Botaniska Föreningen i Göteborg

Floran på Pepparholm.

Föredrag av Bengt Örneberg torsdagen den 28 september 2006

Föredragshållaren berättade om den konstgjorda ön Pepparholm i Öresund, vars flora han följt sedan år 1999. I början var ön mycket kal och ett flertal mycket sällsynta ruderatväxter dök upp, mer eller mindre oväntade. Det märkligaste fyndet torde vara kalkkrassing, som var ny för Danmark. Efter hand har flera arter tillkommit, men vegetationen har också slutit sig i allt högre grad och under de senaste åren har en trivialisering av floran kunnat iakttas; fler arter försvinner än tillkommer.

Bengt inledde med att visa en bild av Surtsey, där man kunde se den nya ön dyka upp ur havet och kommenterade att "så såg det inte ut" när Pepparholm bildades. En avsevärd likhet finns dock mellan de båda öarna: båda har nybildats i sen tid, varefter båda flora och fauna har vandrat in till detta "terra nova". Ön Pepparholm har anlagts i Öresund nära (strax sydväst om) den gamla ön Saltholm för att möjliggöra en övergång mellan bro och tunnel i Öresundsbroförbindelsen. Vi får se Pepparholm från den danska sidan och slås av dess speciella form, långsträckt och rundad i väster, vilket beror på att bron från Skåne slutar på öns östra ände, varefter lands- och järnväg löper över Pepparholm till dess de försvinner ner i tunnlar nära öns västra ände. Hela Pepparholm är belägen i Danmark, men det går endast att besöka ön från den skånska sidan, d.v.s. om man har tillstånd — generellt gäller tillträdesförbud för hela Pepparholm!

År 1999 gjorde Bengt sitt första besök på Pepparholm. Då fanns ännu ingen färdig broförbindelse, varför man for dit med båt till en tillfällig hamn (något som nu inte är möjligt, hamnen är borta och tilläggsplatser saknas på ön). Han hade fått tillstånd från Öresundsbrokonsortiet att inventera floran på den nya ön. Vid detta tillfälle var ön ännu inte helt färdigbyggd och stora delar var helt kala, men trots detta gjordes inom kort ett riktigt storfynd: kalkkrassing Erucastrum supinum. Denna lilla korsblommiga växt förekommer hos oss naturligt på Öland och Gotland, men hade även hittats på Lernacken i Skåne 1981, just den plats som Öresundsbron utgår från i Sverige, varför fyndet inte var helt oväntat. Arten var dock helt ny för Danmark och har inte heller påträffats på någon annan plats i landet än just Pepparholm. Från detta besök får vi se Sven-Erik Johansson, en av Bengts medhjälpare, beundra ett annat spektakulärt fynd: den nära släktingen kålsenap Erucastrum gallicum, som förr fanns i Klagshamn söder om brofästet i Skåne, men nu inte har kunnat anträffas därpå senare tid. Vid detta besök påträffades ca 109 arter på ön, men de fick inte besöka öns inre delar, som ännu ej var "färdigbyggda". Större delen av ön var då helt öppen med sand och grus. Den kraftiga vall som avgränsar ön byggdes 1994, varefter man fram till år 2000 fyllde ut öns inre med bottenmaterial från Öresund.

År 2000 var bron färdig, så nu kunde Bengt och hans sällskap ta bil ut. Ön såg vid detta tillfälle "renstädad" ut, det mesta var avhyvlat, men en del växter hade trots allt överlevt, bl.a. just kålsenapen (som förefaller trivas väl med hårda ingrepp, men inte kan fördra att få "växa i fred", då går den ut). Ett intressant fynd detta år var mjukdån Galeopsis ladanum, som sedan har setts alla år (utom det innevarande). Vi ser Göran Wendt blicka ut över några lägre partier i det inre av ön, där det då växte saltört Suaeda maritima och glasört Salicornia europaea, men dessa båda finns inte kvar på ön längre. Ett av årets stora fynd var hylsnejlika Petrorhagia prolifera, mycket sällsynt i Danmark vid Stora Bält, som hittades i två individ med ca 1 km mellanrum. Vi ser Bengts båda medhjälpare "Store-Bengt" Nilsson och David Reutersköld, som vid just detta tillfälle tillsammans med Bengt gick runt hela ön och antecknade vad de kunde finna. Det tog 13 timmar totalt och är enda gången man genomfört en sådan "totalinventering". Vi får se Bengt Nilsson beundra och fotografera gråsenap Hirschfeldia incana ute på Pepparholm; arten är mycket sällsynt hos oss och ej alls sedd i Skåne i nyare tid, men däremot funnen vissa år i Köpenhamn (liksom i Göteborg).

År 2001 besöktes ön för första gången av en dansk botanist, Finn Skovgaard från Köpenhamn, som nu fick se bl.a. färgreseda Reseda luteola (vanlig i Malmö, ej så i Köpenhamn), hylsnejlika med sina vackra rosa blommor och kalkkrassing med några få individ på ett helt annat ställe än 1999. Sedan dess har arten inte setts på Pepparholm, och således inte heller i Danmark. Nu hade vegetationen hunnit börja sluta sig, åtminstone på vissa delar av ön, speciellt vid de diken som skall leda bort dagvatten. Andra torrare delar var ännu till stor den öppna, men enstaka exemplar av tåliga arten hade etablerat sig. Vi får se en vacker tuva av gul fetknopp Sedum acre (ej olik fjällglim Silene acaulis i växtsättet), samt en likaledes kuddformad vitklöver Trifolium repens. Andra arter som fanns etablerade vid detta tillfälle var väddklint Centaurea scabiosa, rödklint C. jacea, vildmorot Daucus carota ssp. carota och stånds Senecio jacobaea; alla ännu förefintliga arter som även kan ses från bilen när man ilar fram på motorvägen i ena eller andra riktningen. Mera ovanliga arter som sågs detta år var klådris Myricaria germanica i några få buskar, av vilka vi får se en i blom, och klotullört Filago vulgaris, som blott sågs i två individ, men var riklig 2002. Klådriset förekommer i Norden närmast som naturlig i södra Norge, och vissa fyllnadsmassor sägs ha kommit från Norge, så kanhända är detta förklaringen till dess förekomst på ön, men den kan även ha spritts långt med vinden, kanske från Tyskland. Klotullörten finns däremot rikligt så nära som i Malmö, i närheten av det beryktade höghuset "Turning Torso". Vi ser Bengt vid ett läkekungsljus Verbascum phlomoides med sina stora gula blommor, samt en väldoftande syrenbuddleja Buddleja davidii, en art som är känd för att "dra" fjärilar. Paret Sven och Britt Snogerup har under en följd av år varit flitiga medexkurrenter på ön; vi ser dem i samlartagen medan Hans Orth, Öresundsbrokonsortiets miljökoordinator, ser på. Fler arter som antecknades detta år var strandmolke Sonchus palustris (1 individ i blom), palsternacka Pastinaca sativa (som Bengt fruktade skulle komma att dominera ön, men det blev inte så), mycket storvuxen stånds (om än mycket mindre än jätte-Senecio-arterna från Mount Kenya) och en rugge av släktingen boerstånds Senecio inaequidens, som vi ser intill Sven-Erik Johansson, mannen som fann arten i Arlöv utanför Malmö, där den har sin rikaste svenska lokal utmed järnvägen. Vi ser grådådra Alyssum alyssoides med sina små gula blommor (den är riklig på Pepparholm, men nog så ovanlig och sparsam både i västra Skåne och på Själland), strandtåg Juncus maritimus (i en stor rugge, fler hittades senare år) samt gullviva Primula veris (som trädgårdsrymling?). Detta år besöktes ön av TV, vi ser Sydnytt filma den nya öns flora. Lunds Botaniska Förenings ordförande Henrik Johansson var med ut till ön detta år, vi ser honom intill en jätteloka Heracleum mantegazzianum s.lat., som lämnades kvar att fröa av sig, då inga ingrepp skulle göras i den naturliga successionen. Lyckligtvis har denna art inte kommit att dominera ön, åtminstone inte ännu. Blåeld Echium vulgare är en av öns absolut vanligaste arter, medan praktkungsljus Verbascum speciosum är ovanligare; vi ser ett vackert exemplar, högre än skalfiguren Britt Snogerup. Ärtväxter Fabaceae är nog så väl representerade i Pepparholms flora, vi får beskåda puktörne Ononis repens och rosenvial Lathyrus latifolius, båda i full blom. Några få tuvor av hedblomster Helichrysum arenarium pryder det i övrigt kala sandfältet med sina gula blommor. Ett av de bästa fynden var strandmorot Daucus carota ssp. gummifer, en underart som finns på ett fåtal lokaler som inhemsk kring Stora Bält, men (ännu) inte har påträffats i Sverige. Den igenkänns lättast på sina täta fruktställningar, som inte böjer ihop sig. Kanske kan den från Pepparholm vandra över till Lernacken? På de planare, lägre delarna av Pepparholm finns några anlagda dammar, men även flera oplanerade dito, som bildats då vatten blivit stående p.g.a. att marken efter hand hårdnat och i allt mindre grad släpper igenom vatten. Detta har gjort att vissa delar ännu har en gles vegetation, torkan under sommaren hindrar åtskilliga arter att överleva här. Andra delar är mera "naturligt" torra, som makadamslänterna på järnvägsbankarna, men även här blommar trots detta somliga växter, som stinknäva Geranium robertianum. Även mellan järnvägsspåren kan vissa små vedväxter överleva, trots att de piskas av förbipasserande tåg i nästan 160 km/h. Ute på den öppna grusmarken ser vi harmynta Satureja acinos (i en solstekt, rödbladig form) och jungfrulin Polygala vulgaris i täta tuvor, där något mer fukt dröjer kvar blommar rödfibbla Pilosella aurantiaca ssp. aurantiaca och rariteten mellangyllen Barbarea intermedia, som inte har många aktuella fynd vare sig i Skåne eller på Själland. Vi ser även färgkulla Anthemis tinctoria i vacker blom samt rika bestånd av prästkrage Leucanthemum vulgare och blåeld.

År 2003 hade vegetationen tätnat betydligt och stora ytor täcktes nu av blåeld, stånds och vit sötväppling Melilotus albus. Ännu fanns dock åtskilliga friare områden där nyetablerade arter kunde påträffas. Bland fynden detta år fick vi se en ny strandmolke, hybridblåsärt Colutea x media (med vackert orange blommor — inte densamma som finns mitt emot bron på skånska sidan!) och sandtrav Arabidopsis arenosa som bildade ett vackert vitt flor över marken vid blomningen. Vi ser Finn Skovgaard med grådraba Draba incana och en bit därifrån strimklöver Trifolium striatum, en art som är sällsynt i närliggande delar av Skåne och Själland. År 2005 fann Sven-Erik Johansson ängsnycklar Dactylorhiza incarnata i två helt överblommade individ, varför de inte kunde bestämmas med full säkerhet förrän året därpå i blom — Pepparholms första orkidé. På den tidiga våren, i april, blommar hästhov Tussilago farfara rikligt och färgar stora ytor gula, detsamma gör ogräsmaskrosorna Taraxacum sect. Ruderalia i maj och getväppling Anthyllis vulneraria i juni. Bland mera ovanliga gula blommor får vi se praktstenört Aurinia saxatilis, en trädgårdsflykting. Ett något oväntat fynd var vitstjälksmöja Batrachium baudotii, som hittades i en av de smärre vattensamlingarna, väl sannolikt ditförd av trutar från havet. På upptorkad mark nära samma vattensamling frodas högröd glasört, i likhet med hur den kan växa i saltfrätor på sina naturliga ståndorter. I samma område påträffades 2005 dvärgarun Centaurium pulchellum, nu i år även kustarun C. litorale, vilka samexisterar med halvparasiten grå ögontröst Euphrasia curta och de båda havsstrandsväxterna saltnarv Spergularia salina och havsnarv S. media. Ej långt från dessa växer den sentblommande sydsmörblomman Ranunculus sardous och en rödtoppa Odontites vulgaris, som vi ser noteras av Britt Snogerup, släktets monograf. Nu i år, 2006, sågs vitstjälksmöjan helt oväntat med flytblad, något som den "egentligen" inte skall ha.

Även faunan på Pepparholm berördes något, här häckar grågås Anser anser (som även är vanlig inne i Malmö), liksom trutar och måsar Larus spp. samt även knölsvan Cygnus olor. Yngel av grönfläckig padda Bufo viridis har setts i vattensamlingarna, år 2005 sågs även en ung padda av denna art, som har sin rikaste svenska lokal i det närbelägna Limhamns kalkbrott, men är för övrigt sällsynt och utrotningshotad i Norden. En ovanlig fjäril som har hittats på ön är grönfläckig kålfjäril Pontia daplidice, en än sällsyntare spindel är luffarspindel Tegenaria agrestis, vilken t.o.m. uppmärksammades både i tidningar och TV när den upptäcktes på Pepparholm.

Som en avslutning berättade Bengt något om de mer spektakulära växtarterna på Pepparholm och deras nuvarande (2006) status. Både klotullört och klådris fanns kvar i somras, av den senare flera buskar, vi fick se Sven Snogerup intill en av dessa. Även havtorn Hippophaë rhamnoides har etablerat sig nära klådrisbestånden och förefaller sprida sig. Större delen av ön har numera en rätt så sluten vegetation som mer och mer trivialiseras, de sällsynta ruderatväxterna har gått tillbaka eller försvunnit, medan vedväxter breder ut sig på de forna öppna ytorna. Allaredan har ungplantor av vårtbjörk Betula pendula, glasbjörk B. pubescens, skogsek Quercus robur, bok Fagus sylvatica, avenbok Carpinus betulus, skogsalm Ulmus glabra, asp Populus tremula, videarter Salix spp., rönn Sorbus aucuparia, apel Malus domestica m.fl. påträffats på Pepparholm, och småningom kommer säkert åtminstone vissa delar av ön att slutas till skog. De största vedväxterna som finns där nu är ett buskage med björkar upp till 4 m höjd, varför Bengt väntar att det kommer att ta åtskilliga år innan skogen på Pepparholm är fullt utvecklad.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att öns utsträckning är ca 500 x ca 4 km och att de hittills antecknade kärlväxternas antal är drygt 430, således har gott och väl över 200 arter /km2 anträffats på ön. Av dessa var kalkkrassingen den enda som var ny för Danmark, fast klådris hade blott något enstaka tidigare fynd i landet. Klådrisets spridningsbiologi diskuterades; det kända fyndet på Tjörn anfördes som ett argument mot tanken på spridning med fyllnadsmassor från Sydnorge och för vindspridning. En icke oväsentlig spridningsväg för nya arter kan vara det "avfall" som förbipasserande bilister kastar ut, enligt vad Bengt hade fått veta samlas årligen 8 ton (!) avfall på ön upp av Öresundsbrokonsortiets renhållning. Inventeringen av Pepparholm har i stort sett varit ett svenskt projekt, trots att ön ligger i Danmark. Detta kanske kan förklaras av att de flesta professionella danska botanister tycks hysa ett ringa intresse för ruderatflora, men även öns tillgänglighet (blott från svenska sidan) kan spela in. Endast en dansk botanist, den mycket skicklige och intresserade Finn Skovgaard, har deltagit i någon omfattning att tala om, medan de svenskar som bidragit är flera tiotal. Dansk Botanisk Forening har dock besökt ön vid ett tillfälle. Danmarks ornitologer har visat ett klart större intresse för Pepparholm, i deras regi har öns fågelliv kartlagts. Spridningsbiologi är ett mycket intressant ämne. Av iakttagelser från Pepparholm att döma tycks den nya ön ha varit utsatt för ett mycket intensivt "fröregn" även av sällsynta arter, men detta bör då även vara fallet med andra ytor, fastän flertalet frön inte har någon möjlighet att utvecklas vidare i den slutna vegetation som dominerar på land. Det finns ett antal påfallande likheter med Surtsey, men även skillnader, bl.a. beroende på att Surtsey ligger längre ut från land och att inga förbifarande resande där har möjlighet att kasta ut skräp. En annan lokal med vissa likheter av revlarna utanför Nabben i Falsterbo, alltså Måkläppen och de smärre skär som tid efter annan nybildas och försvinner i dess omgivning. Måkläppen, som numera är en halvö sammanvuxen med Nabben, har tillträdesförbud utom under vintern, då många bärnstenssamlare besöker halvön. Bengt har även (med vissa intervall) totalinventerat även Måkläppen tillsammans med andra ur LBF, senast 2005. Bland större skillnader mellan öarna kan nämnas att Pepparholm numera består av hårt packat material omgivet av en hög vall som hindrar stormar att ändra på öns form, medan Måkläppen är låg och uppbyggd av "lösan sand", varför inga aktuella kartor går att uppbringa — den ändrar ständigt form och utsträckning. Måkläppen översvämmas ej sällan vid högvatten, något som Pepparholm inte skall kunna råka ut för om inte havet stiger avsevärt. Dansk iris Iris spuria finns på Saltholm och på det skånska fastlandet nära Öresundsbrons landfäste, men har inte påträffats på Pepparholm; troligen har den varken haft utsikter att ta sig dit eller någon lämplig miljö som väntar. (En obestämd iris Iris sp. har dock påträffats långt inne på Pepparholm.) I princip gäller både "fri utveckling" och strikt tillträdesförbud på Pepparholm, Bengt och hans medhjälpare får inte åka dit själva, utan även med tillstånd måste någon från konsortiet följa med. Totalt har, som ovan nämnts, drygt 430 kärlväxter påträffats på ön, antalet nya har tydligt planat ut med tiden, i år (2006) har ca 7 hittats och nästa år väntas ännu färre. Några arter som man kan undra över varför de inte finns på Pepparholm är taggkörvel Anthriscus caucalis och piggtistel Carduus crispus; båda är nog så vanliga i Malmö (med omgivningar), och verkar inte ha några som helst problem med att sprida sig lokalt. Numera finns ingen hamn på Pepparholm, varför båtar inte kan lägga till vid ön. Öns "stränder" är höga vallar av sprängsten, nog så ogästvänliga. Inventeringen av floran på Pepparholm har skett ideellt (gratis); hittills har rapporter publicerats i Lunds Botaniska Förenings Medlemsblad 1999, i Fauna & Flora 2001 samt i Svensk Botanisk Tidskrift 2003, men en mera omfattande rapport har ännu ej publicerats. Av ormbunksväxter har träjon Dryopteris filix-mas, skogsbräken D. carthusiana, stenbräken Cystopteris fragilis och åkerfräken Equisetum arvense anträffats, däremot har ännu inga sträfseväxter Characeae noterats, men de bör efterspanas i vattensamlingarna.

 

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg