet. Numera finns sådant "floraväkteri" i (nästan) alla våra provinser, men dock i mycket varierande omfattning, bäst i landets södra delar, betydligt mer sporadiskt i norr. Har då dessa år av floraövervakning haft någon effekt? På denna fråga vill Margareta ge ett entydigt "ja!", framför allt i form av ökade kunskaper om vår flora och de hot som den är utsatt för. De enskilda landskapsfloraprojekten runt om i landet har samlat in de baskunskaper som floraövervakningen bygger på, men genom floraväktarnas verksamhet har dessa kunskaper om våra ovanligare växter blivit avsevärt mer fullständiga. Vad gäller kärlväxterna bygger både Sveriges officiella "rödlista" och de allt fler "åtgärdsprogram" som sammanskrivs för många hotade arter på floraväktarnas verksamhet. Det förmodligen största hotet mot våra sällsyntare växter är brist på kunskap: lokalerna spolieras därför att ägare eller brukare av marken ej kände till att det fanns något som var värt att bevara. Därför är också kontakter med markägare en synnerligen viktig del av floraväktarverksamheten, även om detta sker med olika god framgång på olika håll i landet. Svårast blir det när artbevarande kommer i konflikt med ekonomiska intressen; tydligast gäller detta våra hotade skogsarter. Vissa floraväktare arbetar även aktivt med att försöka hjälpa en del växtarter genom t.ex. buskröjning, slåtter eller "naturvårdskrattning", alltså att ta bort förna och åstadkomma "markslitage" för att gynna arterns föryngring.

Margareta gick så igenom de "rödlistade" kärlväxterna från dem som tyvärr är helt borta till dem som är minst hotade av de som tagits med på listan. Kategorin "Försvunnen" (RE) omfattar 30 taxa som numera ej förekommer som bofasta i landet; som ett exempel fick vi se linsnärja Cuscuta epilinum (odlad). Bland de arter som räknas som "hotade" är den allvarligaste kategorin "Akut hotad" (CR) till vilken 55 taxa räknas. En av dem är stinkmålla Chenopodium vulvaria, vilken som bofast blott finns kvar i Skanör-Falsterbo, men som även dyker upp tillfälligt på soptippar (liksom den numera helt "försvunna" bymållan), men varifrån kommer de frön som ger upphov till dessa plantor? Det är dock känt att mållorna kan ha en långlivad fröreserv, så kanske har dessa frön legat i jorden sedan den tid då stink- och bymålla var vanligare. En annan "CR-art" är sjönajas Najas flexilis som efter vad vi vet blott finns i tre svenska sjöar, Hammarsjön i Skåne, Södra Vixen i Småland och Södra Kärrlången i Södermanland; den har hittats i avsevärt fler sjöar tidigare. Men det är en art som lätt kan förbises, lokalen utanför Eksjö upptäcktes först nu i somras (och den växer där på tre meters djup); kanhända finns det flera oupptäckta lokaler att finna ännu.

Nästa kategori, "Starkt hotade" (EN), omfattar betydligt fler växter, hela 156 taxa förs dit. Bland dessa fick vi se bl.a. drakblomma Dracocephalum ruyschiana som har (hade?) en lokal på Öland, en på Gotland (där den hotades av ett vägbygge, men sträckningen ändrades), en i Småland, några få i Östergötland och (ännu) rätt så många i Västergötland. Klubbsporre Leucorchis albida hade förr en tämligen vidsträckt utbredning i sydvästra Sverige, men nu återstår endast enstaka spillror härav: en lokal i Halland och några få i Småland (dock två nyupptäckta år 2005) och Västergötland. I södra Sverige förefaller den vara helt bunden till ogödslad slåttermark, en biotop som förr ej var alltför ovanlig men nu är nästan helt borta. Arten har dock något fler lokaler åt norr, där den växer i luckor i fjällbjörkskogen inom Härjedalen, Jämtland och Lycksele lappmark, men även här är den sannolikt beroende av hävd, även om igenväxningen går avsevärt långsammare än i söder. Dvärgkämpar Plantago tenuiflora växer hos oss endast på Ölands Stora alvar, där dess individantal på flertalet lokaler är synnerligen växlande mellan åren i de alvarvätar den trivs i. Flytsvalting Luronium natans finns blott på ca fem lokaler i sydvästra Sverige, i Skåne, Småland och Halland. Fyndet i Småland blev först känt genom en av de tidiga inregistreringarna på "Artportalen" och betvivlades högeligen, men visade sig vara riktigt. Sedermera framkom att Bertil Möllerström funnit arten i samma sjö redan 1983, men tvekat om bestämningen då han blott fann den steril. Finnklint Centaurea phrygia växer på ett drygt tiotal lokaler, mest i Mellansveriges finnbygder i Västmanland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland, dit den förmodligen har inkommit med finsk svedjeråg; arten är avsevärt mera utbredd i Finland. Smällvedel Astragalus penduliflorus har en märklig och splittrad utbredning i mellersta Sverige, ett knappt tjogtal förekomster i Dalarna, Medelpad, Ångermanland och Jämtland; dessa förekomster är dessutom de enda i Norden. Arten är mycket konkurrenssvag och gynnades sannolikt av svedjebruket i äldre tider. Saltmålla Halimione pedunculata växer i saltfrätor på betade strandängar i södra Sverige från Bohuslän till Gotland (och en lokal i Södermanland). Den har gått tillbaka kraftigt genom att strandängarna lämnats att växa igen. Strandvedel Astragalus danicus äger hos oss endast två nutida förekomster, Varvsholm på Gotland (som dock säkerligen inte är naturlig) och Havstenssund i Bohuslän; förr fanns ytterligare några lokaler på stränderna i söder. Finnögontröst Euphrasia rostkoviana ssp. fennica är en växt som är under kraftig minskning utan att vi riktigt vet vad som bör göras för att hejda densamma; bete förefaller vara bra, men det måste vara "lagom". Ännu har arten strödda lokaler i Småland, Östergötland, Södermanland och Uppland (samt en isolerad i Medelpad), men på flera av dessa kan floraväktaren blott följa dess försvinnande. Klådris Myricaria germanica förekommer naturligt vid somliga av mellersta Norrlands vattendrag (i Medelpad, Ångermanland, Härjedalen, Jämtland och Västerbotten), men flertalet av dess förekomster har spolierats genom vattenkraftsutbyggnad, i synnerhet i Indals- och Ångermanälvarna. Dessutom har arten även ett fåtal lokaler i södra Sverige (Öland, Uppland och Värmland; tidigare även Skåne, Gotland, Småland, Bohuslän och Östergötland), men inga av dessa kan anses vara naturliga. Kransborre Marrubium vulgare är en gammal läkeväxt som nu blott har ett fåtal lokaler kvar på Öland och Gotland (samt en i Östergötland); även här förstår vi inte varför den har försvunnit från så många tidigare rika lokaler. Praktnejlika Dianthus superbus har nått vårt land från två skilda håll; den förekommer både i söder (Skåne och Halland) och i norr (Norrbotten och Lule lappmark). I söder har den minskat kraftigt, medan den åtminstone kring Haparanda ännu tycks vara tämligen stabil. Sankmaskros Taraxacum pseudosuecicum är en av våra ovanligare strandmaskrosor (T. sect. Palustria), men något fler lokaler än de två som kartan visade är dock kända även i nutiden. Troligen är arten underrapporterad, detta emedan många även skickliga botanister tyvärr går förbi maskrosorna. Tistelsnyltrot Orobanche reticulata är sedan mitten av 1800-talet känd från centrala Västergötland, sedan mitten av 1900-talet från en enda lokal i Skåne samt sedan helt nyligen även från en lokal i Småland. Några tidigare lokaler är nu borta, men flera nya har även upptäckts i Västergötland. Det är dock svårt att få ett grepp om förändringar för en så "årsoviss" art.

Den tredje kategorin "hotade" växter, "Sårbara" (VU), omfattar 112 taxa, bland vilka cypresslummer Diphasiastrum tristachyum har en sydvästlig utbredning hos oss. Förr var den avsevärt mer utbredd på våra dåtida ljunghedar, nu finns den kvar på enstaka kvarvarande ljunghedsfragment, men även på skarpa tallmoar (bl.a. på Hökensås). Dess nutida utglesade utbredningsområde omfattar delar av Småland, Halland, Västergötland, Närke och Värmland, men åtminstone i Småland har många lokalangivelser visat sig bero på felbestämning av mellanlummer D. x zeilleri. Loppstarr Carex pulicaris är ny på rödlistan, den var förr rätt så vanlig i Göta- och Svealand, men har minskat mycket kraftigt; en uppskattning från Bohuslän är att kanske 5% av de lokaler som Fries kände till finns kvar. Klockgentiana Gentiana pneumonanthe gynnas av bete, men utmed sjöstränder tycks den kunna överleva länge även utan. Ännu har den rätt så många lokaler kvar, men dess föryngring verkar i stort sett ha upphört (utom inom de allra mest välbetade områdena). Ljungögontröst Euphrasia micrantha är ytterligare en art som förr var vida utbredd på de dåtida ljunghedarna, men som gått tillbaka med dem. Den är ännu vida spridd i Göta- och Svealand men försvinner i rask takt från sina lokaler. På välhävdade platser kan den dock ännu vara mycket riklig; på Ränneslätt vid Eksjö (militärt övningsfält) uppskattades individantalet i somras till 72 000. Mosippa Pulsatilla vernalis är spridd från södra Götaland (en lokal i vardera Skåne och Blekinge) till mellersta Norrland, men förefaller vara på kraftig reträtt inom hela sitt område. Plantorna är långlivade, men vid igenväxning dör de av efter hand utan att någon föryngring sker. Naturvårdsbränning av lokalerna har visat sig vara verksam, i synnerhet i kombination med "markskador" i vilka de kortlivade fröna kan gro och de konkurrenssvaga ungplantorna överleva. Sandtimotej Phleum arenarium växer på mer eller mindre kalkpåverkade sandfält nära havet i norra Bohuslän, södra Halland, östra Skåne samt på Öland och Gotland. Även för denna art förefaller "lagom" mycket markslitage vara en förutsättning för dess fortlevnad. Fältgentiana Gentianella campestris var förr tämligen allmän i stora delar av södra och mellersta Sverige ända upp till Jämtland, men är numera stadd i mycket kraftig tillbakagång. Arten är i stort sett bunden till slåtter- och betesmarker (med, åtminstone i södra Sverige, två olika varieteter med olika blomningstid i dessa båda kulturmiljöer). Dessa marker försvinner ju som bekant i snabb takt, och fältgentiana är tyvärr en av de arter som fortast försvinner vid ohävd. Emellertid är den dessutom svårinventerad och kan lätt missas om den inte står i full blom, varför den sannolikt ännu förekommer sparsamt på somliga lokaler där den redan anses utgången.

De arter som ännu inte anses "hotade" men som bedöms ej vara långt därifrån förs till kategorin "Missgynnade" (NT), som omfattar 126 taxa. Ölandssolvända Helianthemum oelandicum är en av dem, nog så vanlig på Ölands alvar, men som bekant endem där. Ävjebrodd Limosella aquatica är spridd i stora delar av Sverige, huvudsakligen växande på leriga sjö- och flodstränder, men på Västkusten (och på Vista Kulle) i grunda hällkar. Dess tillbakagång i landet hänger sannolikt ihop med minskande betesdrift på stränder. Älvstarr Carex rhynchophysa förekommer i nordöstra Norrland, ofta i rikare skog med rörligt grundvatten. Timjansnyltrot Orobanche alba finns hos oss blott på Öland och Gotland (inklusive Gotska Sandön), där den växer såväl på alvar som på sand. Ett aktuellt hot mot arten är att Ölands Stora alvar har avsatts som "världsarv" med ty följande uppröjning och fårbete; fåren betraktar uppenbarligen unga skott av timjansnyltrot som en delikatess. Svedjenäva Geranium bohemicum förekommer mest i östra Sverige, där man kan påträffa den på hyggen och brandfält, men även i vägkanter. Arten har lång frövila (mer än 200 år), men är oftast efemär ovan jord, detta då den knappast tål någon konkurrens från andra arter. Flytsäv Eleogiton fluitans finns blott i sydvästra Götaland (norra Skåne, västra Småland, Halland och södra Västergötland), där den har minskat p.g.a. igenväxning och övergödning av de sjöar och vattendrag där den förekommer. Fläckmaskros Taraxacum maculigerum s.lat. är spridd i Göta- och Svealand, där den oftast påträffas i fina naturbetesmarker. Emellertid visar dess utbredningskarta troligen snarare var kunniga taraxacologer har varit än var växten ännu fortlever. Vild riddarsporre Consolida regalis växer som åkerogräs i delar av Göta- och Svealand, företrädesvis i de rikaste kalkbygderna, men enstaka fynd har även gjorts utanför dessa. Arten tycks tåla måttlig besprutning och är ännu riklig åtminstone på Gotland.

Totalt har 485 kärlväxttaxa förts upp på rikets officiella "rödlista"; till detta kommer naturligtvis åtskilliga som regionalt är hotade, i Småland t.ex. brudsporre Gymnadenia conopsea och majviva Primula farinosa. Detta är en relativt stor del av "artstocken" och tyvärr kommer nog många av dem att fortsätta att minska, i synnerhet de som är bundna till jordbrukslandskapet, detta då yrkesgruppen "bönder" är starkt hotad…

Vad kan vi som floraväktare bli bättre på? Margareta pekade ut två saker: att sprida vår egen kunskap om vad som är värt att bevara, i synnerhet till markägarna, samt att påverka viljan att skydda och även vårda de lokaler som hyser de hotade arterna. Margareta ville också uppmuntra ännu fler att bli floraväktare: det är lärorikt, hälsosamt, spännande och trevligt (åtminstone oftast, någon gång blir man nedstämd då en art ständigt minskar och inget tycks finnas att göra).

Som avslutning visade Margareta en del bilder från en synnerligen välskött naturbetesmark i norra Småland, Repperda äng i Alseda socken utanför Vetlanda. Det är ett stort område, hela 1 km långt, som nu för tiden betas med nöt, vilka dock inte släpps på förrän efter att brudsporrarna har blommat över. Andra mer intressanta arter som förekommer är månlåsbräken Botrychium lunaria, backsippa Pulsatilla vulgaris, fältgentiana (både tidigblommande var. suecica och senblommande var. campestris), smalbladig lungört Pulmonaria angustifolia, stor blåklocka Campanula persicifolia, kattfot Antennaria dioica samt ett flertal ädelmaskrosor som fläckmaskros och kvällsmaskros Taraxacum praestans.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att hotade kärlväxter i Norrland blivit underrepresenterade p.g.a. att Margareta (ännu) inte har lika många och goda bilder av dem. Problemet med riktlinjer för hur arter bör räknas diskuterades; det är ingalunda givet att en och samma art alltid bäst räknas på samma sätt: en liten förekomst kanske bäst anges med exakt antal, medan en stor hellre kan uppskattas med hjälp av den totala yta som växten förekommer inom, gärna kompletterat med exakt räkning av en mindre yta. Inom mera "kritiska" grupper, som t.ex. maskrosor, visar inkomna uppgifter mer var de som kan arterna har varit än var arterna verkligen förekommer. De "mest hotade" arterna i landet har i typiska fall någon enda lokal i Sydsverige, ofta i Skåne. Proportionsvis är en större andel arter hotade i södra Sverige än i Norrland; detta beror åtminstone delvis på att landets södra delar trots allt är mer utsatta för människans negativa påverkan än de norra, men det kan också delvis vara ett "kunskapsproblem": Norrland är sämre känt, både historiskt och aktuellt. En art som ännu ej tagits upp på rödlistan men som förmodligen snart kommer att hamna där är backsippan, som liksom mosippan är stadd i snabb minskning. Kanhända har vi större chans att kunna rädda de arter som ännu ej har minskat så kraftigt? Ja, det är troligt, men som regel uppmärksammas minskningen inte förrän den blivit så påfallande att den kan vara svår att hejda. Vår egen kännedom om flertalet av de rödlistade arternas förekomst är troligen ofullständig, men troligen är huvuddragen i deras utbredningar relativt väl kända. Däremot vet vi ofta alldeles för litet om deras autekologiska krav på sin växtplats. En art som togs upp var klubbsporren; vad kan göras för att rädda den? Arten går ju tillbaka på flertalet av sina sydsvenska förekomster trots föredömlig skötsel, ofta lieslåtter. Kanske är det så att övergödningen genom atmosfäriskt nedfall är över dess toleransnivå? Bör vi ta särskild hänsyn till om en växt endast förekommer hos oss (alltså är endem i Sverige)? Ja, vad beträffar åtgärder för att rädda den, men i rödlistan anges endast hur hotad en art är, inte vad som bör göras. I övre Norrland och speciellt i fjällen, där det inte fungerar så bra med "vanligt" floraväkteri, har man försökt sig på en annan metod: fjällvandrare uppmanas att besöka någon eller några speciella lokaler och räkna någon viss art utmed sin färdväg och sedan rapportera in vad som påträffades. Margareta berättade om liknande metoder i Kaplandets floraövervakning: där finns så många arter att vår metod med "ständig" övervakning inte fungerar. Olika floraväktare har högst olika ambitionsnivå; någon följer en lokal nära sin bostad och rapporterar om den, någon annan reser runt och lämnar in hundratals rapporter. Inom Göteborgstrakten bör floraväktarrapporter i första hand lämnas till Enar (Västergötland) eller Evastina (Bohuslän); rapportering via Artportalen är mera till för tillfälliga observationer, t.ex. vid resor. Dessutom fungerar Artportalen inte så värst bra ännu för kärlväxter, men Margareta tror att det kommer att bli bättre med detta i framtiden. Fågeldelen (f.d. Svalan) är den del som fungerar bäst, vilket delvis beror på att den har varit i drift längst tid, delvis på att den har fler användare som kunnat komma med förbättringsförslag, men också delvis på att de båda Johan som sköter Artportalen är mest intresserade av denna organismgrupp. Inom kort skall en ny portal för mångfotingar öppnas, sedan planeras däggdjur och groddjur, så småningom även mossor och lavar. Att döma av antalet inkomna rapporter tycks entomologerna vara mer aktiva än kärlväxtbotanisterna, eller kan det vara så att de är mera överseende med Artportalens ofta bristande funktionsduglighet?

Enar Sahlin berättade något om floraväktarverksamheten i Göteborgstrakten. Vår Förening var tidigt ute med floravårdsfrågor, redan på 1970-talet tillsattes vår första Floravårdskommitté, varför vår floravårdsverksamhet snart kan fira sina första trettio år (och inte blott tjugo år). Enar är numera huvudansvarig för floravården inom landskapet Västergötland och Evastina inom Bohuslän. Inom Västergötland är ca 220 rödlistade arter kända, varav en stor del är föremål för floraövervakning. Vår Floravårdskommitté har genom årens lopp anordnat ett stort antal floravårdsexkursioner, både rena inventeringar och andra som mer gått ut på att lära känna hotade arter och deras autekologi. Tidigare var dessa exkursioner välbesökta, men på senare år har allt färre deltagit i dem, varför Floravårdskommittén överväger hur man i framtiden skall förfara för att på bästa sätt bidra till floravården. En ny idé är att vid varje möte presentera en rödlistad art; i samband med nästa möte kommer Evastina att berätta om loppstarr, både hur man känner igen och hur man påträffar denna vackra lilla starr.

 

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg