Innevarande möte utgjordes av en “medlemmarnas afton”, varvid ett antal föreningsmedlemmar visade bilder (och några få belägg) samt talade om botaniska minnen från sommaren som gått. Samtliga bildvis­ningar utom en enda var i digitalt format, “diabildernas era” verkar vara på god väg att ta slut.

 

  Kristoffer Hahn fick inleda med några insamlade belägg som han ville ha hjälp med. Ett var krypoxbär Cotoneaster dammeri, tagen ur en odling från Chalmers. Denna art finns inte med i våra nyare floror, men odlas i allt större utsträckning och förvildar sig även understundom, något som kan förväntas bli vanligare. Ett annat var naverlönn Acer campestre, som han hade hittat förvildad nära Mölndalsån. Arten sprider sig rätt ofta från odling; sekreteraren kunde erinra sig ha sett den på åtminstone ett halvdussin lokaler omkring Göteborg, men Sveriges enda naturliga förekomst av arten är belägen i Svedala socken i Skåne. Kvistar av ek som Kristoffer hade samlat vid Rådasjön nära Mölnlycke diskuterades. Det rörde sig om den rätt vanli­ga hybrideken Quercus petraea x robur i en vackert intermediär form. Hybriden i fråga är mycket vanlig i Västsverige, men ofta svår att avgränsa från föräldraarterna, troligen beroende på omfattande återkorsning. Kristoffer undrade även om förekomsten av glasbjörk Betula pubescens här i trakten; han hade blott funnit vårtbjörk B. pendula bland de träd han hade granskat. Han fick till svar att även glasbjörk var vanlig (men inte fullt lika vanlig som vårtbjörk) samt erhöll rådet att speja efter de “häxkvastar” som framkallas av pa­rasitsvampen Taphrina betulina; denna allmänna och lättupptäckta parasit angriper blott glasbjörk.

  Giorgio Peresutti tog så över och visade ett urval diabilder från sitt “gamla hemland”, nordöstra Italien. Vi fick se blå martorn Eryngium amethystinum med vackert blåvioletta blommor och stödblad, och rödlila alpcyklamen Cyclamen purpurascens (syn. C. europaeum) som är rätt så vanlig på Alpernas södra slutt­ningar. Enligt Giorgio går den bra att odla även här i Sverige (den är lätt att gräva upp och flytta), men den “tappar då både färg och doft”. Vi fick se några utsiktsbilder från Alpernas skogklädda förberg; Giorgio hade följt en artrik dalgång uppåt på en gammal stig som var stadd i igenväxning. Vi beundrade mjältbrä­ken Ceterach officinarum på en torr kalkklippa och hjorttunga Phyllitis scolopendrium, som här växte på marken bland andra örter; båda arterna är vanliga i dessa trakter. Pyramidbräcka Saxifraga hostii skådades växande i form av bladrosetter direkt på berget. Giorgio ledde oss upp till ett äldre beteslandskap, vilket nu för tiden är statt i igenväxning, förr var här ett flertal gårdar med ängar och utmarksbete (samt även kolning på skogen), men nu är det inte många människor som bor kvar. Vi fick se den by där Giorgio bodde som barn; då fanns det över huvud taget ingen väg dit, utan bara stigar över bergen. Den bilväg som nu leder till byn byggdes i slutet av 1950-talet. Från bergen i det närbelägna österrikiska Tyrolen fick vi skåda en rosa­blommig växt som möjligen kunde vara en Silene sp., men bilden var (tyvärr) inte så detaljrik att vi ens var helt säkra på familjen: såväl Polemoniaceae, Caryophyllaceae som Primulaceae föreslogs. Giorgio slutade med några utsiktsbilder från den “vassa” toppen Blauspitze mot det välkända Grossglockner-massivet.

  Pelle Dalberg var nästa man på “bildvisningslistan”. Han inledde med att framföra “ett stort tack till alla som bidragit till att Verleskogen räddats”. Detta gammelskogsområde i norra delen av Risveden hade varit starkt hotat av avverkning, men tack vare insamling av pengar genom “ett klick för skogen”, förstärkt med medel från kommunen, länsstyrelsen, västkuststiftelsen och naturvårdsverket hade Verleskogen kunnat kö­pas in och avsättas som naturreservat. Pelle visade oss en karta över var Verleskogen är belägen, öster om Holmevattnet i Hålanda socken. Reservatet skall invigas officiellt nästa år, då skall det bl.a. finnas en par­kering nära gölen Holken norr om området, och något slags vandringsled skall även dras genom skogen, dock utan att förstöra dess karaktär av “vildmark”. Pelle erbjöd sig (på stående fot!) att leda en exkursion med Föreningen till Verleskogen under nästa sommar, år 2010. Pelle fortsatte därefter med ett urval bilder från “växtåret” 2009, ordnade kronologiskt efter hans resor till när och fjärran. Han började i Skåne den 18 mars med Torna Hällestads Trollskog, där de säregna vresbokarna Fagus sylvatica f. tortuosa tilldrog sig uppmärksamheten. Samma dag sågs även blommande vintergäck Eranthis hyemalis. Den 1 april hade Pelle varit vid sjön Tysslingen i Närke för att titta på mängder av rastande sångsvanar Cygnus cygnus, må­hända hade 5000 svanar skådats. En dimmig allé på ömse sidor om en grusväg förstärkte stämningen. Da­gen därpå, den 2 april hade han varit vid Kvismaren, där fjolårsbestånden av bladvass Phragmites australis även de varit insvepta i dimma. Från det närbelägna ormreservatet Öby kulle såg vi rikligt med snok Natrix natrix solande sig i riset, och ute på Sörön (en f.d. ö i den f.d. Storhjälmaren) stod blåsippan Hepatica no­bilis i sin fagraste blom. Vid Hornborgasjön hade Pelle beskådat tranorna Grus grus, men än mer den an­samling av husbilar som visade att tiden för trandansen nu var inne. I det strax norr därom belägna “Valle härad” hade Pelle beundrat rödlila blåsippa H. nobilis f. rubra, (vanlig) vårlök Gagea lutea samt vitsippa Anemone nemorosa, samtliga nyutslagna och bedårande vackra. Vid Ytterberg hade därtill backsipporna Pulsatilla vulgaris stått i blom. Den 25 april hade Pelle besökt det skogsområde där nyligen en storbrand gått fram, i norra delen av Vättlefjäll. Branden hade följt kraftledningsgatorna och dödat mycken ungskog, medan äldre tallar i stor utsträckning klarat sig; elden hade ej gått på djupet. Den förra branden i ungefär samma område, år 1984, hade däremot bränt bort mycket av förna- och humuslagren, vilket bl.a. medfört en mycket rik uppblomning av slåttergubbe Arnica montana. Pelle planerade att ge sig ut och söka efter denna vackra blomma i det aktuella brandområdet under försommaren 2010. Den 18 maj var det tid för ett besök på Öland, där slånen Prunus spinosa blommade i morgondimman och vildtulpanen Tulipa sylvest­ris stod i fin blom på en åker vid östra landsvägen nära Petgärde träsk. Vid Södra Greda sågs blommande ölandssolvända Helianthemum oelandicum, krutbrännare Orchis ustulata, sankt Pers nycklar O. mascula och gullviva Primula veris. Norr om Djupvik hade Pelle återbesökt den rika förekomsten av tovsippa Ane­mone sylvestris, och från andra orter på “solens och vindarnas ö” såg vi tandrot Dentaria bulbifera, fält­sippa Pulsatilla pratensis och ett helgult blommande rapsfält med fem vindkraftverk i bakgrunden. Under nationaldagen, den 6 juni, hade Pelle varit på Kinnekulle och sett bl.a. lungrot (eller “den gode Henrik”) Chenopodium bonus-henricus, rödkämpar Plantago media, hundtunga Cynoglossum officinale, guckusko Cypripedium calceolus (vid Hjälmsäter, ovanligt riklig blomning i år), gräslök Allium schoenoprasum (vid Österplana), harmynta Acinos arvensis och skogsnäva Geranium sylvaticum, samt vad som kunde kallas en “modern svensk sommaräng”, helt dominerad av (vanlig) smörblomma Ranunculus acris och hundlo­ka Anthriscus sylvestris – klara indikatorer på hög kvävebelastning. Under “De Vilda Blommornas Dag” hade Pelle följt med till Kullens gård i Skepplanda och där beskådat vippärt Lathyrus niger, varefter han farit upp till naturreservatet Bergsjön, där rikligt med skirmossa Hookeria lucens kunnat avnjutas; enligt vad Pelle försäkrade var detta “den snyggaste lokalen i Sverige” för denna vackra mossa. Vid en vägkant i Risveden hade Pelle funnit fodergetruta Galega orientalis och satt upp en stolpe för att skydda den mot att klippas ned, men det visade sig att det fanns rikligt, mer än 450 exemplar, i närheten. Bonden som hade sått in den berättade att den var lättodlad, men hopplös att få bort, en erfarenhet som även är känd från and­ra håll. Lokalen var belägen vid Heden, Sålanda by, öster om Skepplanda. Vid Skrapekärr i Vättlefjäll, mel­lan Bergum och Nödinge, hade Pelle hittat sommarfibbla Leontodon hispidus, en art som är mycket ovan­lig i vår del av landet. Pelle hade inte lyckats artbestämma fibblan, men skickat bilder med e-post till Erik Ljungstrand, som (efter sin återkomst från Nordnorge) gett honom svar. Endast en lokal är känd närmare Göteborg i modern tid, vid Annereds gård i Angered. Frampå sommaren hade Pelle rest till Jämtland, vari­från vi fick se utsikten över Kallsjön mot Åreskutan. Jämtländska växter som beundrades var brudborste Cirsium heterophyllum, ett hygge täckt av mjölkört Chamerion angustifolium samt gulgrön kartlav Rhizo­carpon geographicum. Vid den brusande Tännforsen hade linnea Linnaea borealis setts blommande i ur­skogsreservatet, där även norrlandslav Nephroma arcticum, nordisk stormhatt Aconitum lycoctonum ssp. septentrionale, vitblommig torta Cicerbita alpina f. fl. alb. samt lunglav Lobaria pulmonaria skådats, den sistnämnda på sälg (däremot hade Pelle missat hårig skrovellav L. hallii). Vi fick se utsikten över Flatruet i Härjedalen, där Sveriges högst belägna allmänna landsväg går fram; här stod kung Karls spira Pedicularis sceptrum-carolinum i blom. Från Dalsland visade Pelle en kornåker med blåklint Centaurea cyanus, och åter i Risveden, Pelles “hemmamarker”, skådades en gammal tall vid Tinnsjöns strand, ute i vars vatten vit näckros Nymphaea alba simmade i full blom. En sensommarbild från Vättlefjäll visade blommande ljung Calluna vulgaris vid Surtesjön, med kanotister i bakgrunden. Pelle hade uppsökt naturreservatet Dumme mosse (namnet är “elakt förtal”) väster om Jönköping och den närbelägna Bottnarydsskogen den 11 sep­tember, i den senare kröp linneans fina revor över väggmossan Pleurozium schreberi. Han visade en rönn Sorbus aucuparia med riklig fruktsättning av vackert röda frukter (något som enligt “gamla tydor” skall förutspå en lång och kall vinter), kantareller Cantharellus cibarius och röd flugsvamp Amanita muscaria, den förra för “gommens njutning”, den senare blott till ögonfägnad. Ute i kärret stod myrliljan Nartheci­um ossifragum med skönt rödorange frukter och i skogen intill blommade tallört Monotropa hypopitys i en ljust benvit nyans. Från Fyledalen i Skåne visade Pelle benved Euonymus europaeus med sina frapper­ande frukter i rödlila och orange. Från mosippsexkursionen i våras till Orraholmen och Remmene skjutfält hade Pelle lagt till ytterligare några bilder. Vi fick se både mosippa Pulsatilla vernalis och backsippa i sin bästa blomning, allt medan på marken liggande botanister gjorde sitt bästa för att avbilda dem. Från Rem­mene sågs även cypresslummer Diphasiastrum tristachyum på ljungheden, varefter Pelle tackade för upp­märksamheten.

  Johan Grudemo var nästa fotograf som anmält sig. Han inledde med en visit ute på Bjärehalvön i Skåne, där krypfloka Helosciadium inundatum och klotgräs Pilularia globulifera skådats vid Dagshög. Öster om Rammsjöstrand hade Johan till slut lyckats få se flytsvalting Luronium natans i blom, på samma lokal där Anders Jahan Retzius upptäckte den som ny för Sverige (publicerad år 1786) och där den sedermera åter­fanns av Ingemar Björkqvist 1959. Nära Dagshög hade Johan till slut även lyckats få se småfrossört Scu­tellaria minor, vars skönt rosa blommor beundrades. I den kalkrika fuktängen nedanför Stenshuvud sågs kärrjohannesört Hypericum tetrapterum med sina ljust gula blommor, och på samma lokal hade Johan på­träffat den lilla borstsäven Isolepis setacea. Uppe i den mera torra betesmarken hade han sett spenslig ull­ört Filago minima, och i en damm vid Rörums strand mängder av kupandmat Lemna gibba, vars utprägla­de “kupighet” demonstrerades (här fanns för övrigt rikligt med lövgroda Hyla arborea). Som jämförelse visade Johan även stor andmat Spirodela polyrhiza (på vars undersida flera rötter utgår) och liten andmat Lemna minor, samt korsandmat L. trisulca från stranden av Sövdesjön. Här hade även setts en steril möja Batrachium sp. vars blad hade väckt frågor. Från betesmarkerna vid Vitemölla fick vi se rikligt med blom­mande luktvädd Scabiosa canescens, medan släktingen fältvädd S. columbaria växer något längre norrut vid Haväng. Johan visade även luktsmåborre Agrimonia procera i blom och frukt, samt mjukdån Galeop­sis ladanum i fin blom vid Andrarum. Från Sövdesjöns sydspets framvisades blommande pipstäkra Oen­anthe fistulosa, som här uppträdde rikligt på strandängen i en blott decimeterhög form. Vid Kiviks mark­nadsplats hade Johan avbildat sandvedel Astragalus arenarius i blom; dess bästa förekomst är vid trappan upp till marknadsplatsen. Från Brösarps norra backar fick vi bese dvärgserradella Ornithopus perpusillus, en art som Johan hade hittat när han nästan satt sig på den. På Öland stod alvarmalört Artemisia oelandica i blom vid parkeringen ovan Nunnedalen i Resmo i början av september, och vid samma tid hade Johan in­sett hur vanlig slidsilja Cnidium dubium är just på Öland (däremot saknas den nästan helt i övriga Sverige) – den blommar nämligen vid denna sena tid. Utmed Mörbylångaleden över Stora Alvaret hade gullborsten Crinitaria linosyris blommat som bäst och i stor mängd, och vid Bårby träsk hade Johan funnit blomman­de flocksvalting Baldellia ranunculoides samt en nate Potamogeton sp. (som mycket erinrade om källnate P. coloratus, men denna art är ej känd från Öland) – lokalen angavs till “20–30 m öster om fågeltornet”. På strandängarna innanför Vallda Sandö i norra Halland (fågelskyddsområde med tillträdesförbud t.o.m. 31 juli, så Johan hade varit där 1 augusti!) hade han avbildat skånsk marrisp Limonium vulgare, dvärgarun Centaurium pulchellum, kustarun C. littorale samt saltmålla Halimione pedunculata och styv glasört Sali­cornia dolichostachya ssp. strictissima; de första tre i blom, men de senare två i frukt. Vi fick även skåda smal käringtand Lotus tenuis från Vallda Sandös yttersida. Från Höga nära Överön visade Johan strimklö­ver Trifolium striatum i frukt med sitt strimmiga foder, och från Tranås en ung ullört Filago arvensis som ännu blott var i knopp. Vid den närbelägna Säbysjön hade han lyckats påträffa ett enda blommande individ av strandviol Viola stagnina, vars nästan vita blommor och långsmala blad beundrades. Ute vid Högsjön i Vättlefjäll hade Johan lyckats med konststycket att fotografera vackert utslagna individ av alla våra tre arter av sileshår: storsileshår Drosera anglica, rundsileshår D. rotundifolia och småsileshår D. intermedia. Vi såg även detaljbilder av de insektsfångande bladen hos den förstnämnda. Sjön hyser både styvt och vekt braxengräs (Isoëtes lacustris och I. echinospora), vilka båda arter Johan hade fotograferat; vi visades även detaljbilder av de taggiga makrosporerna hos den senare arten. Åter i Tranås sågs blommande kransslinga Myriophyllum verticillatum, en lånke Callitriche sp. som antingen torde vara sommarlånke C. cophocarpa eller klolånke C. hamulata samt rostnate Potamogeton alpinus, samtliga i Säbysjön. Från några hällkar på Hönös västsida visade Johan smålånke C. palustris, från en damm nära Ersdalen på samma ö sydbläddra Utricularia australis, av vilken både blommor och fångstblåsor kunde skådas. Vid Stora Viken i Nödinge växte en ärtväxt som Johan ville ha till stor käringtand Lotus pedunculatus, men möjligtvis kunde det vara “förväxlingsärten” foderkäringtand L. corniculatus var. sativus i stället. Öster om Arendal på Hisingen, i Björlanda socken, hade Johan hittat boerstånds Senecio inaequidens som ny för Bohuslän! Sumpafallens naturreservat i Svartrå socken, Halland, hyser mycket rika förekomster av safsa Osmunda regalis, vilken vackra ormbunke visades därifrån, liksom sannolik bunkestarr Carex elata (eller möjligen en hybrid med vass-starr C. acuta). Ute vid Tofta herrgård på södra Inland hade Johan sett kamomillkulla Anthemis cotu­la, som här omkring har sin rikaste och mest stabila förekomst i Sverige. På Gotland hade han återfunnit småtörel Euphorbia exigua vid ett grustag i Lummelunda. Från Föreningens exkursion till Skövde såg vi blommande kåltistel Cirsium oleraceum, sandklint Centaurea stoebe (syn. C. rhenana), ärtvicker Vicia pisiformis samt de båda helparasiterna tistelsnyltrot Orobanche reticulata och ljungsnärja Cuscuta epithy­mum, från vattenväxtturen i Västergötland grovnate Potamogeton lucens, trubbnate P. obtusifolius samt vattenaloë Stratiotes aloïdes, varefter Johan avslutade med en bild av strandlummer Lycopodiella inundata från Sandhammaren i Skåne.

  Erik Ljungstrand avslutade bildvisningen med ett drygt hundratal bilder från resor genom Norden. Först fick vi se backfryle Luzula divulgata från Ölands Stora alvar, där han för ett antal år sedan fann den som ny för ön. Arten är för övrigt känd från Gotland, Östergötland, Södermanland och Uppland i Sverige, men kan mycket väl ha en större, ännu okänd utbredning; den är relativt nyligen beskriven som ny för vetenska­pen av tjecken Jan Kirschner. En kortfattad beskrivning av artens habitus kan vara att den mest ser ut som “tuvat knippfryle”. Nästa visade växt var dikesveronika Veronica catenata, som han återfunnit på Klåver­ön söder om Marstrand, högst sannolikt på precis samma plats där den upptäcktes som ny för Bohuslän år 1893. Detta är den enda kända lokalen i landskapet, och inte heller har den återsetts någon gång under de mellanliggande 115 åren! Från södra Ölands sjömarker visades kärrsabellilja Gladiolus palustris, en i fjol av en icke-botanist upptäckt, sannolikt ny inhemsk art för Norden. Den hade dock inte kunnat identifi­eras till art förrän i år, artkomplexet den tillhör är höggradigt “kritiskt”; det krävs färska blommor för att skilja arterna åt, och sådana står blott att finna under några få dagar efter midsommar. Närmaste förekom­ster är belägna i de södra delarna av Tyskland och Polen, men den har gått mycket kraftigt tillbaka i hela Europa och anses vara akut hotad (den är redan “i förväg” fridlyst inom hela EU, således även i Sverige). Från Alsterån i östra Småland fick vi beskåda den nya naturaliserade arten hästsvansslinga Myriophyllum hippuroides, vars hemland är Nordamerika, men som kommit ut (sannolikt från något akvarium) och fun­nit sig väl tillrätta i Småland. Från Botanikdagarna i Jämtland, där Erik hade deltagit som ledare, fick vi se vad som sannolikt är en ny växt för Sverige, blekbinka Erigeron acris ssp. decoloratus, närmast känd från Oulanka i Kuusamo, nordöstra Finland. Den bleka binkan hade blommat rikligt vid Prästberget i Ragunda, där den först uppmärksammades i fjol. Från Föreningens norska långexkursion till Gudbrandsdalen och Jotunheimen visade Erik några “höjdpunkter”, först skäggklocka Campanula barbata, överdådigt blom­mande i slåtterängarna kring Synnfjell. Arten saknas helt i Sverige, så för att finna de närmaste förekoms­terna utanför dess lilla hemvist i Sydnorge får man ta sig ända till Alperna. En annan “specialare” var su­detbräken Cystopteris sudetica, som inom Norden endast är funnen i ett fåtal djupa, skuggiga bäckklyftor i Gudbrandsdalen; exkursionsgruppen hade beundrat ormbunken i fråga vid Bårdsengbekken. Ytterligare en specialitet för Gudbrandsdalen var piplök Allium fistulosum, som man hade fått se på en “gammaldags lokal”, uppe på ett hustak! Från det artrika fjället Soleggen i utkanten av Jotunheimen visades fjällkattfot Antennaria alpina, en nog så vanlig art vad beträffar honplantorna, men Erik hade hittat ett litet bestånd av de mycket sällsynta hanexemplaren, vilka på samma bild kunde jämföras med de honliga. Arten är huvud­sakligen apomiktisk, varför hanplantor förefaller vara obehövliga, men de fortlever ändå på ett fåtal lokaler, bicentriskt utbredda i Skanderna. Den enda nya art som Erik själv hade fått se under Norgeresan var vågå­maskros Taraxacum aleurodes, en endemisk hornmaskros (T. sect. Ceratophora), som växte högst uppe på toppen av Soleggen och hade presenterats som “hornmaskros T. cornutum”. Erik hade dock inte tyckt att det stämde med denna art, utan granskat maskrosen närmare, och si – det var ju fråga om vågåmaskros! Under återfärden ned från fjället hade den lokale norske guiden hoppats kunna visa styvbräcka Saxifraga hieraciifolia, en fjällväxt som trots bicentrisk utbredning helt saknas i Sverige, men inte återfunnit lokalen. När man hade gett upp hittade dock Erik en bladrosett som han ansåg måste höra till denna art, och efter närmare granskning stod där även ett antal blommande individ. Från den mycket välkända rikfjällslokalen vid Bøvertun fick vi se blommande klibbig fetknopp Sedum villosum. Åter till Sverige, närmare bestämt till Skåne. På Malmö Centralstation hade den framstående danske botanisten Finn Skovgaard i fjol upptäckt sommarljus Gaura lindheimeri från tåget; vid återbesöket blommade arten vackert på samma ställe. Däre­mot hade beklagligt nog inte risfibblan Chondrilla juncea ännu hunnit i blom på Trelleborgs station, där Anna Knöppel i fjol fann den som ny för Norden. Den stod vid besöket i mitten av juli ännu i knopp, och en missriktad besprutning gjorde att den inte heller kom i blom alls i år. Däremot blommade glandelspröt­fibblan Crepis foetida ssp. foetida ännu med några eftersläntrare på samma lokal, fastän de flesta hade gått i frukt vid detta tillfälle; även denna växt hittades av Anna i fjol. En tredje art vi fick se, som Anna och Erik gemensamt upptäckte vid besöket, var praktröllika Achillea filipendulina, med vackert gula, täta, kvastlika korgsamlingar. Under tre veckor i senare halvan av juli och början av augusti hade Erik deltagit i en resa ända upp till Nordkalotten för att studera några tidigare obesedda arter. Innan de på allvar sträckt norrut hade gruppen gjort en sväng in i Finland, för att sydöst om Uleåborg skåda ryssranunkel Ranunculus rep­tabundus, en art som i Norden blott är känd därifrån. Den erinrade en del om vår vanliga tiggarranunkel R. sceleratus, som den är nära släkt med, men erbjöd dock inga problem att identifiera. I utkanterna av staden Kemi hade två rara inkomlingar beundrats, den rödlila lupinklövern Trifolium lupinaster och fingerörten Potentilla hypoleuca, vilken senare är nära släkt med vår inhemska mångfingerört P. multifida s.lat. Båda två var fullt bofasta på dessa sina nordligaste kända lokaler. Från myrarna i Enare lappmark fick vi se vår vackraste mossa, gul parasollmossa Splachnum luteum, här växande på renspillning. De fyra botanisterna från Sydsverige hade i Vardø sammanstrålat med en femte, norsk botanist och gett sig ut på en långtur in mot mitten av Varangerhalvön, där ett sensationellt fynd från i fjol hägrat. Under vandringen över tundran hade Erik upptäckt en draba Draba sp. som han inte kunnat identifiera med någon av honom känd art (ej heller hade Reidar Elven i Oslo kunnat sätta namn på den). Troligen rör det sig här om ett obeskrivet taxon inom ett svårt släkte, så vi fick nöja oss med att se den knappt en halv centimeter “stora” örten. Lättare var då den här rätt rikligt förekommande ryssvedeln Oxytropis campestris ssp. sordida, men förutom de som normalt blåblommiga individen hade man även funnit rosablommande, en udda färg på en vedel. Slutligen kom gruppen fram till sina drömmars mål, en rasbrant med en mycket rik förekomst av altaifibbla Crepis multicaulis, en art som ansetts vara utdöd från Norden (och snart sagt även från Europa) sedan år 1943, då den senast sågs på sin då enda kända fyndort vid Meskelva på Varangerhalvöns sydvästsida. Många bota­nister hade sedan dess sökt arten på denna lokal utan framgång (Erik själv vid fyra tillfällen), men i fjol ha­de den välkände norske botanisten Leif Ryvarden av en tillfällighet funnit en ny lokal, dock utan att vid det tillfälle då fyndet gjordes ana vad det var för en art. Vid årets återbesök kunde ungefär ettusen blommade individ av altaifibbla räknas in, i det lösa skiffergrus som utgör dess ståndort. Lokalen var inte helt ofarlig att besöka; om man inte aktade sig kunde man halka i gruset och glida ned över kanten av ett stup (vissa av fibblorna stod dock på platser där de kunde beundras helt riskfritt). Efter att således ha fått se denna hett efterlängtade art for gruppen vidare västerut till Nordreisa, där man gick upp på Lullisfjell för att försöka få se Saxifraga paniculata. Detta lyckades över förväntan, Erik hittade en ny dellokal på fjället, förutom att man fick tillfälle att återbesöka den tidigare kända. Växten här synes vara intermediär mellan bergjunker S. p. ssp. laestadii i Salten och klippjunker S. p. ssp. paniculata i Ryfylke; kanhända skulle den vara värd att urskilja som ett eget taxon. Arten saknas som inhemsk i Sverige; närmaste förekomster är belägna på östra Island och i Alperna. En dag hade ägnats åt att besöka Pilteridalen, där norrmannen Ivar Heggelund i fjol hade hittat en mystisk starr, mycket erinrande om den “gäckande” stiftstarren Carex stylosa, som Yngvar Mejland år 1934 fann mellan fjällen Balgesåive och Favresvarre i Nordreisa, och som sedan aldrig har bli­vit återfunnen på denna sin enda lokal i Europa. Erik var inte helt övertygad om att “pilteristarren” verkli­gen var stiftstarr, men hade inget bättre förslag att komma med heller. Ute på havsstranden på Kvaløya vid Tromsö hade “de oförvägna fyra” skådat strandstånds Senecio pseudoarnica, en växt som för blott några få år sedan upptäckts som ny för Europa på en liten ö långt ut i havsbandet här. Den hade först förmodats vara ny spontant invandrad växt, men senare omständigheter hade gjort troligt att det i stället rörde sig om en trädgårdsflykting, låt vara att den inte fanns med i någon plantskolas sortiment. I varje fall synes den nu vara i full färd med att naturalisera sig på Nordnorges havsstränder, något som knappast förvånar eftersom dess naturliga ståndorter är just havsstränderna kring norra Stilla havet och nordvästra Atlanten. Vid en av lokalerna för strandstånds hade så Erik gjort ännu ett “storfynd”: alaskadruvfläder Sambucus racemosa ssp. pubens var. arborescens, en växt som i Norden hittills endast varit känd från Island, där den förekom­mer som förvildad kring Reykjavik. Vid Sörkjosen kunde ännu en “kär bekantskap” från Island återses, islandsstarr Carex lyngbyei, som i och för sig rätt länge varit känd, men först nyligen blivit bekräftad som förekommande även i Norge (dessutom finns den på Färöarna inom Norden). På fjället Adjit hade de fyra besökt en växt som först hittats av professor Kaare Arnstein Lye i Aas. Även här sades det vara fråga om stiftstarr, och inte heller här var Erik helt övertygad, men däremot torde det vara ställt utom rimligt tvivel att vad som växer i Pilteridalen och på Adjit är samma Carex sp. Möjligen är det just stiftstarren, men det som Mejland samlade i 1934 är i alla händelser mycket mera typiskt än vad som nu har hittats. Söder om Bodø besökte man en liten sjö av ett mycket speciellt slag – den första turlough som påträffats på det europeiska fastlandet. Dessa under sommaren uttorkande kalkblekesjöar är karakteristiska för västra Irland, men före­kommer även i Wales, och som det nu visat sig i Nordland. På den upptorkade sjöbottnen växte en annan “gammal bekant” för Erik, som även den är ny för det europeiska fastlandet, islandsfräne Rorippa islan­dica. Arten står nära sumpfräne R. palustris, men skiljer sig bl.a. genom mindre blommor och knöliga ski­dor; den är sedan länge känd från Island, och även från några få öar utanför Norges kust (bl.a. Værøy vid Lofoten), liksom från Skottland, men här hade äntligen en fastlandslokal påträffats. Det fanns rätt gott om islandsfräne i denna turlough, där Erik även fick uppleva två vuxna uttrar Lutra lutra på nära håll. Under återresan söderut hade man stannat till vid en vägkant i det jämtländska Aspås för att studera en underlig starr Carex sp. som ännu inte var säkert bestämd, men det torde nog röra sig om ännu en nordamerikansk gräsfröinkomling; den växte i ett vägdike. På nedresan hade Åke Svensson vid ett “nödvändigt” stopp i Medelpad upptäckt en annan, för Norden helt ny, amerikansk art, gräset Bromus ciliatus, som där bildade ett stort bestånd. Det påminde närmast om strävlosta B. benekenii. Efter hemkomsten hade Erik deltagit i en tur upp till Trollhättan, där först flikig kardvädd Dipsacus laciniatus besetts på sin första lokal i Väster­götland, vid Västra Tunhem. Därefter hade en skräpmark i Stallbacka industriområde varit i centrum för de deltagandes uppmärksamhet; här växte nämligen spretklint Centaurea diffusa, en hos oss ytterst sällsynt adventivväxt som senast noterats i Östergötland år 1954 (totalt nio fynd i Sverige), vartill kom sandklint på sin andra lokal i Västergötland (se ovan för den första) och en fibbla som ännu inte var säkert identifierad men föreföll kunna vara en savojfibbla Hieracium sect. Sabauda, i så fall en ny sektion för Sverige (några arter är kända från Danmark). Spretklinten förekom både med mörkrosa, ljusrosa och vita blommor, och utmärkte sig genom sina taggförsedda holkfjäll. Från Mullsjön i Nykyrka visades fyra sjöhjortron Nostoc zetterstedtii, en sällsynt och hotad blågrön makroalg med ett utseende som beskrivs av dess svenska namn. Strax intill Hornborgasjöns naturum hade Erik vid Föreningens exkursion upptäckt en ny inhemsk art för Sverige, röd andmat Lemna turionifera, en art han tidigare sett i Finland och som han oförhappandes fick tillfälle att demonstrera för de förvånade exkursionsdeltagarna. Röd andmat förkom här rikligt, men Erik misstänkte att han redan år 1995 hade upptäckt arten på en lokal i vardera Halland och Västergötland, men då tyvärr felbestämt den till kupandmat. Från Helsingborg sågs den sällsynta ruderatväxten krypamarant Amaranthus deflexus, och från den närbelägna Filborna soptipp det lilla gräset tofsven Polypogon viridis, som tillsammans med igelkottgurka Cucumis dipsaceus (vars frukter erinrar om kardväddens) utgjorde de förnämsta ruderatväxtfynden därstädes, även om jättepumpa Cucurbita maxima fick medfölja p.g.a. sin så egendomliga fruktform. På soptippen vid Vankiva hade Erik funnit rariteten glandelkungsljus Verbascum virgatum, något påminnande om mörkt kungsljus V. nigrum, men med tätt glandelhåriga frukter. Ytterliga­re fynd härifrån som visades var spenat Spinacia oleracea (honplantor), safflor Carthamus tinctorius i sin vackraste blom, både som gul- och orangeblommig, medan lyktfibblan (eller oxtungfibbla) Helminthothe­ca echioides (syn. Picris e.) hade beskådats nära Svenstorps slott nordöst om Lund. Från utkanten av den­na stad kom skensmultron Duchesnea indica, med sina “aptitretande” vackra men helt smaklösa skenbär. En expedition över till Köpenhamn tillsammans med bröderna Ekman hade gett Erik ett kärt återseende av kanelkaveldun Typha laxmannii på dess enda kända nordiska lokal vid Dragør, där den hade trotts vara ut­rotad för några år sedan. Likaså hade det varit intressant att återse franskmåra Galium parisiense på Hille­røds jernbanestation; dess gulgröna blommor är “mindre än naturlig storlek”. På skilda lokaler runt om i storstaden Köpenhamn och dess förorter hade Erik skådat bl.a. fläckig munkhätta Arum maculatum med dess lysande röda, giftiga bär, samt pygmémålla Chenopodium pumilio, helt bofast på en vanlig trottoar. Ett “återbesök” hos den röda andmaten i Hornborgasjön hade lett till det andra fyndet av vårtsärv Cerato­phyllum submersum i Västergötland; vi fick se den tillsammans med den vanligare släktingen hornsärv C. demersum, båda i frukt. Botaniska Sällskapets i Stockholm adventivexkursion hade gett bl.a. sesam Sesa­mum indicum i fin blom på Eds soptipp, loppfrö Plantago afra och lins Lens culinaris från samma lokal, råglosta Bromus secalinus på Vedyxa soptipp utanför Uppsala, smal kavelhirs Setaria parviflora från den nyss nämnda stadens utkant, samt korsgentiana Gentiana cruciata på Färingsön i Mälaren; sistnämnda art hade beundrats medelst pannlampa i beckmörkret. Vid vår Förenings ruderatexkursion hade Erik kunnat visa upp ett antal remarkabla fynd: silverlönn Acer saccharinum på Kikås soptipp, två “blekingar”: blek taggborre Solanum sisymbriifolium och blekag Cyperus eragrostis på f.d. Svenska Oljeslageriet (SOAB) i Mölndal; båda hade samlats här av Carl Blom på 1930-talet, senast 1939, men sedan inte synts till, varför vi nu med största sannolikhet hade att göra med ett fall av sjuttio års frövila! På Munkegärde soptipp utan­för Kungälv hade Erik funnit äkta anisisop Agastache foeniculum, och i Gunnilse grusgrop gul taggvallmo Argemone mexicana jämte linstownunneört Corydalis linstowiana, sistnämnda växt, som härstammar från sydvästra Kina, är troligen ny för Europa. På Tagene soptipp hade zamiakalla Zamioculcas zamiifolia varit ny för landskapet, liksom mexikansk fetknopp Sedum mexicanum. Aimon Niklasson hade hittas svansfjä­dergräs Stipa tenuissima vid Eklanda Äng och Evastina Blomgren dvärgfackelblomster Lythrum hyssopi­folia i Gunnilse, varför även andra bidragit till en lyckad ruderatexkursion. Från Föreningens svampexkur­sion till Mölnlycke visade Erik vad som åtminstone i hans tycke varit dagens höjdpunkt: grön sköldmossa Buxbaumia viridis på en ruttnande låga. Per Wahlén hade så förevisat några av sina storfynd kring Halm­stad: en groddplanta av hybridplatan Platanus x acerifolia och dunborstgräs Pennisetum villosum, varefter man farit vidare till sydvästra Fyn, där äntligen röd aubergin Solanum aethiopicum hade setts med frukter och därmed kunnat bestämmas. Samma art är åtminstone tre gånger sedd tidigare i Sverige av Erik, först på Hogenäs soptipp i Bohuslän, sedan på Bälinge soptipp utanför Alingsås och slutligen i fjol på Lövsta­vikens soptipp i Falkenberg, men först nu, med de “klyftiga” frukterna, gick det att bestämma vad det var som vi hade sett. Utmed en stenmur på Fyn besågs ett omfattande bestånd av dansk stensöta Polypodium interjectum, en art som ännu inte är hittad i Sverige, men säkerligen finns i Skåne, Halland eller Bohuslän. Öster om Roskilde förevisade Finn Skovgaard ett nyupptäckt bestånd med den för Norden nya nuttallsol­ros Helianthus nuttallii, en “meget smuk” perenn solrosart; Finn hade fått kännedom om detta fynd två veckor innan vår resa. Den sedan några år väl kända ruderatväxtlokalen Kallerup Grusgrav gav i år lever­hirs Urochloa panicoides, ej sedd i Danmark på många år och i Sverige blott med ett modernt fynd (från Södermanland). Erik avslutade bildkavalkaden med glansbräken Asplenium adiantum-nigrum från den nyfunna lokalen vid Gälov i Valla socken på Tjörn, som upptäckts av den oförtröttlige Ingemar Jonasson.