Botaniska Föreningen i Göteborg

Vårblomning i Sydafrika.

Föredrag av Ragnhild Crawford: torsdagen den 22 februari 2007


Protokoll fört vid Botaniska Föreningens i Göteborg sammanträde

  Vi fick följa Ragnhild och hennes make Neil på en rikblommande vårresa i Sydafrika under september 2006. Större delen av tiden tillbringades i det lilla florariket Capensis, ur vars utomordentligt rika flora vi fick se många exempel, i synnerhet ur de ytterst artrika familjerna isörtsväxter Aizoaceae, proteaväxter Proteaceae, korgblommiga Asteraceae, liljeväxter (i vid mening) Liliaceae s.lat. och inte minst irisväxter Iridaceae. Mot slutet av resan besöktes även Krugerparken, vars rika och välbevarade fauna beskådades.

 

  Ragnhild inledde föredraget med att visa en översiktskarta över Sydafrika, på vilken hennes och Neils resrutt vid deras besök i september 2006 fanns intecknad. De hade under större delen av resan uppehållit sig i Västra Kapprovinsen (även något in i Norra Kapprovinsen), där de hade bilat runt, huvudsakligen i trakterna kring, norr och öster om Kapstaden. De hade även flugit till Johannesburg och rest med buss till nationalparken Krugerparken, som är belägen i Sydafrikas nordostligaste del och framför allt känd för sin mycket rika fauna. Västra Kapprovinsen är ett av de allra artrikaste områden som finns på hela jorden vad avser kärlväxter. Totalt är ca 8000 kärlväxtarter kända från området, varav ca 6000 är endemer och såle­des inte finns någon annan stans. Den mycket rika och särpräglade floran i Västra Kap, i synnerhet i dess sydvästligaste del har motiverat att detta område betraktas som ett eget florarike, Capensis, ett av totalt sex på jorden och alltså formellt likställt med t.ex. Holarktis (som omfattar det mesta av Eurasien, Medelhavs­området och Nordamerika) eller Neotropis (som omfattar i stort sett hela Latinamerika).

  Vi börjar i trakten av Darling norr om Kapstaden. Här hade Ragnhild och Neil redan i förväg skaffat sig goda upplysningar om var den rikaste floran fanns att beskåda genom att ta kontakt med den lokala turist­byrån, som hade gett dem namn och adresser till de markägare som kunde vara lämpliga att tala med. De hade fått mycket goda erfarenheter av blomsterintresserade markägare som sparat floristiskt rika områden och som gärna visade dessa för intresserade besökare. Den första blommande växt vi får se är den vackert röda och blålila Geissorhiza radians (Iridaceae) som upptäcktes i denna trakt av Linnélärjungen Carl Peter Thunberg och först beskrevs av honom. Irisväxterna är synnerligen väl representerade i Capensis, en an­nan mycket vacker art med ungefär samma färger men andra former är Babiana rubrocyanea. Innan boer­na började odla upp området utgjordes det till stora delar av renosterveld, ett synnerligen artrikt växtsam­hälle dominerat av örter (till skillnad från fynbos som domineras av buskar). Idag finns blott smärre frag­ment av renosterveld bevarade; ett av dessa är Darling Waylands, där blicken fångas av de vita kallorna Zantedeschia distachyos (Araceae) som sticker upp ur en blå matta av rikblommande Heliophila refracta (Brassicaceae). I våtare partier blommar Spiloxene aquatica (Iridaceae) med vita blommor, medan sileshå­ret Drosera cistiflora har stora, mörkt rosa dito. Vi ser en vackert rödblommig Romulea cf. eximia (även den Iridaceae) som är endem i området. Till samma rikt företrädda familj hör den lysande röda Gladiolus melliusculus, liksom även den brandgula Ixia curta. Orkidéerna företräds bl.a. av två arter ur släktet Pte­rygodium, den gulvita P. alatum och den blekt gula P. catholicum, som fått sitt namn därför att kalkbla­den sluter sig samman som en munkkåpa. Andra vackra örter är den blekrosa Monsonia speciosa (Gera­niaceae) och den gula, något maskrosliknande Carpanthea pomeridiana (Aizoaceae), ytterligare en med­lem av samma familj är den vita (och rosa) stora doroteablomman Dorotheanthus bellidiformis, som då och då ses i odling hos oss och även påträffats tillfälligt förvildad – men här är den inhemsk. Det finns dock även buskar i renosterveld, en är Lobostemon fruticosus (Boraginaceae) som har blekrosa blommor på basisk mark, men blåa på surt underlag. Ute i ett sandfält vid kusten ser vi en karroo-växt som “ham­nat på fel ställe”, den fetbladiga busken Cotyledon paniculata (Crassulaceae), och i dess närhet ses den suckulenta töreln Euphorbia caput-medusae, som gör ett “ormkaktus”-liknande intryck.

