Vi fick en tankeväckande exposé från nyupptäckta (och i flera fall troligtvis nyinvandrade) lavarter vilka kommit till oss från söder och sydväst, över flera sedan lång tid sällsynta oceaniska och kontinentala arter som hos oss förekommer på enstaka lokaler p.g.a. lokalt särskilt gynnsamma förhållanden, till i Norrland ännu vanliga barrskogslavar vilka förr haft spridda förekomster i södra Sverige, men i nutiden nästan helt försvunnit därifrån. Svante såg tydliga samband både med det moderna “skogsbruket” (skogsmissbruket) och med de i nutiden allt mildare vintrarna i sydvästra Sverige.
Svante började med att erinra om att lavar går att studera hela året om, ja de är “nästan bättre” under vinterhalvåret. Han visade en karta över Sverige, där de viktigaste utbredningsmönstren för vårt lands lavar fanns markerade: arktiska och nordliga lavar som mest finns i fjällen och i de västra delarna av Norrland, Svealand – och även Götaland; boreala och östliga lavar vilka huvudsakligen påträffas i Norrland nedom fjällen och i nordvästra Svealand; oceaniska och västliga lavar som är koncentrerade till Götalands västra delar; samt kontinentala och sydliga lavar vilka företrädesvis förekommer i östra Göta- och Svealand. Vi är så lyckligt lottade i Sverige att samtliga dessa fyra lavgeografiska grupper varit föremål för en klassisk avhandling: de nordliga av Hasselrot (1953), de östliga av Ahlner (1948), de västliga av Degelius (1935) och de sydliga av Almborn (1948). Svante avsåg att under föredraget huvudsakligen behandla intressanta lavar från Västsverige, men även några från Skåne; ett tiotal nya arter för landet skulle ingå bland dessa.
Vi fördes så ut “in medias res” till Skaftö i mellersta Bohuslän, där vi fick se Svantes exkursionskamrat Bo Göran Larssons förvåning vid stigen ut mot Islandsbergs huvud – på en ung asp på den igenväxande ljungheden satt en stor vacker bladlav som såg helt obekant ut! Det visade sig vara en för Sverige ny art, “kustörlav” Hypotrachyna afrorevoluta (en nära släkting till rariteten örlav H. revoluta) som här prunkade i ett knappt 15 cm stort individ. Några veckor senare fann en av Svantes anställda (på Naturcentrum AB), Andreas Malmqvist, en annan ny art för Sverige i en tämligen trivial krattekskog i Tanum, nämligen Parmotrema chinense, vilken representerar ett för Sverige nytt släkte. Även detta är en tämligen stor bladlav som inte borde vara alltför svår att få syn på. Vi fick beskåda dess fyndlokal, bevuxen med ungek och en hedartad markflora, delvis dold av snö. Kort tid därefter hittades samma art även i Örkelljunga i Skåne, varför vi nu har två kända svenska lokaler. På bilderna av individet från Örkelljunga kunde tydligt ses att bållobernas kant är glest cilierad. På en annan lokal i Skåne, inne i lärdomsstaden Lund, gjorde så samme Andreas Malmqvist ännu ett uppseendeväckande lavfynd: sköldlaven Punctelia jeckeri (syn. Parmelia jeckeri), vilken även den troddes vara ny för landet. Det visade sig emellertid vid genomgång av äldre herbariematerial att arten tidigare hade samlats in av Hasselrot i Uppsala, men legat felbestämd under ett annat namn i samma släkte. Arten har en tjock, grönaktig bål med tydliga punktsoral, vilket bilderna från Lund väl visade. Ytterligare en lokal har sedan dess påträffats i Skåne, på stammen av ett tulpanträd Liriodendron sp. i parken vid ett av landskapets många slott, varför vi har två kända lokaler med ett fåtal individ i dagsläget. Också i Lund, inne i stadens vackra Botaniska Trädgård, hittade så Martin Westberg en annan sköldlavsart ur samma släkte, punktsköldlav Punctelia subrudecta (syn. Parmelia subrudecta), vilken var ny för landet! Den växer på en trädstam strax utanför lavherbariet och har “missats” av Ingvar Kärnefelt, Ulf Arup m.fl. där verksamma framstående lichenologer. Även hos denna art syntes de punktsoral som “utbrytarsläktet” fått sitt namn av.
En annan sällsynt, stor och vacker bladlav är getlav Flavoparmelia caperata (syn. Parmelia caperata), vilken har ett tiotal aktuella lokaler spridda i södra Sverige. Den har vederfarits den för lavar ovanliga “äran” att fridlysas – till vad nytta kan man fråga sig. Den har försvunnit från Vallda Sandö och Amundön, men finns ännu kvar vid Apotekaregatan i Göteborg (dock i dåligt skick!), i Näverkärrs “Storskog”, vid Kärlingesund och på en lokal i Torna Hällestad i Skåne, för att nämna några av de spridda förekomster vi har i södra Sverige. En annan art, flikig sköldlav Melanelia laciniatula (syn. Parmelia laciniatula) ansågs för ej så länge sedan vara sällsynt och hotad, men har nu påträffats på så pass många lokaler i Skåne att den fått “lämna rödlistan”. På hemväg från en exkursion med vår Förening för ett antal år sedan stannade Svante till vid Jörlanda kyrka och tog sig en titt på kyrkogårdens lavbevuxna ädellövträd. Där växte en silvrig lav som såg speciell ut, och som visade sig vara en för landet ny art: västlig silverlav (eller kustsilverlav) Parmelina pastillifera (syn. Parmelia pastillifera). Den var dock redan tidigare insamlad på Älgön, men då felbestämd till släktingen silverlav Parmelina tiliacea (syn. Parmelia tiliacea). Nu är den känd från ett knappt tjog lokaler inom Sverige. Den påminner mycket om silverlav, men har större, svartare isidier. I Norge är den vanligare, mest utmed kusten mellan Stavanger och Bergen. Ett annat spektakulärt nyfynd gjordes år 1989 av Lars Arvidsson vid Gårdshult, nära Simlångsdalen i södra Halland: kupig skrynkellav Parmelia submontana. Lars skulle träffa några andra lichenologer i ett vägskäl, då han var ute i god tid gick han ut för att se närmare på tre askar – och hittade så en ny lav för Sverige! Arten har långsträckta, strutformade lober och är inte alls särskilt svår att känna igen. Systematiskt hör den hemma “mellan” färglav Parmelia saxatilis och skrynkellav P. sulcata, och den var tidigare väl känd från bl.a. Polen, Danmark, Norge och Skottland, varför Lars föreställde sig att det skulle finnas åtskilliga felbestämda kollekter “gömda” i våra botaniska museers samlingar av färglav och skrynkellav, men så visade sig inte vara fallet – äldre insamlingar av kupig skrynkellav saknades helt! Nu är arten känd från omkring hundra lokaler i sydvästra delen av Sverige, ofta i fuktiga bokskogsbryn, men frågan kvarstår: har äldre lichenologer helt missat den, eller är det en nyinvandrad lav som snabbt spritt sig? Denna “egentliga” Parmelia-art efter en lång rad av arter som tidigare alla räknats till samma släkte gav upphov till reflektionen att “Släktet Parmelia förökar sig genom fragmentering”. Atlantisk hål-lav Menegazzia subsimilis har nyligen uppmärksammats som en ny art för Sverige, känd bl.a. från Hjärtum i Bohuslän och Östergötlands skärgård. Det är dock ännu något osäkert om denna lav är tillräckligt väl skild från hål-lav M. terebrata för att motivera artrang, men Svante visade oss i alla fall en vacker bild av vad som är bestämt till M. subsimilis (vilket artepitet kan återges med “mycket lik”, syftande på hål-lav).
Vi fick så följa med till Österlen och ut till en rätt trivial ungskog (dock med en hel del murgröna Hedera helix) vid havet. Här sågs den sällsynta skorplaven skrift-skärelav Schismatomma graphidioides, närmast rosarödbrun med svarta förgrenade, skrivteckensliknande apothecier. Den var tidigare blott känd från två lokaler, i Blekinge och på Stora Karlsö, men har visat sig ha åtskilliga flera, bl.a. i Näverkärr och på Gotska Sandön. Så till Kullaberg, där vi i den högstammiga bokskogen får se den mörkt grönbruna skorplaven klippzonlav Enterographa hutchinsiae växa på bokarnas släta bark. Även denna art har apothecier erinrande om skrivtecken, men ännu mindre. Arten är sällsynt (men möjligen förbisedd!), omkring femton lokaler är kända. En ytterst liten lav är dvärgporina Porina leptalea, som för ej länge sedan upptäcktes ny för landet, men sannolikt varit (och ännu är) förbisedd. Svante hade samlat in den på Åby säteri “av misstag”, den blev inte upptäckt förrän under stereoluppen! Det enda vi ser av laven är mycket små röda perithecier som höjer sig något svagt över den släta bokbarken. Dess svenska huvudförekomst finns, så vitt vi känner till, i fuktiga bokbevuxna dalkjusor på Söderåsen i Skåne, där arten förekommer rikligt. Samma minimala storlek utmärker även släktet småstjärnor Ramonia, av vilka Svante presenterade fyra för landet nya arter: mindre småstjärna R. luteola, R. dictyospora (utan svenskt namn), mellansmåstjärna R. interjecta och större småstjärna R. chrysophaea. Dessa arter är med största sannolikhet mycket förbisedda, de ser ut som små kulhål i barken av lövträd, men även hos den “större” arten behövs det en kraftig lupp för att alls upptäcka att det finns något att närmare studera på en barkflaga!
Större och tydligare, och även mera väl kända är släktet ärrlavar Sticta. Totalt är genom tiderna tre arter ur detta vittspridda släkte anträffade i Sverige, den mest sällsynta av dem är grynig ärrlav S. limbata. Den har setts på fem lokaler i Västsverige, men synes ha försvunnit från samtliga, senast sågs den i Vågsäters bokskog i sydvästligaste Dalsland. Den utmärker sig genom gryniga soral på bålens bruna lober. Ärrlav S. sylvatica är den “minst” sällsynta av våra arter, den har hela tre kända lokaler i landet i nutiden, en vardera i Småland, Östergötland och Värmland. Vi får se den från den rikaste lokalen, i södra Östergötland, där flera hundra individ frodas i en fuktig brant tillsammans med filtlav Peltigera canina och fjällig filtlav P. praetextata. Den tredje arten, med breda gråbruna lober, är stiftärrlav S. fuliginosa, som nu har två individfattiga förekomster, en i Dalsland och en i Östergötland; vi ser arten från den senare, med en infälld bild visande bålens undersida och de karakteristiska “ärr”, cypheller, som gett släktet dess svenska namn. Från Värmland visade Svante en bild från en regning dag, där vi såg Claes Kannesten beundra kuddgelélav Collema fasciculare på en mossklädd trädstam. Förr hade arten ungefär tio lokaler i Västsverige, nu är blott två intakta, en i vardera Dalsland och Värmland, var och en omfattande blott ett enda träd. Arten är oceanisk och förekommer rikligare på norska Vestlandet, varför det väckte förvåning då Mats Karström kunde rapportera den även från en lokal i Jokkmokk. I väta sväller kuddgelélaven upp till en “rund boll” täckt av lober som slutar i var sitt apothecium – mycket vackert! Svante visade även en bild från den dalsländska lokalen vid Forsbacka och berättade att laven här i en del karaktärer var så olik typisk kuddgelélav att det troligen rör sig om en ny art (även för vetenskapen?), “forsbackalav”.
Svante förde oss så till den isolerade Gotska Sandön, vars lavflora visat sig vara synnerligen intressant, i likhet med vad som sedan länge är känt för insektsfaunan (särskilt skalbaggarna). Under en liten kvällstur i Kapellängen hade Svante kunnat uppspåra hela tjugofem (25) mycket sällsynta arter. En av dem som förekom rikligast var den gråa skorplaven daggklotterlav Lecanographa lyncea, en annan var liten havstulpanslav Thelotrema suecicum, vilken påträffades på hela 280 träd på Sandön. Denna art beskrevs av A. Hugo Magnusson från Hjärtum i Bohuslän, men har under lång tid förgäves eftersökts där. Nyligen har den dock återfunnits på Stora Valeklinten i Hjärtum, dock inte på långt när så rikligt som på Sandön, där den mest förekommer på hasselbuskarnas nedre delar. Nästa bild visade Lars Arvidsson (i aktion med sin lupp!) nere i ett djupt hål mellan mossbevuxna klippor. Platsen var Högalidsberget i Forshälla, mellersta Bohuslän, känt för sin rika lavflora. Här växer atlantisk vårtlav (eller västlig vårtlav) Pyrenula occidentalis på slät bark av yngre lövträd. Svante hade med en bild som demonstrerade hur denna art fluorescerar i orange när den utsätts för UV-strålning, vilket är diagnostiskt. Arten är eu-oceanisk, även enligt Per Magnus Jørgensens definition av begreppet. Fransrosettlav (eller aspfranslav) Physcia leptalea var förr rätt så vanlig, men är nu mycket sällsynt. Den växer i regel uppe i aspkronor, varför man oftast blott kan se den då en asp har fallit. Vi ser den på en bild från Gotska Sandön, där Svante fann den på ett enda träd, under 1960-talet var den enligt Leif Tibell riklig på Sandön. Andra fynd i nyare tid är från Gullmarsskogen (ett enda individ), Näverkärr och Ramsvik, där den hittats av Sven Bergqvist. Den ilsket gröngula varglaven Letharia vulpina är också mycket riktigt giftig, precis som den ser ut. Den växer på gammal, torr död ved, i naturen mest på torrakor av tall, men förr även i stor utsträckning på omålade byggnader. Sedan den förefaller ha försvunnit från Ornunga gamla kyrka (artikel i senaste häftet av “Calluna”) är den enda kvarvarande förekomsten i Götaland på en väderkvarn nära Ismantorp på Öland. Vid Ornunga har den troligen blivit utkonkurrerad av andra lavar, särskilt olika bägarlavar Cladonia spp., vilka kunnat etablera sig när den tidigare mycket torra brädfodringen från klockstapelns övre delar placerats nere vid marken och tagit åt sig fukt. Ännu finns dock många lokaler kvar i Dalarna, Härjedalen och Jämtland, men även här är den på retur beroende på nutidens naturförstörande “skogsbruk” med både kalhyggen och annat vederstyggligt. Norrlandslav Nephroma arcticum är en stor grön bladlav som växer på marken. Den var förr inte så ovanlig även i södra Sverige men finns nu mest i Norrland, troligen är den helt försvunnen från Bohuslän men finns ännu kvar på några lokaler i Dalsland. Islandslav Cetraria islandica är även den på kraftig retur i södra Sverige, fastän den ännu finns på åtskilliga lokaler, även utmed Bohuskusten. Släktingen snölav C. nivalis fanns även den förr spridd även i sydvästra Sverige, men numera är den nästan försvunnen och påträffas blott på något enstaka ställe, som på Kosteröarna – men den är mycket allmän i fjällkedjan.
Sammanfattningsvis ville Svante framhäva: att de sydliga, suboceaniska lavarna ökar i takt med att luften blir mindre bemängd av försurande föroreningar, att de extremt västliga, eu-oceaniska lavarna, liksom de sydöstliga ädellövskogslavarna i stort sett är oförändrat ovanliga, medan såväl de nordöstliga barrskogslavarna som de arktiska och alpina lavarna tydligt minskar, något som troligen hänger ihop med de under senare år allt varmare vintrarna i sydvästra Sverige.
§ 6
Svante presenterade de tre (hittills!) utkomna banden av “Nordic Lichen Flora”: “Volume 1” (1999) som omfattar ett flertal introduktionskapitel samt lavordningen Caliciales, “Volume 2” (2002) i vilken vi finner lavfamiljen Physciaceae behandlad, samt den senast utkomna “Volume 3” (2007) som inte behandlar en systematisk grupp utan sammanfattar alla de lavar (ur tolv olika lavfamiljer) som innehåller blågrönalger. De båda äldre banden gick att köpa av Svante för 175 kronor var, medan det nyaste kostade 225 kronor.
§ 7
Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att de lavar som nyinvandrat till oss från kontinenten troligen mest vindspritts med soredier. Ett flertal lavarter bildar soredier, små “nystan” med svamphyfer och algceller, vilka sprids med vinden och, om de når ett lämpligt substrat, utvecklas till en ny lavbål. De kan även spridas med isidier eller andra bålfragment, men detta slag av spridning sker troligen blott över kortare sträckor. Spridning med sporer från fruktkropparna är däremot troligen en rätt ovanlig spridningsväg, detta då sporerna måste träffa på rätt alg för att kunna utvecklas till en ny lavbål. På kortare distanser förekommer hos en del lavar även spridning med insekter; detta gäller bl.a. knappnålslavar. Åtminstone för de arter som har soral kan man räkna med att det ständigt finns grobara soredier i luften och att det är tillgången på lämpliga substrat och överlevnadsmöjligheterna där som är avgörande för arternas spridning (både på kortare och längre avstånd). Det ligger dock även en del i påståendet att “det är inte i första hand lavarna som är sällsynta, utan de kunniga lichenologerna”, i alla händelser vad avser små och svåridentifierade lavar. Sköldlavar Parmelia s.lat. är ofta “opportunister” som snabbt etablerar sig på “fria” ytor om sådana erbjuds. Frågan om “klimatförändring” diskuterades, men sambandet (liksom fenomenet) var väl svårt att påvisa; dels har det gått för kort tid för att man skall kunna tala om “klimat” när det rör sig om de senare årens milda vintrar, dels är det mycket svårt att isolera en eventuell ändring av “klimatet” från alla de ändringar i markanvändning under 1900-talet som spelar in vad beträffar lavarnas frekvensförändring i sydvästra Sverige. Många lavarter växer bara på trädens bark, ett stort antal andra endast på klippor och sten, men det finns även ett relativt stort antal som växer både på träd och på sten. Staffan Wall undrade var säker Menegazzia subsimilis var påträffad, på vilket Svante svarade att flera uppgifter kanhända var grundade på osäkra bestämningar, men att han trodde att åtminstone några lokaler i Hjärtum var riktiga. Lars Arvidsson ansåg att sydliga arter bör ha gynnats av en följd av milda vintrar; man kan med skäl anta att hårda vintrar bör vara begränsande för deras spridning norrut. Möjligen kan ökande halter av fixerat kväve i luft och nederbörd ha missgynnat lavar med blågrönalger gentemot andra arter (såväl lavar som mossor) som inte har någon egen kvävefixeringsmöjlighet. En fråga om eventuell “invintring” hos lavar, så att de skulle vara mindre känsliga för låga temperaturer om dessa “kom över dem” gradvis besvarades både av Svante och Lars med att det troligen inte förhöll sig på det sättet, till skillnad från kärlväxterna.
Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan
medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående
innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen
i Göteborg (botaniska.foreningenTABORT©dpes.gu.se).