§ 5

Föredrag av Peter Korn: “Vår och sommar i Armenien”.

  Peter visade oss en stort antal armeniska bergsväxter såväl i blom som i frukt från sina båda besök i lan­det under april och juli 2007. Bland de familjer som förekom mest frekvent kan nämnas Plumbaginaceae, Fabaceae, Apiaceae, Boraginaceae, Lamiaceae, Rhinanthaceae, Campanulacaee, Asteraceae och Iridaceae. Vi fick även beskåda Armeniens mycket bergiga landskap och veta något om landet och dess innevånare.

  Peter inledde med några ord om Armenien, som ligger i Transkaukasien, söder om den stora bergsked­jan Kaukasus, och således i Asien, även om landet kulturellt snarare hör ihop med Europa. Landet är inte stort, ungefär som landskapet Dalarna, men hyser trots detta en mycket artrik flora med ca 3500 bofasta kärlväxtarter, fler än vad som finns i hela Norden. Armenien är till stor del ett kontinentalt högland med kalla vintrar och rätt varma somrar (åtminstone i dalgångarna), medan nederbördsklimatet varierar stort från de fuktiga delarna i nordväst till de torra i sydöst. Peter hade besökt Armenien vid två tillfällen i fjol (2007), såväl i april som i juli, framför allt för att samla in frön och andra växtdelar till odling i sin privata botaniska trädgård ute i Eskilsby (se http://www.peterkornstradgard.se/). Egentligen hade han från början tänkt sig att resa till Uzbekistan i stället, men där var så mycket byråkratiskt “papperskrångel” att han lade ned dessa planer och for till Armenien. Peter kom dit med reguljärflyg till huvudstaden Jerevan via Mosk­va och tog sig sedan runt i landets västra delar med enkla medel; båda turerna var utpräglade “lågbudget­resor” vilkas totalkostnader stannade på ca 300 kr / dygn inklusive allt.

  När Peter ankom i mitten av april var det tidig vår i Armenien, snön låg fortfarande kvar på många håll; vi fick se snötäckt mark nära sjön Sevan, men när man for vidare upp på bergens sydsidor var snön bort­smält och snart fick vi se den första vårblomman, en gulblommig junoiris Iris atropatana. I dalgångarna kring byarna finns omfattande fruktodlingar, här blommade såväl mandel- Prunus dulcis som aprikosträd P. armeniaca (vilken senare art som synes är uppkallad efter Armenien). Peter bodde hos en familj i en av dessa byar, vi fick se en gammal armenier (92 år!) visa sin fruktträdgård samt hur man ympar stenfrukts­träd med ädla fruktsorter. Frampå kvällen bjöd familjen Peter på grillad kyckling, vilken grillades på spett direkt över en brasa i ett “hål i golvet” (en enkel eldstad). Dagen därpå gav sig Peter högre upp i bergen, från vilka vi fick se vyer ut över landskapet. I en bergbrant växte rikligt med en grön törel Euphorbia sp. (rätt lik fetbladstörel E. paralias, men säkerligen en annan art). Nära en gammal lantkyrka (Armenien blev tidigt kristnat, sedan 300-talet har man en egen nationalkyrka, den armenisk-ortodoxa) växer en blåklocka Campanula sp. och längre fram får vi se en svart buske, på vilken bladen ännu ej hade slagit ut; det såg ut som om busken har blivit bränd av eld, med detta var nog inte fallet. Mandeln förekommer både som vild och som odlad här, vildväxande mandelträd ses mångenstädes längs vägarna och i klippbranter, vackert i blom med vita eller oftare rosa blommor. Taggiga, kuddlika buskar av ärtväxten Onobrychis cornutus ger ett ljusgrått intryck på håll, medan klarblåa fläckar utgörs av en vackert blommande Scilla sp.

  Berget Aragats (ej att förväxla med berget Ararat, som ligger i den del av Armenien som turkarna ocku­perar) är till stor del snötäckt, men på lägre nivå blommar diverse lök- och knölväxter; vi får se flera olika arter av krokusar Crocus och tidlösor Colchicum; båda dessa släkten hyser såväl vår- som höstblomman­de arter, även om vi väl mest tänker på krokusar om våren och tidlösa om hösten. Peters kängor blev här helt nedsmorda av kletig lera, vid återkomsten på sommaren var denna helt torr och beredde inga problem längre. Tillsammans med gulblommig krokus Crocus sp. ses en nunneört med vinröda och vita blommor, Corydalis nariniana. Av en tidlöseart Colchicum sp. ses blomfärgsvariation från vit till mörkt violett. Vid Garni finns höga basaltklippstup (upp till 300 m), vid vilkas fot den gamla byn (3200 år!) ligger. Armeni­erna är medvetna om och stolta över sin långa historia och sitt gamla land. Våriris Iris reticulata blommar här med violetta blommor, liksom en nonnea Nonea sp. som med sina brunlila blommor erinrar om svart­nonnea N. pulla, även om den armeniska växten är tätt gråhårig. En annan iris ur “Oncocyclos-gruppen” skulle egentligen ha blommat vid denna tid, men stod ännu blott i knopp, liksom gladioler Gladiolus och geranier Geranium. Boraginacén Caccinia rauwolfii är ej olik vår gurkört Borago officinalis, men har lila blommor. Umbellaten Prangos ferulacea sågs skjuta upp sina unga skott ur jorden. Peter följde åsarna i det omväxlande landskapet och fann nya arter “överallt”. Inne i ett snår satt en väl kamouflerad dvärguv Otus scops i sin grå fjäderdräkt; trots namnet var den ej så liten, omkring 25 cm. Vi skådade ut över en stenig sluttning där det växte rikligt med sorghyacinter Bellevalia av (åtminstone) två arter. Den ena var den blåblommiga B. longistyla, medan den andra hade rödlila blommor och ännu var obestämd. Förutom dessa båda arter förekom även individ som föreföll vara hybrider dememellan. Här sågs även den vackert rödblommiga tulpanen Tulipa juliae bland ytterst taggiga buskar av släktet tuvrispar Acantholimon (Plum­baginaceae), vilka sticks så att det gör ont även om man bara råkar snudda vid dem. Andra taggbuskar här tillhörde ärtväxtsläktet vedlar Astragalus; även från dessa var det säkrast att hålla sig på behörigt avstånd. Ännu en tulpan, violtulpan T. humilis, sågs blomma högt uppe i en stenig slänt med sina mörkt rosa, ej ordentligt öppnade blommor. Peter passerade en smärre dalgång och fick vada över en bokstavligen iskall fors för att komma fram till en by med ett gammalt tempel från hednatiden, vilket hade rivits nödtorftigt på 200-talet, men nu restaurerats av museala skäl. Vårturen avslutades med en vy över berget Aragats.

  Peter inledde föredragets andra del, som skulle behandla sommarturen, med en bild av sin bror Stellan, som cyklar runt jorden (Australien, Afrika, Sibirien o.s.v.) och under sina resor samlar in frön vika han skickar hem till Peter. Därefter återkom vi till Garni, som nu i juli hade blivit betydligt grönare. Bland det första som sågs här var en stor bönsyrsa (ordningen Mantodea). Umbellaten Echinophora trichophylla är en rikt taggig buske som gör ett “vitt intryck”, även om de små blommorna egentligen är rödlila. Vi ser en vacker tuvrisp Acantholimon sp. med rosa blommor, men aktar oss noga för att komma den för nära. Bo­raginacén Onosma sericea har gula blommor och en sidenartad yta på bladen; släktet kallas åsnetungor på svenska. Utmed den steniga vägen frodas gul stockros Alcea rugosa, vars blommor just är gula. Vi pass­erar över en gammal bro, som ser ut att vara från den romerska tiden (eller ännu tidigare), men ännu är i gott skick och används. Harmelbuske Peganum harmala (Zygophyllaceae) har grågröna blad med egen­artad flikighet samt vackra vita blommor. Blåklockeväxten Michauxia laevigata är nästan 2 m hög och har stora, vita och gula blommor i en tät blomställning, påminnande om en rapunkel Phyteuma. Vi får skåda en taggig tuvrisp Acantholimon sp. i frukt, liksom en minst lika taggig vedel Astragalus sp.; båda gör ett mycket grått intryck. En lågvuxen jordlök Allium akaka har breda blad vid basen och en tät fruktställning. En frasig prasselört Paronychia sp. (Caryophyllaceae) har breda vita hinnkanter på både stipler och foder. Peter demonstrerar ett sätt att samla in frön; det är bara att gå fram genom terrängen så fastnar (eller för en del växter t.o.m. borrar sig in!) mängder av frön i strumpor och kängor. Genom att plocka loss dessa (ej helt lätt, men nödvändigt om man skall kunna gå) erhålles vad Peter kallade en “armenisk fröblandning”. I en bäck ses sötvattenskrabbor, något vi ej har hos oss, men som inte är ovanligt i sydligare länder. Intill vägen satt några armenier i en “bur”, som vid närmare skärskådande visade sig vara en grillinrättning. Pe­ter blev inbjuden att smaka på grillrätterna, men slapp då inte ifrån att även dricka “måttligt” med vodka.

  Vid sjön Sevan ligger ett platt slättlandskap, vilket är tidigare sjöbotten; sjön sänktes under sovjetväldet på 1950-talet, men höjs nu delvis igen. Här ses en mycket taggig tistel ur släktet Onopordum med gulvita blommor, en gråanstruken strandkålssläkting Crambe sp. (som växer blött!) samt lilablommade stäppsal­via Salvia nemorosa nere i en bäckfåra. Lamiacén Phlomis pungens, en lejonsvansart, blommar även den med lila blommor. Vi ser timjansnyltrot Orobanche alba parasitera på en timjan Thymus sp.; precis som i Sverige är skotten och blommorna gula till rödorange och ingalunda vita som artepitetet antyder. En torr backe på kalkunderlag är full med fjädergräs Stipa spp. och diverse “kryddväxter” ur familjen Lamiaceae. Här ser vi ännu en tuvrisp Acantholimon sp. bildande kompakta “kuddar”, vilka är ytterst vassa! Bungea trifida (Rhinanthaceae) är en halvparasit med ljusgula blommor. Peter visar oss en svärmarlarv, 8 cm lång med ett illrött analhorn, men har tyvärr inget namn på fjärilsarten. Landskapet domineras av torra backar och bergbranter, men nere vid sjön Sevan breder fuktiga ängar ut sig. Vedeln Astragalus maximus är 1.5 m hög och har sina gula ärtblommor i ulliga, täta, axliknande blomställningar. Från de gröna kullarna föl­jer vi krönet mot ett torrare område med grus och sten, där en gråluden nejlika Dianthus sp. och en matt­bildande draba Draba sp., båda i frukt, växer. Nere i dalgångarna ses en storvuxen loka Heracleum sp., som påminner mycket om hörsneloka H. platytaeninum – måhända är det just denna art som här växer i sitt egentliga hemland? En lejonsvans Phlomis sp. hade blålila blommor och var 1 m hög; Peter trodde att det kunde vara röd lejonsvans P. tuberosa, men den var i alla händelser rätt olik vad som hos oss odlas under detta namn. Vi får se helparasiten Phelypaea coccinea (Orobanchaceae), 5-6 cm hög med knallröda blommor; den är parasit på vissa klintar Centaurea spp. Nere i en av dalgångarna dominerar grön, frodig lövskog, detta i stark kontrast till det i huvudsak för övrigt öppna eller buskbevuxna landskapet.

  Åter till den torrare trakten kring sjön Sevan. En lilablommig snyltrotsart Orobanche sp. prunkar, liksom röd snokört Echium russicum och den gulblommiga vedelbusken Astragalus aureus. På torra klippor ses en rikt gulblommig frossörtsart Scutellaria sp., och i dess närhet frodas vackra tuvor av en ormbunke ur släktet Asplenium, måhända hällespring (gaffelbräken) A. septentrionale, som den i alla händelser liknar mycket. På klippor ca 2000 m ö.h. ses en art av blåklocka Campanula sp., mest överblommad men ännu i blom i nordvända branter. En timjan Thymus sp. och vedeln Astragalus aureus dominerar vegetationen på de torra åsarna. Ännu en vedelart, troligen Astragalus lagurus, blommar vackert gult på ulliga stänglar. Vi får se en byggnad som visar sig vara ett kamelstall, fastän det kallades för “forntida tempel” i våras!; det är ju möjligt att det förra inte behöver utesluta det senare. En 40 cm hög aftonstjärneart Ornithogalum sp. med vita blommor står utmed vägen, där man för övrigt kan finna nästan alla miljöer som finns i land­skapet, således är det optimalt att hålla sig utmed vägarna. Peter visar en mörkt rödblommig klintart Cen­taurea sp., en maskrosart Taraxacum sp. med tredelade stänglar, samt en efedrabuske Ephedra sp., vilken närmast ser ut som en buskartad fräkenväxt (fastän efedrorna egentligen är nakenfröiga växter), dock med röda “bär”. På klipporna växer en blågrå törelart Euphorbia sp. och på allehanda torra ställen påträffas en art av kapris Capparis sp., en buske med mycket vackra vita blommor. Vi ser även flera olika slags boll­tistlar Echinops spp., alla ytterst taggiga, och en vitblommig blåklocka Campanula sp. som växer uppe på toppen av ett stenblock.

  I trakten kring berget Aragats ses kaukasisk tibast Daphne caucasica med vita blommor och en blåblom­mig blåklocksart Campanula sp., som blev lägre ju högre upp Peter kom, från 20 till 3 cm över marken. I klippskrevorna växer kuddformiga drabor Draba spp. och en dvärgfingerörtsart Sibbaldia sp. med silvrigt ludna blad och gula blommor. Såväl umbellaten Chamaesciadium acaule med gula blommor som “tisteln” Jurinella moschus med sina blålila växer tätt tryckta mot marken. På skifferklippor ser vi en gulblommig fingerörtsart Potentilla sp. och en blekblå fetknoppsart Sedum sp. I den karga omgivningen hittas även en blålila blåklocksart Campanula sp. Peter följer krönet av kraterranden på den slocknade vulkanen Aragats och finner vivearten Primula algida, en blåblommig höghöjds-viva. Här växer även en blott några cm hög blåklocka Campanula sp. Högt uppe på krönet ovan kratern finner vi en rikligare blomning: en rosa binka Erigeron sp., en blå vedel Oxytropis sp., en gulvit spira Pedicularis sp. samt en fältsippeliknande Pulsa­tilla sp. Vi vandrar ned i den utslocknade kratern och finner där den sällsynta draban Draba araratica, vars största individ var hela 5 cm högt. På återvägen ned längs sluttningen ser vi den blåblommiga gentianan Gentiana verna ssp. pontica. På en stenig topp skådas kaukasisk riddarsporre Delphinium caucasicum i blålila blomskrud tillsammans med en gulblommig gemsrotsart Doronicum sp. och stora tuvor av en vit bräckeart Saxifraga sp.; dessa tre arter sågs i hela området endast på denna plats. Vidare nedför ses den lågvuxna, lilablommiga spiran Pedicularis pontica och en rikblommig blå veronika Veronica sp. Vackra blåblommande tuvor bildar en lamiacé som Peter var osäker på släktet för, kanske en Dracocephalum? Till slut kommer vi ned på torra ängar där en ullig sippa Pulsatilla sp. i frukt dominerar vegetationen.

§ 6

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att såväl myndigheter som poliser i Armenien alla varit mycket vänliga och hjälpsamma mot Peter, något som kan tyda på att landet skiljer sig fördelaktigt från de flesta andra “mindre utvecklade” länder. Birgitta Herloff undrade hur många olika arter Peter hade fått tag i frön av; svaret var “några hundra arter”, varav många redan växer i hans trädgård. På berget Aragats är en del mark täckt av perenna snölegor, men några glaciärer finns inte här (men däremot på Ararat!). Berg­grunden är mycket växlande, kalk, diabas, skiffrar, “gråsten” o.s.v., vilket givetvis bidrar till den påfall­ande artrikedomen. En fråga om diabasens märkliga förklyftning i pelare kunde inte besvaras tillfredsstäl­lande, men det har givetvis något att göra med kristallstrukturen i berget. Enar Sahlin undrade om Peter hade sett nysrotsarter Veratrum spp. på ängarna; jo, de förekommer, men blott på fuktängar. Inga ormar hade setts i bergen, blott ormliknande kopparödlor ; ej heller några landsköldpaddor, fastän sådana före­kommer. Det övriga djurlivet hade ej gjort intryck av att vara särskilt rikt, men givetvis förekom diverse fåglar och i synnerhet rikligt med fjärilar i de blomsterrika dalgångarna. Sannolikt finns även en hel del däggdjur, men dessa är ju ofta svåra att få ögonen på. På fuktiga ängar kan även orkidéer påträffas, bl.a. ur släktena handnycklar Dactylorhiza och knipprötter Epipactis, men dessa tillhör inte de arter som Peter försöker sig på att odla. För att vara så långt bort var Armenien ett påfallande billigt resmål, tyckte Peter, och så enkelt, ingen onödig “pappersexercis” alls.