  Vid Piketberg får vi en överblick över landskapet, som till största delen är uppodlat, men där smärre par­tier med oplöjd renosterveld återstår kan många trevliga arter beskådas, däribland namaquakål Trachyand­ra falcata (Liliaceae s.lat.) med vita blommor i långa axliknande blomställningar. Vi ser den första protean här: “vagnsträd” Protea nitida (givetvis Proteaceae), många flera följde senare. Proteaväxtfamiljen är syd­hemisfärisk och mycket rikt företrädd i Capensis. En vanligare och mera småvuxen, buskformig art är P. repens, som kallas för “Common Sugarbush”. Vi ser tre märkliga hyacinter ur släktet Lachenalia: en gul- och orangebrunblommig (vars artepitet ej var känt), den violetta L. elegans samt den paranta L. zebrina. De har ett (eller två) stora basalblad, som hos den sistnämnda är utpräglat zebrastrimmigt! De sågs alla på Bokkeveld-platån, vars rika renosterveldflora noga studerades. Ytterligare två arter ur släktet Babiana ses här: B. sambucina med violetta och B. patula med blå eller vita blommor. Utanför kyrkan i Niewoudtville ses ett blått hav av Ixia rapunculoides, ännu en mycket vacker irisväxt. När Ragnhild och Neil studerade denna kom en av byborna och visade dem den lokalendem som de är mest stolta över, den blåblommiga Geissorhiza splendidissima kallad “Blue Pride of Niewoudtville” , som onekligen är en högst bedårande “sötnos”. Ytterligare en vacker irisväxt i området var den rosa, lila och gula Sparaxis elegans. Uppe i Na­maqualand ses dungar av liljeträdet “kokerbloom” Aloë dichotoma, som kan uppnå en ålder av åtminstone 400 år. De örter som dominerar landskapet här uppe i karroo är ett flertal korgblommiga “prästkragar”, vi ser den gula Osteospermum pinnatum, den vita Arctotheca calendula och den orange Arctotis fastuosa i gruppbild.  Vid Louresfontein ses ett välbevarat exempel på karroos renosterveld med en synnerligen rik örtblomning i alla tänkbara färger och nyanser. Ett mycket speciellt utseende har “Beetle Daisy” Gorteria diffusa, vissa av dess brandgula strålblommor pryds av en skalbaggsliknande grön fläck, olika många i olika korgar – det hela ger ett intryck av blombesökande skalbaggar på något håll. Samma färger i stort har Gazania krebsiana, även den en korgblommig ört. Den lilablommiga Drosanthemum latipetalum till­hör dock, trots ett liknande utseende, en helt annan familj, isörtsväxterna Aizoaceae. Massblomningen i Louresfonteins renosterveld överträffade allt vad vi hade kunnat föreställa oss, till och med Stora Alvarets rikaste försommarblomning bleknar bort vid jämförelsen. En liten krypande gulblommig ört är Grielum humifusum (Neuradaceae) som även den upptäcktes av Thunberg under hans tre år långa vistelse i Kap på vägen till Japan. Lejongapsväxten Zaluzianskya affinis har femtaliga blommor som är orange i centrum och försedd med vita Y-formade kronbladsflikar i periferin.

  På de blomsterrika marker som tillhör gården Glenlyon ses en kotula Cotula sp. i ett blött hål; det skulle kunna vara den art som vi har sällsynt naturaliserad i Norden, C. coronopifolia, men det finns åtskilliga andra inhemska kotulor i området. Andra vackra örter här är den blekrosa Hesperantha cucullata, den mer högresta, rent vita H. bachmannii samt den gulblommiga lokalendemen Babiana vanzyliae, samtliga iris­växter. Den sistnämnda har ett mycket litet utbredningsområde, men nästan alla växter vi ser är även de endemer i Västra Kap. Vi ser en färgrikt fält dominerat av de båda irisväxterna Moraea tripetalis (blåblom­mig och rätt lik en strandiris Iris sibirica) och M. bifida. Den lilla gulvitblommiga örten Polycarena for­mosa (Scrophulariaceae) och den blålila ärtväxten Dolichos decumbens pryder även de upp landskapet. Tre lejongapsväxter ur släktet Diascia ses här: den rosalila D. cardiosepala, den blå D. veronicoides och den lila D. whiteheadii, som har två långa hornliknande sporrar på varje blomma. Blomsterprakten och artrikedomen på Glenlyon är stundom nästan bedövande! Här kan på det rikaste slaget av renosterveld förekomma upp till 25 000 lökar/knölar av 50 olika arter på en enda kvadratmeter. Ett mera blött hål do­mineras av liljeväxten Bulbinella latifolia var. latifolia, vars gula spiror står tätt som spön i backen. På doleritjord blir den i stället orange och urskiljs som var. doleritica. En närstående art B. eburniflora har i stället vita blommor. Vi ser en skarp gräns ute på Glenlyons ägor mellan “vanlig” renosterveld och renos­terveld på doleritjord; den senare hyser ännu ovanligare och “finare” växter. Ärtväxten Lotononis hirsuta har gula blommor, Romulea monadelpha vackert röda, Hesperantha vaginata kontrastrikt gula och svarta (båda de senare är irisväxter) och i ett fält av den senare ses den mycket giftiga liljeväxten Boophone hae­manthoides. Landskapet blir längre inåt land torrare och stenigare, vi ser kullen Kamelkopje som ger en god bild av hur doleritberg kan se ut. En märkligt gul-lila färg och vackert fransade kalkblad har Ferraria divaricata (Iridaceae), medan tidlösesläktingen Androcymbium pulchrum har blommorna inneslutna i ett rött hölsterblad. Hyacintväxten Albuca cooperi har ett fåtal gulgröna blommor.

  På gården Papkuilsfonteins marker ses den originella “sabelliljan” Gladiolus uysiae med rosarandiga kalk­blad, de inre dock gulaktiga. Wurmbea spicata är en liljeväxt vars gräddvita blommor har bruna kanter. Vi ser tre lejongapsväxter ur släktet Nemesia: den blålila N. versicolor, den vitgula N. leipoldtii samt den på­fallande trefärgade gul-violett-vita N. cheiranthus. På den likaledes blomsterrika gården Matjesfontein ses den vackra “Namaqualand Daisy” Dimorphotheca sinuata (Asteraceae) tillsammans med den blågula Gla­diolus venustus, den vackert lilaskimrande Lapeyrousia jacquinii (båda Iridaceae) samt Gazania rigida (ly­sande brandgul!) och den lågväxta, mattbildande “gula snön” Rhynchopsidium pumilum (båda korgblom­miga). Även Matjesfonteins blomsterprakt är “ögonbedövande”! Den vackert rödblommiga ärtväxten Sut­herlandia frutescens har uppblåsta baljor, den gulgrönblommande busken Zygophyllum morgsana (Zygo­phyllaceae) är även den vacker men mycket giftig och äts ej av de kor som betar i karroo-landskapet uppe på Bokkeveld-platån. På en stenig plats ses en stamsuckulent törel Euphorbia sp., tyvärr ej artbestämd. Vi ser fler och fler korgblommiga arter: den gula Didelta spinosa, de båda tistlarna Berkheya glabrata och B. fruticosa, båda gulblommiga men den senare gråluden samt den ytterst söta lilla Felicia tenella med gu­la diskblommor och blåa strålblommor; den förekommer understundom i odling hos oss: dockaster. Vi passerar Pakhuis pass och kommer upp i allt stenigare karroo-terräng, där vi ser liljeväxten Cyanella hya­cinthoides, vars blekrosa kalkblad får en extra “piff” av klargula ståndarknappar. Men det mesta av land­skapet är uppodlat, ett stort fält visar sig vara ärtväxten rooibos Aspalathus linearis (som dock är rätt gräs­liknande), den skördas i stora fång och används till ett rött “te”. Busken Melianthus major tillhör en egen familj Melianthaceae, men är vid ytligt betraktande rätt lik rönnsumak Rhus typhina.

  Ute vid kusten nära Langebaan ligger West Coast National Park. Här ser vi rikblommande fält av varje­handa korgblommiga, men även den brunorange Salvia africana-lutea med sitt stora rödbruna foder och irisväxten Ferraria crispa, ej olik F. divaricata som sågs tidigare, men ännu mera fint fransad i kanten av kalkbladen. Två irisliknande arter ur släktet Moraea är den blåvioletta M. fugax och den rosa M. gawleri. Släktet uppkallades av Philip Miller efter en engelsman More och stavades då “Morea”, men Linné ändra­de på eget bevåg stavningen till Moraea, kanhända för att hedra sin svärfar Johan Moræus – eller möjligen sin maka Sara Lisa, född Moræa. Här ser vi även den mycket sällsynta och en gång nästan utrotade anti­lopen brokbock (afr. bontebok) Damaliscus pygargus. Här växer orkidén Corycium orobanchoides, som trots sitt namn har fullt normala gröna blad. Vi ser en landsköldpadda ta skydd i den rosablommiga (!) Senecio arenaria, samt (bakom en vägskylt med varning för sköldpaddor) en rugge av en starrliknande restionacé. Vi ser två olika hottentottfikon Carpobrotus vid havet: den rosa (och gula) C. acinaciformis samt den gula C. edulis, vilken art även förekommer naturaliserad i Medelhavsområdet samt en gång är funnen i Norge. Vi ser tre vackra Oxalis-arter: den vitblommiga O. tenella, den blekt rödlila O. purpurea samt O. obtusa, som förekommer både i en rosa och en gul form. Här finns även tre pelargoner Pelargo­nium, släktet har ett stort antal arter i Sydafrika: P. suburbanum vars vita kronblad har lila strimmor, P. fulgidum som har lysande eldröda blommor samt den rosa P. capitatum.

  Åter till trakten kring Kapstaden ser vi det berömda Taffelbergets platta siluett över havet från en sand­strand. Ett stort antal växtarter är endemer på Taffelberget eller inom dess närmaste omgivningar. Vi ser den vackra liljeväxten Aloë arborescens med långsmala röda blommor samt ett stort antal proteaväxter. Bland dessa märks busksläktet Leucadendron; vi ser L. strobilinum, L. argentum, L. coniferum och L. salignum, alla med mer eller mindre ljust gula blommor av “proteatyp”, den förstnämnda dessutom med en solfågel “Orange-breasted Sunbird” Anthobaphes violacea (Nectariniinae) sittande på blomman. Dessa fåglar livnär sig till stor del på nektar och är viktiga pollinatörer. I en vackert gulblommig buske av Leu­cospermum conocarpodendron, vars blommor erinrar om nåldynor, ser vi en smaragdglänsande malakit­solfågel Nectarinia famosa. Det finns även andra djur att se på Godahoppsudden, vid vägen strövar små­flockar av babianer, åtföljda av en vakt som skall se till att de (babianerna) inte ställer till med för mycket ofog. Ännu en vackert rosablommande proteacébuske här är Mimetes fimbriifolius. Vid stranden ser vi ett par glasögonpingviner (sydafrikanska pingviner) Spheniscus demersus, ute på vandring “hand i hand”. Nära stranden ses även två arter ur orkidésläktet Satyrium (beskrivet av Linné), S. coriifolium med oran­ge blommor och S. carneum i knopp. Ärtbusken Dipogon lignosus är översållad med ljust lila blommor, medan irisväxten Chasmanthe floribunda har långsträckta orange (den erinrar en hel del om montbretia Crocosmia x crocosmiiflora). Vi får även se en representant för det stora släktet Lobelia (s.lat.), det är nog inte kaplobelia L. erinus, även om den påminner en hel del om denna.

  Vid Overberg öster om Kapstaden studerar vi det stora släktet Protea som här dominerar fynbosvegeta­tionen med ett stort antal buskar eller stundom småträd. Det finns ca 360 arter i släktet, varav 125 är röd­listade. P. compacta har rödlila blommor, P. laurifolia rosa med svartlila “spetsar”, P. neriifolia röda med vita “spetsar” och kungsprotean P. cynaroides rosa och gyllene. Alla arter har stora och hårda blommor. En avvikande art är P. aspera, en liten, kortlivad ört som dyker upp efter bränder. Vi ser bladrosetterna, men inte dess vita blommor som blott visar sig två år efter en brand. Ännu en proteaväxt med fransade, rosa, gula och vita blommor är Mimetes cucullatus. Vi får även se ytterligare en Leucadendron; L. modes­tum, som trots namnet är nog så prunkande i gult. Proteaväxterna dominerar mer och mer, ur släktet Ser­ruria ses de båda rosablommiga arterna S. elongata och S. fasciflora, medan släktet Leucospermum här är representerat av L. truncatum med gula blommor, L. calligerum med rosa samt L. truncatulum med ljust gula. Här finns även ett flertal arter av ljungsläktet Erica: den rödblommiga E. cerinthoides, den vita och rosa E. grisbrookii, E. phylicifolia med vita blommor och svartbruna utstickande ståndare samt den påfal­lande storblommiga E. viscaria ssp. longifolia, som även den har rosa blommor. Inom Västra Kap lär det finnas totalt 657 Erica-arter! Familjen Restionaceae har ca 330 arter i Sydafrika, den kan sägas motsvara våra halvgräs Cyperaceae på södra halvklotet. Vi får se några olika exempel på hur dessa “restios” kan se ut, tyvärr utan artnamn. Ännu en irisväxt, som alltid kommer upp och blommar ett år efter brand, är den vackert himmelsblåa Aristea spiralis, medan helparasiten Harveya sp. som tittar upp ur den avbrända mar­ken med en grupp vackert rosa blommor hör till Rhinanthaceae. Vi får se ännu en Moraea-art, M. lurida, som har en egendomlig blomfärg, närmast att beskriva som brunviolett, dessutom ledsagad av ett fotogra­fi som visar upptäckarna Ragnhild och Neil i färd med att dokumentera fyndet – den var nämligen ny för lokalen. I samma landskap ses en ökenlo Caracal caracal på rätt nära håll. Ett vackert “evighetsblomster” är den rosa Phaenocoma prolifera (Asteraceae). Den gulblommande busken Zygophyllum flexuosum (Zy­gophyllaceae) pryder landskapet, liksom kuddväxten Brachysiphon acutus (Penaeaceae) som är helt över­sållad med rosa blommor. En annan “udda” växt är Brunia laevis (Bruniaceae) vars gråa blommor sitter som “golfbollar på skaft”. Ett, vid det här laget, mera välbekant utseende har den ljusrosa Geissorhiza ovata, liksom den ävenledes rosa Gladiolus debilis som kallas för “Painted Lady” (båda tillhör Iridaceae). Samma artepitet har den irisliknande ljusblå Moraea debilis, vilken liksom den violetta Aristea teretifolia hör till samma i Capensis synnerligen artrika familj. En ärtväxt är däremot den djuprosa Aspalathus rosea, som tillhör samma (mycket stora) släkte som rooibos. Ute i havet söder om Afrikas sydligaste udde ser vi en sydkapare Eubalaena australis, en val som kan bli 17 m lång och väga 30 ton.

  På kalkrik fynbos dominerar andra arter, men ofta ur samma släkten som på kalkfattig. Vi ser den röda Protea obtusifolia, ärtväxten Podalaria biflora som har blekvioletta blommor, den rosablommande busken Adenandra gummifera (Rutaceae) och den isabellafärgade Gladiolus tristis,  som dock inte är fullt så trist som namnet utsäger, blott mindre färgrik än flertalet andra blomster. I ett naturreservat kvarlever den for­dom så vanliga bergszebran Equus zebra; till jämförelse har Ragnhild även lagt in bilder av burchellzebra E. b. burchellii (men de bilderna torde komma från Krugerparken). Det är lätt att skilja zebraarterna från varandra på strimmornas bredd på länden och täthet på benen. Ett buskformat jungfrulin med rosa blom­mor är Polygala myrtifolia. I nationalparken “Hottentotts-Holland” ser vi ett exempel på fynbosvegetation som rätt nyligen brunnit. Här ses en mycket vacker sabellilja, den rödorange och gula Gladiolus alatus samt den rosa G. hirsutus. Vi ser även ytterligare en orkidé, Satyrium humile (som erinrar om spöknyck­lar Aceras anthropophorum) samt den gula Wachendorfia paniculata (Haemodoraceae).

  Efter huvudsakligen botaniska upplevelser i Kap flög så Ragnhild och Neil till Johannesburg och tog en buss till Krugerparken; vi ser en utsiktsbild över Blyde rivers kanjon, där bussen gjorde ett kort stopp på vägen. Krugerparken är en nationalpark stor som England som avsatts för att skydda framför allt savan­nens artrika djurliv. Vi ser ett axplock av de djur som upplevdes: kuduantilop Tragelaphus sp., giraff Gi­raffa camelopardalis (med oxhackare Buphagus sp. på ryggen), kafferbuffel Syncerus caffer, trubbnos­hörning Ceratotherium simum, afrikansk elefant Loxodonta africana, leopard , Panthera pardus (även med en slagen impalaantilop Aepyceros melampus uppsläpad i ett träd!), lejon Panthera leo (såväl “djurens ko­nung” som drottningen jämte några prinsar och prinsessor), samt slutligen flodhästar Hippopotamus am­phibius i Sabie river. Några få växter blev det även härifrån, “kaktuseuforbian” Euphorbia cooperi, den vackert gulblommiga busken Hypericum revolutum, den lysande röda “flaskborsten” Greyia radlkoferi (Greyiaceae) samt det rödblommande ärtträdet Erythrina lysistemon, under vilket vi avslutar resan.

 

§ 7

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att det vid denna årstid tycks vara ont om insekter i de delar av Sydafrika som besöktes; några fjärilar sågs inte alls, däremot enstaka guldbaggar. Frågan om hur det kan komma sig att Capensis är så oerhört rikt på lök- och knölväxter diskuterades. En ”delförklaring” kan vara att de gynnas av medelhavsklimat (våt vinter, torr sommar); det är likadant kring Medelhavet och i delar av Centralasien. Växlingen mellan en gynnsam (våt) period och en mycket ogynnsam (torr) tycks passa dessa växter förträffligt. De tidigare vidsträckta områdena med renosterveld är numera till största delen uppodlade, men vissa områden kvarstår som naturbetesmarker med en rik flora. Enstaka träd finns här och var, men Västra Kap har huvudsakligen ett för torrt klimat för att skogar skall bildas; subtropisk regnskog finns dock vid Knysna (som ej besöktes). Det finns ingen allemansrätt i Sydafrika, men Ragn­hild och Neil hade idel goda erfarenheter av gästfria markägare som gärna visade sina finaste marker. Taf­felbergets berömda orkidé Disa uniflora sågs inte; den blommar vid en annan årstid. Totalt tog Ragnhild och Neil under 17 dagars resa tillsammans ca 6000 digitala bilder med sina två kameror, så vad vi nu har fått se är blott ett mycket kort utdrag…


 

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg