Botaniska Föreningen i Göteborg

Medlemmarnas afton

Torsdagen 26 okt 2006

Innevarande möte utgjordes av “Medlemmarnas afton”, varvid olika föreningsmedlemmar visade bilder och talade om botaniska minnen från sommaren som gått.

Hans Starnberg inledde med bilder från ett besök i Mojaveöknen i sydvästra U.S.A., som han hade haft tillfälle att besöka i mars 2005. Mojaveöknen omfattar stora delar av södra Kalifornien och södra Nevada, men sträcker sig även in i Arizona och Utah. Områdets förmodligen mest kända ort är Las Vegas. Vintern 2005 hade varit ovanligt regnig, varför det fanns mycket gott om blommande annueller vid Hans besök i mars; våren 2005 sägs t.o.m. ha varit en av de bästa ur blomningssynpunkt i Mojaveöknen på många år. Hans började med att visa öknens mest berömda växt, “Joshua tree” Yucca brevifolia, som förekommer i nästan hela Mojaveöknen (och ibland används för att definiera dess utsträckning). Trädet i fråga är ett relativt storvuxet “liljeträd” (upp till 15 m) med en egenartad förgrening. Vi fick även se släktingen “Mojave yucca” Y. schidigera (eller om det möjligen var ett ungt individ av Y. brevifolia). Andra växter i området var “Spiny menodora” Menodora spinescens (Oleaceae), en taggig buske med vita blommor, “Desert sage” Salvia dorrii (som stod i knopp) samt “Apricot mallow” Sphaeralcea ambigua, en mycket vacker malvaväxt med orange blommor. Samtliga hittills nämnda växter sågs blott några mil utanför Las Vegas inom ett område som närmast kan betraktas som halvöken. Hans for dock vidare västerut, ned i nationalparken “Death valley”, en av de allra torraste och hetaste platser som står att finna på norra halvklotet, vars lägsta punkt är belägen 86 m under havet. Här är det fråga om “riktig” öken, dessutom med starkt salthaltig jord i vilken blott ett fåtal växter förekommer; inga av dessa blommade vid Hans besök. Men på sluttningarna av de omgivande bergen kunde redan på långt avstånd anas olika zoner med olika färger, vilka åtminstone delvis färgades av blommor. En av dessa var den efemära korgblommiga örten “Desert gold” Geraea canescens, vilken under torrperiodena vilar som frön för att efter regn hastigt växa upp, blomma och sätta nya frön. Mer långlivad är busken “Creosote bush” Larrea tridentata (Zygophyllaceae) som har ett djupgående och mycket effektivt rotsystem som suger upp näst intill allt vatten i buskens närmaste omgivning; de kan därför inte växa särskilt tätt. En något mindre buske är kompositen “Brittlebush” Encelia farinosa, som sågs blomma med vackra gula korgar. Örterna dominerade dock våraspekten med bl.a. vackert lilablommande “Caltha-leaved phacelia” Phacelia calthifolia (Hydrophyllaceae), dess släkting “Notch-leaved phacelia” P. crenulata, malvaväxten “Desert five-spot” Eremalche rotundifolia vars rosa blommor lätt går att identifiera på en stor röd fläck på vart och ett av de fem kronbladen, den oftast vitblommiga “Desert star” Monoptilon bellioides (Asteraceae), “Bigelow's monkeyflower” Mimulus bigelovii med vackra rosa blommor (som dock inte är särdeles lika “vår” gyckelblomma M. guttatus), onagracén “Yellow cups” Camissonia brevipes med lysande gula blommor, den vitblommande asteracén “Gravel ghost” Atrichoseris platyphylla, den lågväxta, lilablommande “Broadleaf gilia” Gilia latifolia (Polemoniaceae), samt den nog så avskräckande småtaggiga “Beavertail cactus” Opuntia basilaris, som bär mycket stora rödlila blommor. Bland buskarna kunde på flera ställen ett orange “trassel” anas redan på långt håll; det visade sig vara helparasiten “Desert dodder” Cuscuta denticulata, vilken förmår linda in hela buskage. Ytterligare växter som blommade var “Chia” Salvia columbariae med blå blommor mellan rödlila högblad, “Golden desert snapdragon” Mohavea breviflora (Scrophulariaceae) med stora gula blommor på en rätt liten ört samt “Indigo bush” Psorothamnus arborescens, en ärtbuske försedd med stora, vackert blåa blommor. Det mesta av landskapet i Mojaveöknen domineras av sten och grus, men i “Death valley” finns det även sandöken. I de nordöstra delarna utgörs landskapet huvudsakligen av halvöken och stäpp, så t.ex. i Las Vegas omgivningar. Hans avslutade med en bild av “California goldfields” Lasthenia californica (Asteraceae), vackert gulblommig och närmast erinrande om vår färgkulla Anthemis tinctoria.

Pelle Dalberg tog så över och började med att visa bilder från och berätta om tjäderspelet i Risveden på vårvintern. Som en ursäkt för det “zoologiska motivvalet” framhölls att spelplatsen omgavs av tall Pinus sylvestris (åtskilliga gamla och knotiga, den äldsta tallen i Risveden lär vara 368 år), “som ju utan tvivel tillhör växtriket”. Andra botaniska motiv från samma område var lavarna grå renlav Cladina rangiferina och fönsterlav C. stellaris, den senare sällsynt i södra Sverige men i Risveden känd från hela 21 lokaler. Emellertid syntes ingen i auditoriet ha något att erinra mot att få se tjäder Tetrao urogallus på spelplatsen, både tuppar och hönor på nära håll i det bleka gryningsljuset. Pelle fortsatte med att visa den mycket rika lokal vid Rapenskår i Grönåns dalgång där både blåsippa Hepatica nobilis och vitsippa Anemone nemorosa förekommer i överdådig mängd. Andra vackra vårblommor därifrån var vätteros Lathraea squamaria och gullpudra Chrysosplenium alternifolium. Vid Prästalund i Starrkärr fick vi se en ännu rikare vitsippsförekomst i en hassellund, vars fältskikt var snövitt av vitsippor, och vid basen av en stor ek stod desmeknopp Adoxa moschatellina i blom. Från en visit på Öland visades bl.a. styvmorsviol Viola tricolor och masklav Thamnolia vermicularis växande på grusig alvarmark, samt bland enbuskarna inom ett mera örtrikt parti gullviva Primula veris, sankt Pers nycklar Orchis mascula och rikligt med Adam och Eva Dactylorhiza sambucina, den sistnämnda förutom med de vanliga gula och röda färgformerna även representerad av en orange mellanform. Vi såg även Pelles favoritorkidé, krutbrännare Orchis ustulata samt fältsippa Pulsatilla pratensis, vackert fotograferad i motljus. Från Halltorps hage fick vi se jätteekarna, från Sandviks hamn bl.a. lammöron Stachys byzantina; en lokal för tovsippa Anemone sylvestris vid en vägkant i Resmo presenterades, och ute vid Stora Frö var skogen full av gulblommande mahonia Mahonia aquifolium. Längre ut mot havet växte svartnonnea Nonea pulla på sin enda bofasta svenska lokal. Ute på ön Bjärkholmen mellan Flatön och Skaftö i mellersta Bohuslän finns två små fattigkärr; här har flugtrumpet Sarracenia purpurea sin enda kända lokal i landskapet, rimligen utplanterad av någon botaniskt intresserad. Pelle hade påträffat totalt 27 plantor på ön, men bilden vi fick se var från Brännelycke i Blekinge. Under en resa genom Norge hade Pelle cyklat 5-6 km upp till en kraftverksdamm och klättrat högt upp i fjället för att se baggsöta Gentiana purpurea i blom (dessutom sågs en jaktfalk Falco rusticolus); efter denna strapatsrika men lyckade baggsöteexpedition visade det sig emellertid att den blommade rikligt och lätttillgängligt “överallt” längre västerut (mot Sauda) tillsammans med krusbräken Cryptogramma crispa.

Giorgio Peresutti visade slutligen bilder från våren i sitt hemland, nordöstra Italiens alper. Bergens lägre delar domineras av skog, högre upp vidtar alpängar och höga kala toppar, där edelweiss Leontopodium alpinum åtminstone förr förekom. På branta klippor får vi beskåda vi den vitblommiga bräckan Saxifraga petraea, som inte är alltför ovanlig i de lägre delarna. Här finns även druvfläder Sambucus racemosa (som är inhemsk i Alperna) med gula blommor och rödanlupna, ännu ej färdigutvecklade blad. En gulblommig viva är förmodligen jordviva Primula vulgaris (även om den avviker från hur den brukar se ut i Danmark och Norge); den blommar tidigt, i Alperna mest i mars. En annan viva är utan tvivel samma gullviva som hos oss; i Alperna förekommer den endast uppe i bergen. En tredje art är aurikel P. auricula, vackert gulblommande i sprickor uppe i sluttningarna. Vi får se en utsikt från en bergstopp norrut mot Alpernas inre delar, höga fjäll uppstigande ur skogen, vars gräns här bildas av cembratall Pinus cembra. Huvuddelen av bergen i detta område består av kalksten, något man kan se på de djupa fåror i branterna som vattnets erosion åstadkommit; även grottor och underjordiska vattendrag förekommer här och där. En kalkbunden växt är den vackert blåblommiga gentianan Gentiana clusii med sin stora, ensamma blomma strax ovan en liten bladrosett. Vi ser även krollilja Lilium martagon med sina rosa blommor; den är rätt vanlig här. Upp till 2100 m ö.h. kan man komma med bil, sedan får man vandra högre upp mot topparna (de högsta är ca 2600 m ö.h.). Uppe på höjderna får vi se en gulblommig nejlikrotsart (Geum montanum), fjällsippa Dryas octopetala, fjällglim Silene acaulis och fjällviol Viola biflora, varefter Giorgio sätter punkt för det hela.

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatörerna. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg