Botaniska Föreningen i Göteborg

“Floran i Skåne-från projekt till bok”

Föredrag av Torbjörn Tyler torsdagen den 13 december 2007

 



  Vi fick höra om bakgrunden till den nya inventeringen av Skånes flora, hur projektet påbörjades och om de problem som uppkom, i synnerhet att inventeringen gick långsammare än vad projektplanerna förutsat­te, vad projektledningen gjorde för att kunna genomföra inventeringen med en acceptabel enhetlighet över landskapet under en tid som inte alltför mycket överskred den flera gånger reviderade projektplanen, hur det sammanfattande bokverket sammanskrevs samt vad det omfattar då det nu föreligger i tryck sedan i våras. Vi fick även se ett antal intressanta jämförelser mellan de båda Skåne-inventeringarna samt höra om vad Lunds Botaniska Förening planerar att göra nu när detta projekt har förts till sitt slut.

 

  Torbjörn inledde med att presentera ett urval av de viktigare händelserna i utforskandet av Skånes flora: år 1751 utkom Carl von Linnés “Skånska Resa”, grundläggande för all kunskap om växtvärlden i Skåne; 1835 Elias Fries “Flora Scanica”, den första sammanfattningen av Skånes flora, på latin; redan tre år se­nare, 1838, utgav Nils Lilja sin “Skånes Flora” på svenska (och delvis i opposition mot Fries); år 1866 kom Fritz Areschougs “Skånes Flora” (med merparten av lokalangivelserna tagna från Lilja – utan angi­vande av källan!); detta sporrade Lilja att 1870 utge en andra, mycket utökad upplaga av sin “Skånes Flo­ra”; Areschoug låtsades inte om Liljas verk, men utgav även han år 1881 en andra upplaga av sin “Skånes Flora”. Efter detta rätt intensiva florautgivande under 1800-talet avmattades utforskandet av Skånes flora, men år 1938 kan anses inleda en ny tid, ty då bildades “Sektionen Skånes Flora” inom Lunds Botaniska Förening med syftet att inventera Skånes kärlväxter och sammanfatta kunskaperna och deras utbredning i ett nytt verk; en delredovisning kom 1963 i form av Henning Weimarcks “Skånes Flora”, som dock är en (mycket god!) bestämningsflora över Skåne med kringliggande provinser, men blott antyder utbrednings­förhållandena i grova drag. Först år 1975 var alla socknar färdiginventerade, då fanns ca 750 000 utbred­ningsuppgifter i Sektionens kortregister, vilka låg till grund för den 1975 av Henning och Gunnar Wei­marck utgivna “Atlas över Skånes flora”. Redan 1990 påbörjades en helt ny inventering av Skånes kärl­växter, “Projekt Skånes flora”, vars första delredovisning, “Floran i Skåne Vegetation och utflyktsmål” kom ut 2003. Efter fältsäsongen 2006 avslutades inventeringen; då var dock “endast” 1523 inventerings­rutor (av totalt 1983) färdiginventerade, men dessa hade dock avkastat ca 935 000 utbredningsuppgifter, vilka låg till grund för den 22 maj 2007 utgivna andra delen, “Floran i Skåne Arterna och deras utbred­ning”, vilket verk avslutade det sjuttonåriga projektet. Efter denna översikt fick vi se några diagram som visade antalet nyfunna, försvunna, bofasta och tillfälliga taxa i Skåne under successiva tioårsperioder; ur dessa framgick klart att de stora topparna i Skånes botaniska utforskning sammanfaller med Liljas floror, Sektionen Skånes Floras inventering och, givetvis, Projekt Skånes floras senaste dito.

  För att återgå till “Projekt Skånes flora” så togs det första initiativet till denna nyinventering i och med en skrivelse år 1987 från Håkan Wittzell till Lunds Botaniska Förenings styrelse. I januari 1988 höll LBF ett stormöte där projektet diskuterades och flera arbetsgrupper tillsattes för att förbereda projektets upplägg­ning. Mars 1989 tillsattes en tjänst som projektledare; den gick till Kjell-Arne Olsson. Ett år senare, mars 1990, trycktes “Gröna listan”, den förteckning över Skånes kärlväxter som projektet skulle ha som norm för systematik och nomenklatur. I april 1990 startades så “Projekt Skånes flora” officiellt med en projekt­ledningsgrupp och projektplan omfattande åren 1990–1999, vilket skulle vara det sista inventeringsåret. Skåne hade delats in i totalt 1983 inventeringsrutor (“kvadranter”) om 2.5 x 2.5 km. Varje påträffad art skulle antecknas minst en gång per inventeringsruta (med en exakt angiven lokal), medan underarter och andra lägre taxa frivilligt fick antecknas, detsamma gällde ytterligare fynd av redan antecknade arter. Be­läggstvång gällde för 464 i “Gröna listan” utpekade taxa, därtill givetvis även för de taxa som inte fanns med i densamma. Mer än 100 000 belägg insamlades under projektets gång och granskades innan publi­ceringen; alla uppgifter som enligt reglerna skulle styrkas med belägg, men där ett dylikt inte kunde före­tes, lämnades opublicerade (men finns kvar i projektets databas). En ruta skulle anses “färdig” när 80% av de arter som förmodades förekomma där hade påträffats (ett kriterium som måste vara mycket svårt att kontrollera!). Under alla år från 1990 och framåt hölls inventeringsläger i dåligt “rutbokade” delar av Skå­ne, men ändå blev det snart uppenbart att projektets målsättning om att inventeringen skulle vara “färdig” år 1999 inte skulle kunna uppfyllas. År 1996 var mindre än hälften av rutorna påbörjade, och mindre än 10% ansågs vara “färdiginventerade”. Projektledningen försökte lösa detta genom att sänka ambitionsni­vån, en ny projektplan omfattande åren 1996–1999 antogs, enligt vilken minst två “kvadrantrutor” i varje “storruta” om 5 x 5 km skulle inventeras inom projekttiden – man ansåg att “hellre en aktuell ofullständig inventering än en inaktuell fullständig inventering” och “hellre färre väl inventerade rutor än många dåligt inventerade rutor” uttryckte viktiga sanningar. Emellertid blev det så småningom klart att inte heller denna projektplan skulle kunna hålla, vid utgången av 1998 var i och för sig 47% av “kvadrantrutorna” påbörja­de, men blott 22% kunde anses vara “färdiga” – och dessa var inte jämnt spridda på det sätt som projekt­planen förutsatte. Projektledningen fick tänka om igen och åstadkom ännu en ny projektplan, omfattande åren 1999–2005, efter vilken tid projektet skulle avslutas oavsett hur “färdig” inventeringen då var. Man började också planera för publiceringen av resultatet i form av två band, vilka enligt planen skulle komma ut åren 2003 och 2005; en redaktionskommitté tillsattes för att påbörja författandet. I mars 1999 hölls ett stormöte om lämpliga utflyktsmål att ha med i del 1; en lista över 380 dylika sammanställdes men endast 333 av dem blev hopskrivna till boken. Man tillsatte också en bildgrupp för att sammanställa befintliga bilder som borde vara med i boken och inte minst skicka ut folk att ta bilder som borde vara med men än­nu inte fanns. I maj 2000 levererades det första manuset till del 2 in till redaktionskommittén, men det var behäftat med så pass bristande enhetlighet att projektledningen såg sig tvungen att utarbeta ett malldoku­ment för artdelen, vilket fastställdes i slutet av år 2002. Det var meningen att artdelen efter denna “mall” skulle kunna skrivas samtidigt av flera personer, utan att detta skulle ge upphov till märkbara skillnader i manuskriptets kvalitet. Nu i efterhand kan det sägas att detta visserligen lyckades, men att artdelen därför, jämfört med flertalet andra landskapsfloror, är ganska “torr” att läsa. I januari 2003 påbörjades skrivandet av del 2 på allvar, samtidigt som del 1 blev mer och mer färdigskriven. I november 2003 kom så “Floran i Skåne Vegetation och utflyktsmål” ut, helt i överensstämmelse med (den senaste) projektplanen, omfat­tande nio “allmänna” kapitel samt 330 beskrivna utflyktsmål, grupperade efter Skånes kommuner; boken var ett verk av ca fyrtio olika författare med Kjell-Arne Olsson som huvudredaktör.

  Vid slutet av fältsäsongen 2004 avslutades inventeringen. Det visade sig då att de sista åren hade gett ett gott utbyte; nu var ca 77% av rutorna “färdiginventerade”. Mycket kontrollarbete återstod dock, vartill det visade sig att vissa “växtgrupper” var allt för ofullständigt noterade för att det skulle kunna passera, bl.a. vattenväxter (givetvis!), förvildade barrträd, krypbjörnbär Rubus sect. Corylifolii, stor fetknopp Sedum rupestre / tofsfetknopp S. forsterianum, aftonstjärna Ornithogalum nutans / skymningsstjärna O. bouche­anum, gråfibbla Pilosella officinarum / mattfibbla P. peleteriana, prakttoppklocka Campanula glomerata var. superba / ängstoppklocka P. g. var. glomerata samt, i all synnerhet, “gamla uppgifter” – det visade sig att en alldeles för hög andel av gamla, “väl kända” lokaler för sällsynta arter inte hade besökts under inventeringen. En “generalsöklista” upprättades inför fältsäsongen 2005 med ca 4000 lokaler som skulle besökas för att kontrollera viktigare äldre uppgifter och övriga osäkerheter. Under fältsäsongen 2005 in­flöt stora mängder med kompletterande uppgifter till floran, mycket mer än vad projektledningen hade vå­gat hoppas på; detta var mycket glädjande då det höjde inventeringens kvalitet avsevärt, men det innebar samtidigt att florans del 2 försenades. Under november 2005 drog LBF:s styrelse upp riktlinjer för vad man skulle kunna syssla med efter att “Floran i Skåne” var färdig; mer om detta senare. I januari 2006 var manuset till del 2 i stort sett färdigskrivet, men man beslöt att låta kompletterande uppgifter från ännu en fältsäsong inflyta för att täppa till vissa återstående “luckor”. Vid utgången av september 2006 stängdes dock databasen för gott; den innehöll då ca 935 000 uppgifter om växtfynd. Nu kunde texterna om arterna äntligen skrivas färdiga och produktionen av utbredningskartor påbörjas. Ett nödvändigt byte av databas­program ställde dock till med problem, vilket ytterligare försenade del 2. I november 2006 började dock “släppfesten” att planeras, i februari 2007 var hela manuskriptet levererat till tryckeriet, under mars lästes korrektur och registret färdigställdes och den 20 mars var “Floran i Skåne Arterna och deras utbredning” färdigtryckt. Därefter återstod att presentera den inbundna boken vid “släppfesten”, som hade förlagts till Henning Weimarcks födelsedag den 22 maj.

  Boken “Floran i Skåne Arterna och deras utbredning” innehåller kapitel om klimat, geologi, markförhål­landen, vegetationshistoria, vegetationsförändringar, floristisk växtgeografi, floraförändringar i sen tid, botanisk kulturhistoria, projektet “Skånes flora”, kommentarer till artförteckningen, statistiska uppgifter om Skånes flora samt framför allt en mycket omfattande artförteckning med utbredningskartor; den sist­nämnda omfattar ca 600 sidor (inom parentes sagt missbedömdes detta kapitels omfång grovt, projektled­ningen hade uppskattat att den skulle uppta ca 500 sidor). Totalt har i Skåne genom tiderna noterats 3855 taxa, varav under inventeringsperioden 1760 bofasta och 1040 tillfälliga taxa påträffats (bland dessa ingår dock ej arten spansk mossa Tillandsia usneoides, för vilken Torbjörn kastade bort belägget från Filborna soptipp!). För varje art i artförteckningen finns en kort standardiserad text, upplagd på samma sätt för alla arter i fem punkter. Under “Funnen” anges antalet fynd 1989–2006 och andelen “färdiginventerade rutor” där arten är noterad, däremot ges en lokalförteckning endast om antalet fynd är fem eller färre, i annat fall presenteras i stället en karta med “exakta” lokalangivelser i form av prickar (dock högst två per “kvadrant­ruta”). Under “Status” anges om arten är bofast eller tillfällig, gammal eller nyinkommen, samt hur länge den har varit känd från Skåne, i förekommande fall hur den har kommit in samt stundom äldre uppgifter. Under “Miljö” anges hur växten förekommer i Skåne: soligt / skuggigt, torrt / fuktigt, hävdat / ohävdat, näringsrikt / näringsfattigt, vid högt / lågt pH-värde, samt ges exempel på vanliga ståndorter i Skåne. Un­der “Förändring / Hot” anges om arten är rödlistad samt om den ökar, minskar eller har oförändrad nume­rär. Under “Kommentarer” anges om arten har belagts, fakta om känd inomartsvariation i Skåne samt om det vidlåder uppgifterna någon osäkerhet. Torbjörn visade tre exempel på utbredningskartor inom släktet klöver Trifolium: backklöver T. montanum är en bofast men sällsynt art med blott nio lokaler, rödklöver T. pratense är en bofast, vanlig art med många lokaler, medan ängsrödklöver T. p. var. pratense blott fö­rekommer spridd i Skåne (men troligen är förbisedd och underrapporterad). Skånes flora omfattar enligt statistikdelen 1506 gamla och 370 nya (i senare tid invandrade) i nutiden bofasta taxa, dessutom har 114 tidigare bofasta taxa försvunnit. Därtill kommer 1306 påträffade tillfälliga, “icke-hybrida” taxa, av vilka 792 noterats under inventeringsperioden, samt 322 tillfälliga hybrider, av vilka dock blott 139 antecknats under inventeringen, samt slutligen 237 taxa som måste anses “osäkra”: de har uppgivits från Skåne men det är oklart om detta är korrekt. Detta ger oss totalt 3855 taxa angivna från Skåne, fråndrages de osäkra får vi 3618 verifierade taxa genom tiderna, av dessa har 2807 taxa antecknats på någon plats i Skåne un­der inventeringsperioden.

  Under inventeringen har ett antal mycket oväntade fynd gjorts, bl.a. kustgullpudra Chrysosplenium op­positifolium, åkerros Rosa agrestis, sydäppelros Rosa micrantha och strimtåg Juncus foliosus, vilka alla är nya för Sverige; detsamma gäller för övrigt även ett antal björnbärsarter Rubus spp. Bland spektakulära återfynd kan nämnas uddbräken Polystichum aculeatum, åkerranunkel Ranunculus arvensis och sjönajas Najas flexilis, vilka alla lång tid ansetts vara försvunna från Skåne men visat sig leva kvar. Ytterligare ett antal tidigare bofasta arter har uppträtt tillfälligt under inventeringen: råglosta Bromus secalinus, bymålla Chenopodium urbicum, loppört Pulicaria vulgaris, oljedådra Camelina alyssum och vitnoppa Gnaphalium luteo-album är de mest spektakulära.

  Torbjörn visade en del jämförelser mellan “Atlas över Skånes flora” och den aktuella inventeringens re­sultat, något som dock för en del arter inte är möjligt då de ansågs så “allmänna” att de inte alls noterades under den föregående inventeringen. Vissa av dessa arter är även i dag mycket vanliga, vi fick se kartor för vitsippa Anemone nemorosa och prästkrage Leucanthemum vulgare, men andra är nu betydligt ovan­ligare, och det hade varit värdefullt att ha material från den äldre inventeringen att kvantifiera minskningen med; sådana arter är bl.a. kärrspira Pedicularis palustris, nu sällsynt, och svinrot Scorzonera humilis, nu mindre allmän och ojämnt spridd. I andra fall har arter på senare tid delats upp i lägre taxa som visat sig vara mycket olika utbredda; Torbjörn visade utbredningskartorna för slokörnbräken Pteridium aquilinum ssp. aquilinum och taigaörnbräken P. a. ssp. latiusculum enligt den aktuella inventeringen, men eftersom de inte alls urskildes tidigare kan vi inte avgöra om deras utbredningsområden har förändrats. Tio arter som förefaller ha ökat sin utbredning och blivit ännu vanligare i Skåne är röllika Achillea millefolium, vit­klöver Trifolium repens, brännässla Urtica dioica, hönsarv Cerastium fontanum ssp. vulgare, hundloka Anthriscus sylvestris, svartkämpar Plantago lanceolata, vitgröe Poa annua, våtarv Stellaria media, kråk­vicker Vicia cracca och revsmörblomma Ranunculus repens. Några jämförelser med båda kartorna intill varandra visade följande: springkorn Impatiens noli-tangere har (nästan in i minsta detalj) samma utbred­ning nu som förr, remarkabelt eftersom det rör sig om en annuell art. Blekbalsamin I. parviflora har däre­mot ökat högst avsevärt sedan den första gången rymde från Lunds Botaniska Trädgård 1861; andra tidi­ga spridningscentra var Sjöbo, Billinge (Nils Lilja!) och Sireköpinge. Jättebalsamin I. glandulifera har li­kaså ökat i stor skala sedan den första gången noterades som förvildad i Ängelholm 1918. Den skånska växt som har ökat allra kraftigast är amerikansk dunört Epilobium adenocaulon, vilken hittades som ny för Skåne 1942 i Vomb, men nu är allmän i nästan hela landskapet. Några mera ovanliga växter som har ökat lokalt är renkavle Alopecurus myosuroides, som i delar av västra Skåne t.o.m. blivit ett besvärligt åkerogräs, och hårnarv Sagina micropetala, som ansågs försvunnen från både Skåne och hela Sverige se­dan 1956, men under inventeringen hittats i totalt 39 rutor, mest inne i städerna i sydväst.

  Som avslutning fick vi höra något om vad LBF skall ta sig för nu när inventeringen är slut. För tidsperi­oden 2007–2027 finns nu sex olika projekt, somliga redan igång, andra på planeringsstadiet. Inventering av hotade biotoper är det första; år 2006 inventerades kalkfuktängar, 2007 gamla barrskogar (detta är en mycket ovanlig miljö i Skåne). Återinventering med floraövervakning är ett annat projekt som befinner sig i planeringsstadiet, man tänker sig en kontinuerlig floraövervakning genom inventering av 200 rutor i Skåne under varje tioårsperiod; detta planeras komma igång år 2010. Ett tredje projekt är inventering och övervakning av orkidéer, alla skånska orkidélokaler (utom för de allra vanligaste arterna?) skall besökas under åren 2006–2008. Till detta ansluter ett fjärde projekt: en nystart för floraväkteriet. Skåne har 6840 floraväktarlokaler, så det är uppenbart att man inte hinner med att kontrollera alla varje år. Skånes mossor är föremålet för ett femte projekt som redan är i full gång, Skånes mossflora skall inventeras under perio­den 2007–2027, i vilket projekt givetvis även ingår en omfattande utbildning av de mindre mosskunniga botanister som önskar delta. Vid starten var 653 mossarter kända från Skåne (nu är det 657), av dessa är fler än hundra ännu inte återfunna på någon lokal. För mossinventeringen har Skåne delats in i 531 rutor om 5 x 5 km, inom vilka vissa, i förväg utsedda, “objekt” skall inventeras. Kurser och studiecirklar om mossor är i full gång på många håll och projektet har redan 42 bokade rutor (och ungefär lika många in­venterare). Ett sjätte projekt, som dock bara är på ett tidigt planeringsstadium är en total dataläggning av innehållet i LBF:s tidskrift “Botaniska Notiser” från 1839 till nutid, hittills totalt 140 volymer.

 

§ 7

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att kostnaden för att genomföra florainventeringen och ge ut bokverket skulle ha uppgått till omkring 54 miljoner kronor om det arbetet skulle ha betalats “mark­nadsmässigt”. Det mesta av arbetet har dock givetvis utförts ideellt, varför den verkliga kostnaden endast blev – 10 miljoner kronor. Dessa pengar har delvis erhållits från olika fonder, Skånes kommuner har gett bidrag, uppgifter från inventeringen har sålts till olika myndigheter o.s.v. Därtill kommer att LBF inte är “landets fattigaste botaniska förening”, utan förfogar över rätt så omfattande egna fonder, vilka delvis har kunnat tas i anspråk för projektet. Ordföranden påpekade att siffran 1760 bofasta växtarter i Skåne verkar hög, han skulle ha sagt att vi hade omkring 1700 bofasta arter i Sverige, uppenbarligen har mycket nytt i sen tid kommit in och blivit bofast. Torbjörn trodde dels att inflödet av nya arter är intensivare nu än förr, i synnerhet av trädgårdsväxter, men även att viljan att notera trädgårdsflyktingar har ökat bland botanister­na. Under den förra inventeringen av Skånes flora (i vilken Gunnar deltog redan vid två års ålder i Örke­ned!) förbigicks sannolikt många redan då ut i “det vilda” spridda trädgårdsväxter med tystnad. Hur defi­nieras att en växt är bofast? För annueller krävs att de har bibehållit sig i minst tio år, för perenner att de har gett upphov till tre generationer, för klonbildare att de har brett ut sig vegetativt i trettio år. Detta får till följd att Skåne har mycket få bofasta barrträd, det är osäkert om ens något av de i Skåne införda ännu har hunnit med tre generationer som förvildat, så förmodligen blir listan tall Pinus sylvestris, gran Picea abies och idegran Taxus baccata, möjligen kanske även lärk Larix decidua (på någon enstaka lokal).

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg (botaniska.foreningenTABORT©dpes.gu.se).

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg