Föredrag av Johan Grudemo: “Blommande slåtterängar i Rumänien”.

  Johan lät oss följa med på den resa till Rumänien som hade anordnats av SBF i somras. Tyngdpunkten i denna resa låg på studier av byn Botizas synnerligen välbevarade slåtterängar, med all säkerhet mycket er­inrande om vad som än gång fanns även hos oss. Förutom dessa artrika hävdade samhällen hade även ett stäppreservat vid Suatu, de bägge klyftdalarna vid Turda och Garda de Sus samt det f.d. reservatet Valea Morii bidragit till det rika utbyte av intressanta växter man sett, många av dem kända som stora rariteter här i Norden, men ett än större antal okända hos oss, ett fåtal av dessa transsylvanska lokalendemer.

 

  Den resa som Johan deltagit i hade arrangerats av Svenska Botaniska Föreningen (SBF) jämte Centrum för Biologisk Mångfald (CBM) och ägt rum i juni 2009. En gång tidigare hade Johan varit i Rumänien, då i Donaudeltat; på den tiden hade det varit rätt så “jobbigt” att vistas i landet, men under den senaste resan hade det mesta blivit avsevärt bättre. Johan inledde med att visa en bild av bollnycklar Traunsteinera glo­bosa, hämtad ur “Syd- och Mellaneuropas orkidéer” (Mossberg & Nilsson 1980). Det var bl.a. just den­na bild som hade fått Johan att längta efter att få se slåtterängarna i norra Rumänien, så när han fick känne­dom om SBF:s resa anmälde han sig snabbt. Vi fick se en karta över Rumänien där de viktigaste besöks­målen under resan var utsatta: Botiza uppe i norra delen av Transsylvanska alperna, Suatu och Turda strax öster och sydöst om Cluj samt Garda de Sus västsydväst om staden i fråga. En mer detaljerad karta visade läget av Botiza, uppe i bergen i norr, inte så långt från gränsen till Ukraina. Av kartan framgick att området dominerades av skog; vad som är öppet landskap här är huvudsakligen ett äldre odlingslandskap. Byn Bo­tiza låg i en sänka omgiven av ett halvöppet landskap, dominerat av lövängar. Här används ingen konstgöd­sel och inga kemiska bekämpningsmedel. Delar av det gamla kulturlandskapet i Sverige bör ha sett ut på liknande sätt, huvudsakligen med slåttermarker, i vilka smärre betesmarker (man hade inte så stora djurbe­sättningar) och (ofta tillfälligt upptagna) åkrar låg insprängda. Att landskapet hölls öppet till halvöppet och inte växte igen berodde mest på manuell röjning, inte så mycket på betesdjurens verksamhet. Inne i själva byn fick vi se att all mark utnyttjades för överlevnad, här fanns inga gräsmattor, men däremot köksträdgår­dar samt smärre betesmarker för mindre djur, såsom höns. All mark som inte behövdes för andra ändamål utnyttjades för slåtter – t.o.m. ytorna mellan gravarna på den lilla rumänsk-ortodoxa kyrkogården. Botiza är en rätt stor by, med ca 3000 invånare, som i stort sett livnär sig genom självhushållning, men viss bytes­handel förekommer och ungefär en gång i veckan är det marknadsdag (någon livsmedelsbutik, eller över huvud taget någon affär, finns inte). Vi fick se en bild från marknaden, med mest rumänskor i traditionella dräkter, men mycket av vad som såldes kunde ha hittats i ett svenskt varuhus!

  Johan gav oss en överblick över byn uppifrån höjderna som omger den, där än tydligare dess karaktär av “radby” nere i dalens botten framgick. Nästan all mark vi på bilden kunde se på de omgivande kullarna är slåttermark – vi skådade här mera ängar än det idag finns kvar i hela Sverige! Varje gård i byn äger några hektar slåttermark på sluttningarna; åkrarna finns närmast byn, betesmarkerna högst upp. Slåtterängarna är inhägnade så att djuren inte skall kunna ta sig ned till dem, precis som fordom i Sverige, där inägorna häg­nades in, medan djuren fritt fick beta på utmarkerna. Johan gav oss några utblickar över byns omgivningar, där vi kunde se hur halvöppet landskapet med få undantag var, lövängar dominerade således, men på vissa ställen fanns mera sluten skog och på andra öppnare betesmarker, men även dessa hade träd här och där. I byn inkvarterades de svenska besökarna några här och några där i “små pensionat”, där man kunde leva med “helpension” för motsvarande 300 kr / dygn. Det fanns inga avspärrningar inne i byn, inget som var “privat mark”. Rumänerna var vänliga, men Johan hade vissa problem att tala med dem, engelska gick inte något vidare, utan franska var lämpligast (rumänska är ett romanskt språk), men Johans franska var nu inte så där särskilt bra…

  Som ovan nämnts innehåller kulturlandskapet och i synnerhet slåtterängarna kring Botiza mycket träd, en klar fördel för den variationsrika floran och faunan (men däremot i strid mot de “stelbenta” EU-reglerna). De omgivande skogarna är statsägda (men husbehovshuggning är tillåten), varför någon skogsskövling ej har ägt rum. De stora slåtterängarna är mycket arbetsintensiva, höskörden pågår i tre månader, något som gynnar artrikedomen (till skillnad från EU-regler om att slåttern måste äga rum inom ett snävt datuminter­vall). Vi fick se botanistgruppen från Sverige ute i en av de öppna ängarna, där man kunde ana sig till att en tillfällig åker (en linda) hade blivit upptagen för några år sedan, brukats och sedan åter lämnats att växa igen. Vid detta slags ambulerande åkerbruk gödslas försiktigt med stallgödsel, något som några år efteråt lämnar spår i form av kvävegynnade arter, men ängen återvinner lätt marken igen, till skillnad från vad som sker om handelsgödsel används. Det i ängarna slagna höet läggs upp i höstackar, från vilka höet successivt tas in under vintern, vi fick se en från i fjol som “blivit över”. Man eftersträvar givetvis att lägga upp just så mycket hö som man behöver, men förändringar i antalet djur, liksom variationer i vinterns längd, medför att det är svårt att beräkna hur mycket hö som går åt, och då är det bättre att ha något för mycket än att bli tvungen till nödslakt. Det faktum att höet slås under lång tid, och även tas ned till byn under än längre tid, har det goda med sig att fröspridningen gynnas. Bruket av lindor gör även att markblottor ofta skapas, där frön av många olika växter kan gro.

  Vi såg gruppen i fält ledd av Roger Svensson från SLU; andra bekanta ansikten var Bengt Carlsson (re­daktör för SBT), Ebbe Zachrisson, Jan Thomas Johansson och Sören Svensson. Tyvärr fanns det få goda botanister i Rumänien, och ingen modern flora över landet existerade. Bland växterna i slåttermarken sågs stortimjan Thymus pulegioides (som var vanlig och riklig), rödkämpar Plantago media, hängtistel Cirsium erisithales (med ljusgula, hängande korgar), kal korsmåra Cruciata glabra (även hårig korsmåra C. laevi­pes nämndes, men visades ej), kritsuga Ajuga genevensis (som här inte är någon “kalkväxt”, Botiza är ej beläget på kalkunderlag, och är inte påfallande artrikt efter rumänska förhållanden) samt ängsklocka Cam­panula patula; som synes åtskilliga gemensamma arter med vår svenska flora, men även vissa som är nog så ovanliga här eller helt saknas. Bland insekter sågs svartribbad vitvingemätare Siona lineata och kolora­doskalbagge Leptinotarsa decemlineata, den senare givetvis på potatisblast, men den föreföll inte vara en så farlig skadegörare här. Under vandringen uppåt såg vi brödranejlika Dianthus carthusianorum i vacker blom, den är här “hyfsat vanlig” enligt Johan. Högre upp på sluttningarna var allt slåtterängar, huvudsak­ligen av lövängstyp med rätt gott om träd och buskar. Det var ett mycket vackert landskap, i vilket vi fick se blommande liten färgginst Genista tinctoria ssp. tinctoria, backklöver Trifolium montanum samt plötsligt de efterlängtade bollnycklarna, som såg ut just som Johan hade föreställt sig dem. Det hade varit oklart om man skulle kunna få se denna art, men lyckligtvis lät den sig beskådas. På en av bollnycklarna satt därtill en helgrön lövvårtbitare Leptophyes punctatissima. I närheten blommade en annan orkidé, den minskande rariteten brunnycklar Orchis coriophora ssp. coriophora, som lär lukta som vägglöss Cimex lectularius, något som Johan dock inte kunde bekräfta, då han aldrig träffat på några slika otrevliga skinnbaggar.

  Utsikten över landskapet visade omfattande lövängar, som här och där slagits, och i vilka hässjor med ny­slaget hö var upphängt till torkning innan det stackades, men även gamla stackar från föregående år, vars hö kommer att kasseras. Allt detta slås med lie, en synnerligen arbetskrävande syssla, så man kan fråga sig vilken framtid detta sköna landskap med sin speciella flora har. Bland de blommande växter som sågs här uppe visades humlesuga Betonica officinalis, brudsporre Gymnadenia conopsea, sommarbinka Erigeron annuus (inkomling?), blekgult blommande ungersk klöver Trifolium pannonicum, en “rumänsk natt och dag” Melampyrum bihariense (eller kanske snarare M. nemorosum ssp. bihariense), något som åtmin­stone sades vara “majnycklar Dactylorhiza majalis” (men de såg inte alls ut så!; snarare borde de kallats för “Dactylorhiza sp.”) samt ett jättebestånd av den i Sverige utdöda bäcktisteln Cirsium rivulare, rikligt blommande på sank mark. Den erinrar om kärrtistel C. palustre, men är inte alls så taggig och har mer tätt gyttrade korgar i stjälkens topp. Överst fick vi blicka in i de betesmarker som här avlöser lövängarna, både nötboskap och hästar sågs där. Betesmarkerna är mindre artrika än slåtterängarna, detta beror på att betet “nivellerar” floran. Mot slåtter hjälper varken taggar eller giftighet (viktiga skyddsmedel hos växter i be­tesmarker), däremot är slåttern i viss mån tidsmässigt “förutsägbar”. Olika växtarter reagerar på olika sätt, många gynnas av slåtter, andra däremot av bete, varför det mest omväxlande och artrika landskapet fås med båda slagen av markanvändning. Betesdjuren var inte instängslade (däremot “utstängslade”), men de följ­des av herdar som höll uppsikt över dem och skyddade dem mot rovdjur som varg och björn.

  Vi fick se hela botanistgruppen sitta ned och äta sin lunch i översta delen av de vidsträckta slåttermarker­na, en skön syn. Bland de växter som här sågs och visades kan nämnas (vanlig) solvända Helianthemum nummularium, den blåblommiga rapunkel-arten Phyteuma tetramerum, spiran Pedicularis foliosa (nyss utslagen med en enda gräddvit blomma), grönkulla Coeloglossum viride (blott ett enda individ), spindelört Thesium alpinum, något som troligen var en form av slåttergubbe Arnica montana (men den hade utpräg­lat rödbrun stjälk och avvek även i övrigt från det utseende vi är vana vid) samt en gräslilja Sisyrinchium cf. montanum (säkerligen införd, släktet är i stort sett nordamerikanskt). Här sågs även en vackert grön hanne av sandödla Lacerta agilis, samt en (enligt uppgift) gulbukig klockgroda Bombina variegata (Johan hade vänt på den och studerat undersidan, som ej syntes på bilden). Som avslutning såg vi ängsgentiana Genti­anella amarella och något som såg ut ungefär som vår vanliga ängsskallra Rhinanthus minor, men som möjligen i själva verket var en annan art – släktet är höggradigt “kritiskt” i Central- och Östeuropa.

  Därefter visade Johan översiktskartan över Rumänien igen, för att göra oss uppmärksamma på var nästa lokal, Suatu, var belägen: ungefär tre mil öster om Cluj. Här skulle framför allt stäppfloran studeras på en naturskyddad kulle, men redan vid vägkanten fick vi se (äkta) gamander Teucrium chamaedrys med sina vackert rosa blommor, liksom den ljust gulblommiga styvsyskan Stachys recta, som här var rätt vanlig. Vi­dare beskådades ginstsläktingen Chamaecytisus albus med gräddvita blommor “framtittande” ur ett ulligt foder, det storblommiga, blåvioletta berglinet Linum perenne, kranssalvia Salvia verticillata och stäppsalvia S. nemorosa (båda förekommande även hos oss, men här var de inhemska), den mycket giftiga umbellaten odört Conium maculatum (som här uppträdde i en påfallande smalbladflikig form), en klöverart Trifolium sp., som trots att den hade kallats “blodklöver T. incarnatum” troligen inte var denna art, den skönt gul- och brunblommiga skäggirisen Iris variegata, tulkört Vincetoxicum hirundinaria, knölvial Lathyrus tube­rosus, spindelörten Thesium linophyllum, rosenkronill Securigera varia (syn. Coronilla varia), en glim Silene sp. som hade kallats “grönglim S. chlorantha”, men snarare tillhörde kvastglim S. otites s.lat. samt ullig hjärtstilla Leonurus cardiaca ssp. villosus.

  Uppe på själva det betesfredade stäppreservatet nära Suatu dominerades vegetationen av fjädergräs Stipa sp., medan omgivande marker var hårt uppodlade, men indelade i tämligen små tegar, ej olikt den bild som ges på kartor från tiden före skiftesreformerna i södra Sverige. Stäppreservatet var en brant kulle, som var rätt så “hal” att ta sig upp på; den hävdas inte, men torkan under sommaren förhindrar igenväxning med vedväxter. I bakgrunden sågs dock en annan kulle, på vilken beteseffekterna tydligt kunde iakttagas i form av “fårstigar”. Vi fick se fjädergräset med sina vackert plymliknande borst, men det var oklart om det här var fråga om samma art som i Västergötland eller någon annan närstående. Traktens största specialitet var vedeln Astragalus peterfii, en lokalendem som var det viktigaste skälet till att kullen blivit naturskyddad; tyvärr var den dock överblommad. På en tistelkorg sågs fjärilen schackbräde Melanargia galathea jämte en bastardsvärmare Zygaena sp., den förra blev dock tagen av en gul krabbspindel (Thomisidae). För öv­rigt beundrades här bl.a. sommarriddarsporre Consolida orientalis (av och till funnen som ruderatväxt i Sverige), den vackert orangeblommiga sommaradonisen Adonis aestivalis, den blekgult blommande salvi­an Salvia austriaca, en vitblommig luddväpplingsart Dorycnium sp., det utsökt vackra guldlinet Linum fla­vum, fjäderhyacint Muscari comosum med sin uppdelning i violetta, sterila skyltande blommor samt föga färggranna fertila blommor, den prydligt gräddvitblommiga gamanderarten Teucrium montanum, äkta (!) svärdkrissla Inula ensifolia (som till skillnad från gotlandskrisslan I. x vrabelyiana på Gotland är upprätt och har blad helt utan anastomoserande nerver), gulsuga Ajuga chamaepitys med sina barrliknande blad, en annan, obestämd vedel Astragalus sp. med blekt violetta blommor samt vårt piggfrö Lappula squarro­sa, som växte i störd mark vid kullens fot.

  Därefter for vi vidare till naturreservatet Turda (avsatt 1938) som ligger ungefär två mil sydöst om Cluj. Reservatet skyddar en djup klyfta mellan höga kalkklippor, och är mycket artrikt, ungefär 1100 kärlväxter har noterats inom området! Här sågs gulvädd Scabiosa ochroleuca (vars blommor dock snarare är gulvita än gula), ängssalvia Salvia pratensis som var vanlig i området, ånyo något fjädergräs Stipa sp. (de är svåra att artbestämma), mera av spindelörten Thesium linophyllum (som var större och mera upprätt än vår art), säfferotssläktingen Seseli annuum (mera lik slidsilja Cnidium dubium än vår säfferot S. libanotis, men det är den senare som är “avvikande” inom släktet), det upp till 30 cm höga, rosablommiga jungfrulinet Poly­gala major (mycket vackert!), den gulblommiga formen av grenigt kungsljus Verbascum lychnitis, krans­salvia igen samt ånyo en s.k. “grönglim” – även här snarare något ur kvastglimskomplexet, alla dessa in­nan man kom in i själva klyftan. I den djupa dalkjusan följde man stigen nere i skuggan under lövträden, men senare blev klyftan smalare och mer solbelyst. Nere i skogen hade Johan fotograferat väggört Parie­taria officinalis, krollilja Lilium martagon, fjärilen blåfläckad snabbvinge Satyrium spini, överblommad styvklematis Clematis recta samt rysk lönn Acer tataricum ssp. tataricum med typiska lönnfrukter men föga lönnlika blad. I mera ljusöppna delar av klyftan sågs vackert vitblommande vårnörel Minuartia verna, en perenn törel Euphorbia sp. (som något liknade vargtörel E. esula), blek fetknopp Sedum hispanicum, sommarfläder Sambucus ebulus, blålila bolognerklocka Campanula bononiensis, fjärilen “enkelbandad seglare” Neptis rivularis (saknas helt hos oss), den gröngulblommande löken Allium obliquum med slok­ande grågröna blad, stor frossört Scutellaria altissima, gul fingerborgsblomma Digitalis grandiflora, alp­aster Aster alpinus med gula disk- och violetta strålblommor, en fjällbrudssläkting Saxifraga sp. (som på­stods vara S. paniculata, men den såg definitivt inte ut så!), den endemiska nejlikan Dianthus spiculifolius med rent vita blommor (ej helt olik vår sandnejlika D. arenarius, men med mindre uppfransade kronblad), den ovanliga, storvuxna klinten Centaurea atropurpurea, vars korgar bar svartröda blommor, överblom­mad “Mose brinnande buske” Dictamnus albus (som luktade kraftigt av eteriska oljor) samt den mycket sällsynta timjanarten Thymus comosus, som dock ej blommade.

  Åter visade Johan oss på kartan vart vi nu skulle bege oss, nämligen till Garda de Sus i Transsylvaniens centrala bergsområde, där guiderna hade planerat en lång vandring – alltför lång för många av deltagarna. Man skulle följa en klyfta till en speciell sevärdhet, en “isgrotta”, varefter en annan klyftdal, Ordanravi­nen, skulle tas på återfärden. Från vandringen visade oss Johan veronikan Veronica urticifolia (ej helt olik vår teveronika V. chamaedrys, men med större blad och ljusrosa blommor), stjärnflocka Astrantia major, bergtistel Carduus personata (något lik krustistel C. crispus, men med annorlunda blad), alpvänderot Va­leriana tripteris (mindre, tunnare och glesblommigare än våra), kransrams Polygonatum verticillatum, bal­kangemsrot Doronicum columnae, ljust blåblommig alpklematis Clematis alpina, alpstormhatt Aconitum lycoctonum ssp. lycoctonum (nära släkt med vår nordiska ssp. septentrionale, men nästan vitblommig), kvastspirea Spiraea chamaedryfolia, den utsökt vackra honungsmyntan Melittis melissophyllum med sina stora, vita och ljust lila blommor samt bergros Rosa pendulina. Slutligen kom man fram till “isgrottan”, som visade sig vara ett ungefär trettio meter djupt schakt, till vars botten en vindlande trappstig ledde ned. I grottan längst ned låg is kvar även sommartid, något som är mycket ovanligt nedom de höga bergen. Här visade Johan oss röd lungört Pulmonaria rubra, österrikisk gemsrot Doronicum austriacum, tandrots­släktingen Dentaria glandulosa med lila blommor, myskmadra Asperula odorata, ängshaverrot Tragopo­gon pratensis samt balkannycklar Dactylorhiza cordigera, en sydösteuropeisk släkting till våra majnyck­lar D. majalis, men med större blommor.

  Gruppen vandrade vidare upp till en artrik betesmark, där vi fick beskåda fältvädd Scabiosa columbaria, alpsyska Stachys alpina (av Linnés “faderlige vän och gynnare” domprosten Olof Celsius angiven från Uppland, men aldrig senare funnen i Norden), flocknäva Geranium macrorrhizum (kanske förvildad från odling; den växte nära ett hus), mandeltörel Euphorbia amygdaloides (ej helt olik vår söttörel E. dulcis), en gulblommande komposit som sades vara glesstånds Senecio ovatus (syn. S. fuchsii) men som inte ens var hemmahörande i detta släkte, ögonpyrola Moneses uniflora samt stinkfibbla Aposeris foetida (en vacker, rätt så maskrosliknande fibbla). Högre upp följdes en gammal fägata, vid vilken vi fick se kontrasten mel­lan de obetade slåttermarkerna på ömse sidor och den betade fägatan. Under vandringen genom den däref­ter följande skogen sågs nästrot Neottia nidus-avis, hasselört Asarum europaeum (med sina rätt oansenli­ga blommor), överblommad fingertandrot Dentaria digitata (syn. Cardamine pentaphyllos), den tidigare sedda gula fingerborgsblomman, en bräsma Cardamine sp. som påminde mycket om lundbräsma C. im­patiens i bladformen, men hade tydliga vita kronblad, brunnäva Geranium phaeum (som var vanlig här), flenört Scrophularia nodosa, alpstormhatt (som vi sett något tidigare, här gulblommig), guckusko Cypri­pedium calceolus, den tagglösa tisteln Carduus glaucus (ännu i knopp), rosenplister Lamium maculatum (här i en form utan fläckar på bladen), ett gulblommigt, obestämt kungsljus Verbascum sp., skogsnycklar Dactylorhiza maculata ssp. fuchsii, gul vallört Symphytum tuberosum (blott alnshög), renfanekrage Tana­cetum corymbosum (vars korgar liknar dem hos baldersbrå Matricaria inodora), klotrapunkel Phyteuma orbiculare (med mörkblåa blommor) samt en syska Stachys som troligen var alpsyskan igen. På klippväg­garna i Ordanravinen växte bl.a. gräsklocka Edraianthus graminifolius (skönt blåblommande, men rätt så svårtillgänglig) och nedanför dessa sågs klockviva Cortusa matthioli blomma inne i den djupa skuggan. Mot slutet av ravinen lades så stor jordreva Glechoma hirsuta och aklejruta Thalictrum aquilegiifolium till den redan långa listan över sedda arter.

  I samband med en särskild “grottutflykt” hittade Johan ytterligare några växter som vi fick se: dvärgjo­hannesört Hypericum humifusum, flikbrunört Prunella laciniata (i Sverige mycket sällsynt på Gotland), grusnejlika Gypsophila muralis, violkungsljus Verbascum phoeniceum (med rödlila blommor), kamrölli­ka Achillea crithmifolia (bestämningen var dock något osäker) samt den vackra men synnerligen giftiga “knarkväxten” belladonna Atropa bella-donna. Ovanför låg ett tidigare fäbodområde som var påfallande artfattigt, fastän det landskap vi fick se på bilden var tilltalande. Vad vi inte såg var att en modern “vinter­sportanläggning” höll på att anläggas strax utanför bilden – sic transit gloria mundi! Här hade Johan sett timjansnyltrot Orobanche alba parasiterande på någon timjan-art Thymus sp. En ännu hävdad sidvallsäng med rik flora (men tillträdesförbud!) tilldrog sig stor uppmärksamhet från utsidan av staketet; här notera­des bl.a. majnycklar (?), gräsull Eriophorum latifolium, höskallra (eller någon närstående art) och rikligt med stor ormrot Bistorta officinalis. Sidvallsängar bevattnas artificiellt med översilande vatten, en metod som kan ge ett mycket högt utbyte i form av hö. Förr fanns på många håll gott om sådana även i Sverige, bl.a. utmed Kävlingeån och dess biflöden i centrala Skåne.

  Slutligen hade man besökt det tidigare naturreservatet Valea Morii, som nu är på väg att exploateras. Här beskådade vi ängssalvia, svinrotssläktingen Scorzonera purpurea (med blekt blålila blommor), den smal­bladiga och gulblommiga umbellaten Ferulago silvatica, liten vaxblomma Cerinthe minor (en gulblommig boraginacé som inte har sträva blad), halvgräset knappag Schoenus nigricans, bladen av gentianasläktingen stålört Swertia perennis (den är sentblommande), mörkt violettblommande aklejruta, himmelsblått berglin, ängstoppklocka Campanula glomerata ssp. glomerata, blåeld Echium vulgare med “hovrande” besök av stor dagsvärmare Macroglossum stellatarum, saronsnejlika Dianthus armeria samt ängsnäva Geranium pratense, varefter Johan avslutade den omfattande bildkavalkaden.

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att det inte finns några nyare floror över Rumänien (på andra språk än rumänska!); därför är det lättare att botanisera i alpländerna, där betydligt mera lättillgäng­lig litteratur inte är svår att hitta. Ordföranden och Sören, som båda hade deltagit i samma resa som Johan, hade njutit av återseendets glädje vid Johans bilder, och vi andra hade samtliga fått se åtskilligt nytt.