Botaniska Föreningen i Göteborg

“Smålands flora - boken och projektet”

Föredrag av Thomas Karlsson torsdagen den 24 april 2008



  Vi fick en fullödig presentation av landskapet Smålands flora, från Linnés tid till nutiden, beskriven med mästerskap i bokverket med samma namn. De två stora (och tunga, 5.7 kg) banden innehåller en ytterligt omfattande och välskriven sammanfattning av allt väsentligt som är känt om kärlväxterna i Småland, och kommer säkerligen att bilda en ny “skola” för hugade landskapsfloreförfattare. Thomas gav oss såväl en god introduktion till boken som en redogörelse för hur detta storverk hade tillkommit; många intresserade botanister hade genom tiderna bidragit med växtuppgifter, i synnerhet under fältinventeringen 1978-1992, men under de senaste dryga tio åren hade en liten skara enträget arbetat på att bringa verket till trycket.

 

  Thomas inledde med att påpeka att inventeringen av Smålands flora, såväl från hans egen som från alla andra deltagares sida, varit ett rent “fritidsprojekt”, vilket emellertid hade tagit mycket lång tid i anspråk: det gick hela trettio år från projektets start till dess att bokverket äntligen kom ut i höstas, den 16 novem­ber 2007. Inventeringen av landskapet Smålands flora kan, i någon mening, sägas ha tagit sin början med smålänningen Carl Linnæus (1707-1778, adlad Carl von Linné 1762), av vilken vi fick se ett porträtt från 1753, det år då “Species Plantarum” utkom och han befann sig vid höjdpunkten av sitt liv, 46 år gammal. Linnæus utgav den första “riktiga” floran över Sverige, “Flora Suecica” (1745), och skrev även ihop den första landskapsfloran, “Flora Dalecarlica”, fastän denna inte kom ut förrän långt efter hans död. Han var dock så sysselsatt med hela världens flora att han på äldre dagar beklagade sig över att han kände sitt eget landskap Smålands flora sämre än avlägsna länders – “lynx foris, talpa domi” (“ett [skarpsynt] lodjur på fjärran orter, men en [nästan blind] mullvad hemma”) – och således nådde han aldrig ens i närheten av att skriva ihop någon landskapsflora över sitt kära Småland. Däremot har han lämnat ett stort antal uppgifter om växtfynd i Småland, och eftersom han var så tidigt ute är många småländska växter först omnämnda som sådana av honom. Carl var född och uppvuxen i Stenbrohults socken och gick i skola i Växjö stad, men efter att han påbörjade sina universitetsstudier blev det blott vid hastiga genomresor som han besökte Småland. Bland hans ungdomsskrifter finns förteckningar över växter från både Skåne och Småland, och många andra arter har rapporterats från Småland “på vägen” under hans resor till andra landskap.

  I fjol, år 2007, 300 år efter Carls födelse, utkom dock äntligen “Smålands flora”, och vi säger: “Grattis, Linné!”. Det var väl passande att 300-årsminnet av “världens mest berömda smålänning” kunde firas med en nyutkommen flora över hans eget landskap. Under både 1800- och 1900-talen har de småländska bo­tanisterna dock strävat mot en flora över Småland och samlat in mycket material, men av olika skäl nådde ingen av dem hela vägen fram. Thomas nämnde Elias Fries (1794-1878) och hans kusin Johan Forsander (1795-1866) som samlade material men aldrig gav ut något större verk i tryck, Nils Johan Scheutz (1836-1889) som år 1864 faktiskt gav ut en “Smålands Flora”, vilken dock bara omfattade Jönköpings och Kro­nobergs län (att Kalmar län, beklagligt nog, inte togs med av Scheutz berodde på att Magnus Gustaf Sjö­strand (1808-1880) året innan, 1863 givit ut en “Calmar Läns och Ölands Flora”), samt inte minst Fredrik Hård av Segerstad (1887-1957) som 1924 utgav sin doktorsavhandling “Sydsvenska florans växtgeogra­fiska huvudgrupper”, vilken i princip är en flora över Småland, dock även omfattande delar av de omgi­vande landskapen och, tyvärr, ofullständig då de östliga arterna (som redan hade behandlats av hans gode vän Rikard Sterner (1891-1956) i dennes doktorsavhandling 1922) helt har utelämnats. Grannlandskapet Skåne har genom tiderna begåvats med inte mindre än åtta landskapsfloror, medan Småland först nu fått sin första tryckta flora som omfattar hela det stora landskapet och alla dess kärlväxter.

  Det i höstas utkomna bokverket “Smålands flora” omfattar totalt 1216 sidor i stort format, fördelade på två band. Det första bandet, om 336 sidor, innehåller ett flertal beskrivande kapitel om Småland och dess natur, men även beskrivningar av utflyktsmål i Småland. Det andra bandet, om 880 sidor, är i princip en “uppslagsbok” i vilken alla Smålands kärlväxter finns uppräknade. I det första bandet finner vi kapitel om höjdförhållanden, berggrund, jordmån och klimatet (som i stort sett är “vått i väster och torrt i öster”), om samband mellan markförhållanden och växter (de mera kalk- och artrika delarna finns öster om Vättern, i ett “rikstråk” genom Emådalen, samt inte minst i Tjust), om hur bonden har format naturen (tusen års bo­skapsskötsel har satt djupa spår, storskaligt jordbruk och skogsbruk är nymodigheter), om alla Smålands naturtyper och deras växter, om Smålands botanister under 300 år (flertalet “gubbar”, blott någon enstaka “gumma” i äldre tider), om hur arbetet med “Smålands flora” bedrevs, samt inte minst “guider” till mer än hundra, kommunvis ordnade, botaniska utflyktsmål i Småland (vilka är upplagda ungefär som i “Floran i Skåne”, således utan detaljkartor). I det andra bandet förtecknas alla kärlväxter (träd, buskar, örter, strå­växter och ormbunksväxter) som, såvitt känt, någonsin påträffats i Småland. Detta gäller inte blott de som vi oftast uppfattar som “vilda växter”, utan även alla förvildade trädgårdsväxter, alla tillfälligt uppträdande gäster i hamnar, på soptippar o.s.v., samt alla de nu försvunna växter som någon gång under de trehund­ra åren sedan Linné noterats inom landskapet Smålands gränser. Floran begränsar sig inte till arter, även underarter och andra lägre taxa behandlas, liksom hybrider (efter bästa förmåga). Hur många växter finns det då i Småland? Detta slags frågor är av många skäl svåra att besvara exakt, men Thomas hade gjort ett försök att räkna: totalt 2628 olika växter har anträffats i Småland (exklusive “småarterna” bland majsmör­blommorna Ranunculus sect. Auricomus, maskrosorna Taraxacum och hökfibblorna Hieracium; om även de tas med blir siffran 3080). Av dessa är 2329 sedda i sen tid (efter 1977), medan resterande 299 verkar ha försvunnit från Småland. Av de 2628 olika växterna är nästan hälften, 1134, att betrakta som tillfälliga gäster, medan resten, således 1494 växter, är (eller har varit) bofasta i Småland.

  Vad står det då om en art i floran? Dess namn, givetvis, både vetenskapligt (latinskt) och svenskt (i vissa fall även synonymer) samt ofta lokala småländska växtnamn, om sådana är kända. Beklagligt nog är växt­familjerna ordnade på ett sätt som säkerligen är ovant för de flesta, varför man måste slå i registret hela ti­den om man vill slå upp arter. Första dokumenterade fyndet finns angivet för varje art, men det är givet­vis mest  intressant när det rör sig om arter som antingen är sällsynta eller har vandrat in i sen tid. Det står om hur arterna växer: fuktigt eller torrt, solöppet eller skuggigt, på kalkrik eller kalkfattig mark o.s.v. Det går att läsa sig till var i Småland arterna finns och hur vanliga de är i olika delar av landskapet, liksom om de ökar eller minskar. För mera sällsynta arter finns ofta skötselråd, vilka kan hjälpa både markägare och myndigheter att hjälpa dessa växter leva kvar i Småland. För ovanligare arter är också lokalerna frikostigt uppräknade (med koordinater), vilket bör vara till stor hjälp om man vill åka och titta på dem. Även lokal­angivelser som är tvivelaktiga eller felaktiga finns med, dementerade, för de ovanligare växterna. Floran innehåller mer än ettusen utbredningskartor över arter (eller i vissa fall artgrupper respektive underarter). Kartorna är gjorda efter ett nytt system, som skiljer sig från det traditionella med sina prickar och ringar, i vilket man inte kan utläsa om en växt som finns kvar även har förekommit förr. Smålänningarna har valt att i stället ange “aktuell” förekomst i en inventeringsruta med en ljusgrön kvadrat över denna ruta, medan en “äldre” uppgift från en ruta markeras med en mindre, mörkgrön kvadrat i inventeringsrutan. Detta sys­tem ger möjlighet att utläsa både om en växt ökat eller minskat ur dess utbredningskarta. Thomas visade ett antal exempel på olika småländska växter och deras utbredningskartor, samt diskuterade vad man kan utläsa ur dessa. Klätt Agrostemma githago var förr utbredd över större delen av Småland, men har under inventeringen blott påträffats på ett fåtal ställen – och även på dessa är den nu, såvitt känt, försvunnen, på samma sätt som i nästan hela övriga Sverige. Blomsterlupin Lupinus polyphyllus är å andra sidan en växt som nu är mycket vanlig över hela Småland, men för vilken blott ett fåtal äldre fynd föreligger; det äldsta är från 1964! Klockgentiana Gentiana pneumonanthe har en sydvästlig utbredning i Småland, där den ses på fuktig betesmark och sjöstränder. Den har inte minskat märkbart vad gäller arealen, men däremot myc­ket kraftigt i individantal, särskilt i Jönköpings län. Ängsstarr Carex hostiana finns i större delen av Små­land, men blir sällsyntare i öster, särskilt i Kalmar län. Den förefaller ha minskat mera i söder än i norr, där den fortfarande är rätt så vanlig på höglandet. Sträv nejlikrot Geum hispidum är en östlig art hos oss med en “stationär” utbredning, koncentrerad till mellersta Kalmar län (ett fåtal utpostlokaler finns i Blek­inge och Östergötland). Rikard Sterner specialinventerade denna art på 1920-talet och trodde sig då kunna påvisa att den var under spridning, men om så var fallet har den i alla fall inte fortsatt att sprida sig. Stor blåklocka Campanula persicifolia finns i nästan hela Småland, men den är vanligast österut och påfallande sällsynt i sydväst. Slåtterblomma Parnassia palustris är i Småland en nordlig art som mest påträffas uppe på höglandet. Förr var den mera spridd i landskapet, men nu är den nästan helt borta i söder. Inom arten är hos oss två olika “kromosomtalsraser” kända, en tetraploid som är nordlig och mindre kulturberoende och en diploid som är sydlig och nästan helt bunden till hävdade slåttermarker. Denna senare är inte med säkerhet känd från Småland, men det kan ha varit den som representerade arten i delar av södra Småland. Spindelört Thesium alpinum har en koncentrerad utbredning i östra centrala Småland, där den mest växer i gamla grässvålar. I övriga Sverige förekommer den i Blekinge, Östergötland samt på en isolerad lokal i Västergötland. För övrigt finns den i Alperna, oftast på rätt hög höjd, så det är en gåta varför den alls står att finna i Småland, liksom varför utbredningen har de gränser den har. Stortimjan Thymus pulegioides har sin småländska huvudförekomst nere i sydöstra Värend, för övrigt finns blott spridda lokaler, där den är gräsfröinkomling eller trädgårdsflykting. Man kan fråga sig om den är inhemsk ned mot Blekinge, eller om den blott är äldre som inkomling i detta område. Trollsmultron Drymocallis rupestris har en vid första anblicken egendomlig utbredning i Småland, men det visar sig att den följer Emådalens grusåsar, där den växer på hävdade torrbackar. Bolmört Hyoscyamus niger är en svår art att inventera, då den har en långli­vad fröbank i jorden, men blott då och då tittar upp för att blomma och sätta frö. Den kräver näringsrik,  naken jord för att gro. Att döma av kartan har den blivit mycket sällsyntare i Småland, men om man beak­tar att de äldre uppgifterna omfattar en mycket längre tid inser man att minskningen inte behöver vara fullt så kraftig, även om den säkerligen är reell, särskilt i Smålands inre delar.

  Linné hade häpnat … om han hade fått se hur landskapet i Småland har förändrats. På 1700-talet bestod det mest av magra, öppna betesmarker och slåtterängar, här och där med en mindre åkerlapp, och skogen var gles. Nu dominerar mörk, planterad “skog”, mest av gran, de öppna markerna utgörs mest av vallar och tidigare åkrar med en artfattig “trivialflora” av smörblomma Ranunculus acris och hundloka Anthris­cus sylvestris. Linné hade troligen blivit förtvivlad över blomsterfattigdomen i de konstgödslade marker­na, men samtidigt sannolikt imponerad av de nutida smålänningarnas “levnadsstandard”.

  Hur gjordes då “Smålands flora”? Jo, landskapet delades in i 1432 inventeringsrutor om 5 x 5 km, idén kom från Per-Arne Anderssons Dalslandsinventering. Dessa rutor skulle genomsökas efter så många arter som möjligt, varför de besöktes både vår, sommar och höst. Från början var det sagt att man inte skulle lägga mer än en sommardag i varje ruta, men detta övergavs snart eftersom det var så roligt att inventera! Totalt deltog ca 380 personer i inventerandet, vilka var ute i genomsnitt fyra (långa) sommardagar i varje ruta, förutom kortare besök under vår och höst. Tillsammans letade inventerarna efter småländska växter i mer än 6000 dagar och vandrade omkring 4000 mil (vilket motsvarar ett varv runt jorden). All inventering skedde helt ideellt (ingen milersättning förekom), men för utskicken kunde tjänsteporto utnyttjas i början. Efter hand matades fynden in i en databas (persondatorn uppfanns, lämpligt nog, under projektets tidiga del!), vilket gav möjlighet att få överblick över hur inventeringen fortskred. Genom att utbredningskartor skrevs ut varje vinter kunde oväntade fynd upptäckas och kontrolleras; dessutom beräknades “söklistor” över arter som var funna i angränsade rutor och som därför borde eftersökas. De deltagande inventerarna utbildades under projektets gång genom exkursioner och studiecirklar i botanik, samt inte minst genom inventeringsläger, där man under en vecka bodde i en skola någonstans i landskapet och under dagarna inventerade i smågrupper samt under kvällarna gick igenom fynd och diskuterade bestämningar. Projektet sammanställde bestämningsnycklar speciellt avpassade för småländska förhållanden, vilka utkom inom en serie “Meddelanden”; denna senare uppgick i Föreningen Smålands Floras tidskrift “Parnassia”. Kontroll av belägg för lokaluppgifter var en mycket viktig del av projektet. Omkring 20 000 ark insamlades under inventeringens gång. De flesta av dessa klarade de lokala inventeringsledarna av att sätta säkra namn på, men svårare växter fick åka till Botaniska Museet i Lund för att granskas, antingen av Thomas själv eller av specialister på besvärliga grupper; mer än sjuttio sådana, inom och utom Sverige, har anlitats. Beläg­gen återgick i stor utsträckning till inventerarna, något som var bra under projektets gång (de fick möjlig­het att lära sig av sina problem), men mindre bra när inventeringsfasen var över. Dessa pressade belägg är ju ett slags bevis för att de publicerade uppgifterna är riktiga, varför de borde vara tillgängliga för gransk­ning även i framtiden. En del av de belägg som återgick till inventerarna har återinsamlats, och åtskilligt fanns hela tiden i offentliga herbarier, varför mycket (men långt ifrån allt!) nu är tillgängligt, huvudsakli­gen i Lund (LD), Oskarshamn (OHN) och Stockholm (S). För att sammanställa en landskapsflora är det dock inte nog att ha inventerat färdigt och veta vad som har kunnat hittas inom landskapet, man behöver också veta hur floran såg ut förr. Därför gick smålandsflorans arbetsgrupp igenom litteratur av alla slag, både tryckta och otryckta källor med växtuppgifter, totalt ca 2500 skrifter, för att få veta så mycket som möjligt. De eftersökte uppgifter om växtfynd i floror, vetenskapliga avhandlingar, tidskrifter, hembygds­böcker, handskrifter (både i arkiv och i privat ägo) och på herbariearkens etiketter (även de såväl i offent­liga samlingar som hos privatpersoner). Totalt blev det ungefär en halv miljon äldre uppgifter och drygt en miljon inventeringsnoteringar från projektet. Inventeringen tog femton år (1978-1992), detta var något mer än väntat, men sammanställandet tog femton år till (1993-2007), vilket var avsevärt mer än förväntat; varken Thomas eller de andra i arbetsgruppen hade trott att detta skulle vara det svåraste och ta så lång tid. En överslagsberäkning ger vid handen att om Smålands flora skulle ha inventerats genom ett “finansierat” projekt (med lön och kostnadsersättningar till de medverkande) så skulle det ha kostat mer är 30 miljoner kronor, och således varit ogenomförbart. Slutsatsen blir att landskapsfloraprojekt blott går att genomföra ideellt, även om de är av det allra största värde för samhället, i synnerhet naturvården.

 

§ 12

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att koordinaterna i “Smålands flora” i princip skall va­ra angivna “på hundra meter när”, men då GPS-apparaten inte var uppfunnen under projektet har lokaler­na mätts ut med linjal på kartan, varför felet troligen i åtskilliga fall är större än så. Florans första tryck­ning (4500 böcker) såldes slut på tio dagar, den andra tryckningen (5000 böcker) är dock inte slutsåld än, utan ca 800 böcker återstår att sälja. Kenneth Bergerson undrade när en ny “Kärlväxtlista” skulle kunna föreligga, på vilket Thomas svarade att han arbetar på detta, men att mycket återstår att göra – “den som lever får se” när den kommer. Ordföranden Gunnar undrade om någon vidarebearbetning av materialet i floran ur växtgeografisk synvinkel var planerat, så som man hade gjort i Skåne, på vilket Thomas sade att detta skulle ha varit med i boken, men tiden räckte inte till. Gunnar skrev ju på sin tid en avhandling om myskgräsen Hierochloë, varför detta släkte hade varit bland det första han slagit upp i “Smålands flora”. Under strandmyskgräs H. odorata ssp. baltica fann han då följande kommentar till ett fynd 100 m väster om Drevs gamla kyrka: “([funnet av ]K[erstin ]P[etersson], bestämning G.[unnar] Weimarck, belägget senare uppätet av Th[omas ]K[arlsson]:s katt)”, till vilket Gunnar anmärkte att katten tycktes ha ansett att strandmyskgräs var ett gott taxon. Thomas genmälde att det hade blivit “ett kattrakande” när just detta ma­nuskript sändes ut för granskning.

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg (botaniska.foreningenTABORT©dpes.gu.se).

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg