Vad är sträfse, slinke och rufse?
Föredrag av Erik Ljungstrand torsdagen den 30 mars 2006
Föredragshållaren genomgick systematik, morfologi, ekologi och naturvårdsaspekter hos de nordiska sträfseväxterna Characeae, över vilka en kort sammanfattning erbjöds på ett till deltagarna i förväg utdelat A4-papper, Översikt äver växtfamiljen Characeae i Norden s.lat. Speciell tonvikt lades på förståelse av dessa annorlunda vattenväxters morfologi, samt på det faktum att ingen annan organismgrupp, vare sig i Sverige eller globalt, hyser en så hög andel rödlistade taxa, hos oss mer än 60%.
Characéerna kallas för kransalger men föredragshållaren föredrar att kalla dem sträfseväxter, eftersom de knappast är några alger. Sträfseväxterna utgör istället en egen kryptogamgrupp, närmaste levande släktingar till embryofyterna - landväxterna (mossor och kärlväxter). Taxonomiskt spelar alltså characéerna i en egen division, Charophyta.
Sträfseväxterna lever nedsänkta under vattenytan och finns i sött eller bräckt vatten men inte i det riktigt salta havet. De kräver stilla vatten, växer ej i strömmar och störs av turbulens. Många av sötvattensarterna finns uteslutande eller företrädesvis i kalkrikt vatten. Då är de oftast starkt kalkinkrusterade.
En sträfseväxt är komplext uppbyggd av regelbundet växlande noder och internodier med ett förgrenat rhizoidsystem som förankring i bottenslammet. Ofta finns både en huvudstam och ett antal sidostammar på samma planta. Stammarnas internodier består alltid av en enda cell, som tillväxer i båda ändarna men aldrig genomgår celldelning. Eftersom internodiecellerna därigenom blir mycket stora - en enda cell kan vara flera centimeter lång - är de studievänliga objekt för växtfysiologin. I sträfseväxternas noder sker celldelning som producerar en kransformig förgrening, med karakteristisk grenstruktur för olika släkten och arter. Kransgrenarna kan vara odelade, gaffeldelade eller mångdelade, även grenarna förgrenar sig ofta vidare enligt samma modell. Dessutom har grenarna ofta en eller flera uddceller i spetsen. Vid basen av kransgrenarna finns ofta stipularer, vid nodpunkter på kransgrenarna braktéer.
Arterna inom släktet Chara har ett sekundärt ytlager av bark, vars struktur utgör en viktig karaktär för artbestämningen. De primära barksträngarna är uppbyggda med ett antal internodier mellan varje underliggande stamnod, förenade av noder. På primärsträngarnas noder finns ofta taggar. Hos arter med haplostich bark finns enbart primära barksträngar, i samma antal som kransgrenarna vid stamnoden nedanför. Arter med diplostich bark har en sekundär barksträng mellan var primärsträng - barksträngarna förgrenar sig ensidigt vid stamnoden. Arter med triplostich bark har två sekundära barksträngar mellan varje primärsträng - barksträngarna förgrenar sig dubbelsidigt vid stamnoden. De sekundära barksträngarna består enbart av internodier och förenas inte av någon nod där strängen uppifrån och strängen nerifrån möts. Vissa arter har utpräglat tylakant bark, där de primära barksträngarna är kraftigare, så att taggarna sitter på åsar. Andra arter har aulakant bark, där de sekundära barksträngarna är kraftigare, så att taggarna sitter nere i fåror. Även isostich bark förekommer, där primära och sekundära barksträngar är lika kraftiga - och övergångsformer är vanliga.
Sträfseväxternas fortplantningsorgan sitter i nodpunkterna på grenarna, arrangerade på olika sätt, som ofta är arttypiska. Exempelvis finns både sambyggare och tvåbyggare; den inbördes placeringen av hanorgan och honorgan hos sambyggarna växlar också mellan arterna. Sträfseväxterna är alltså kryptogamer - sporväxter. Pronukulan, honorganet, toppas av en coronula som utgör mottagaryta för hancellerna. Hanorganen benämns globuler. Globulerna är klotformiga, ofta orange eller röda, och innehåller trådformade anteridier som bildar gisselförsedda, simmande spermieceller. Dessa söker sig till pronukulan genom att kemiskt orientera efter pronukulans utsöndring av äppelsyra. Efter befruktning bildas en millimeterstora nukulor, som hos släktet Chara är mer eller mindre enhetligt utformade men hos släktena Nitella och Tolypella har artskiljande karaktärer. Nukulan fungerar som en vilspor, och kan hos många arter ligga i "frövila" mycket länge. Sträfseväxterna är haplonter, d.v.s. det är bara äggcellen som har dubbel kromosomuppsättning. De celler som bildar själva växten har alltså enkel kromosomuppsättning.
Efter denna inledning följde en genomgång av arterna, deras morfologiska karaktärer, ekologi och systematik med illustrationer ur Krause 1997 - Krause, W. 1997 : [Pascher's] Süßwasserflora von Mitteleuropa. Band 18: Charales (Charophyceae). I genomgången ingick största delen av de taxa som upptas på den förtjänstfulla översikt om ett A4-blad, som delades ut till publiken.
Påfallande många av de i Sverige förekommande sträfseväxterna är rödlistade, dock ej Chara canescens, hårsträfse, C. tomentosa, rödsträfse, C. hispida, taggsträfse, C. baltica, grönsträfse, C. vulgaris, busksträfse, C. contraria, gråsträfse, C. globularis, skörsträfse, C. aspera, borststräfse, Nitella opaca, mattslinke, N. flexilis, glansslinke och Tolypella nidifica, havsrufse.
Tre taxa står som regionalt utgångna (RE), nämligen C. vulgaris var. crassicaulis, klosträfse, C. baueri, bauersträfse (som därmed möjligen är globalt utdöd), och N. tenuissima, pärlslinke.
För fyra arter är tillståndet kritiskt (CR), nämligen C. filiformis, trådsträfse, N. translucens, grovslinke, T. intricata, uddrufse, och T. glomerata, trubbrufse.
Vårslinke, N. capillaris, står som otillräckligt känd (DD). Arten är en höstgroende annuell som uppträder meteoriskt i huvudsakligen tillfälliga småvatten tidigt på säsongen.
Bland övriga hotade arter kan nämnas Lamprothamnium papulosum, axsträfse, som kan förekomma på s.k. "leror" på västkusten, och Nitellopsis obtusa, stjärnslinke, en tvåbyggare där de svenska förekomsterna alltid är enkönade. På en enda lokal i världen, en sjö i Schweiz, finns båda könen av stjärnslinke.
I den efterföljande frågestunden
- Diskuterades stjärnslinkens egendomliga spridningsmönster. Man föreslog slumpspridning vid enstaka tillfällen och sjöfåglar som spridningsvektor. Dock i och med stjärnslinkens könssegregerade utbredningsmönster sprids den nästan enbart vegetativt med bulbiller och dessa till skillnad från nukulorna förstörs vid passagen genom tarmsystemet. Alternativet att stjärnslinkens nuvarande lokaler är relikter av en mycket större förekomst i äldre tider - och isåfall hur könsegregationen har uppstått - diskuterades inte speciellt.
- Diskuterades det meteoriska uppträdandet av vissa arter, som t.ex. vårslinken, på färska ytor i småvatten - d.v.s. nygrävda vattenfyllda gropar där flera arter kan visa sig i stor mängd det första året. Nukulorna har då legat i "frö"-vila i jorden. Redan nästa år lär sträfseväxterna ha konkurrerats ut av annat. Rekommenderades något skämtsamt att gräva en märgelgrav på våren och sedan inventera den på sensommaren. Märgelgravar är annars en miljö på utdöende.
- Diskuterades huruvida vissa arter lever i någon form av symbios, eftersom de ofta växer tillsammans, t.ex. havsrufse och borststräfse. Förmodades att detta kan bero på att de föredrar samma typ av miljö. Nämndes rödsträfsens bildning av renbestånd. Framkom att många av arterna idkar allelopati, d.v.s. fredar sitt område medelst kemisk krigföring.
- Rapporterades att man i Hornborgasjön kan se C aculeolata tillsammans med C. hispida.
- Diskuterades lukten hos släktet Chara - de luktar ganska illa, särskilt vid hantering. Odörerna härrör från de svavelhaltiga kolföreningar som uppstår som nedbrytningsprodukter från deras "kemiska krigföring".
- Nämndes Chara som kalktuffbildare. Förklarades att DNA-studier bekräftar den släktskapsmässiga isoleringen. Förmodades att kanske är det vanligare med hybrider än man har trott.
- Förklarades att skälet till att man inte gör "pollendiagram" baserade på nukulor från sträfseväxter är att även om dessa bevaras i jordlagren så förekommer de inte lika ymnigt som pollenkorn utan alltför glest för att utgöra lämplig bas för diagram.
Detta är ett referat nedtecknat av föreningens vice sekreterare med viss medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta dock Botaniska Föreningen i Göteborg.