Föredrag av Ingvar Nordin: “Medelhavsområdets träd och buskar”.

  Ingvar lät oss följa med runt på en resa genom stora delar av Medelhavsområdet (mest i dess västra halva, men även till Kreta) under olika årstider för att studera dess rika flora av träd och buskar, såväl inhemska som introducerade från främmande världsdelar. Vi fick ta del av mycket kulturhistoriska upplysningar om hur vedväxter använts såväl i forntiden som nu, med tyngdpunkten lagd på våra viktigare nyttoväxter samt de skönaste prydnadsväxterna. Bland de speciellt intressanta inhemska växter som förevisades kan näm­nas rödfruktig mistel, “kretensisk ebenholts” och pontisk rododendron samt såväl dvärgpalm som kreta­palm, de bägge inhemska palmer som förekommer i Europa, den senare därtill endemisk på Kreta.

 

  Ingvar inledde med att berätta att han hade haft nöjet att få resa runt i utvalda delar av Medelhavsområdet under ett flertal år och studera dess artrika och intresseväckande flora, vid åtskilliga tillfällen i sällskap med något tiotal av Föreningens medlemmar. Hans besök i detta område hade inletts på 1950-talet, då han som ung doktorand i Uppsala hade deltagit i en doktorandexkursion till Kantabriska bergen, hans första möte med denna sydländska flora, varefter han under fågelstudier i Rhonedeltat (i Sydfrankrike) ävenledes hade ägnat sig åt floran därstädes. Under de år som därefter gått hade han mest vistats vid västra Medelhavet, i Portugal, Spanien, södra Frankrike och norra Italien, men även Kreta i Medelhavets östra del hade besökts. Under dessa resor hade han bl.a. ägnat sig åt dendrologi, studiet av träd och buskar, och ur sina “spräng­fyllda” diapärmar hade han för dagens föredrag sökt koncentrera sig på denna grupp av “högre växter”, även om en och annan ört kunde förväntas ha “slunkit med”… Ingvar drog sig nu särskilt till minnes hur han tillsammans med Sven Bergqvist under en resa till Kreta under en dag med rätt fuktigt väder (efter ett besök på ett trevligt litet matställe samt studier av orientalisk platan Platanus orientalis) blivit efter den öv­riga gruppen och upptäckt något som glimrade uppe i sluttningen. Det hade visat sig vara en “silvergran”, d.v.s. en julgran inlindad i silverpapper!

  Men nog om detta – Ingvar inledde med att visa oss gulblommande getoxalis Oxalis pes-caprae, som ju givetvis är en ört, men som å andra sidan för de flesta resenärer är den första främmande art de möter nere i Medelhavsområdet. Denna oxalis är inte inhemsk i Europa (vi har blott en sådan , vår allbekanta harsyra O. acetosella) utan införd från Sydafrika, men den förekommer “överallt” i kulturpåverkade miljöer (och det är ont om andra miljöer inom Romarrikets antika gränser). Just denna getoxalis växte i en gammal vin­odling, vilket ledde till vedväxten vinranka Vitis vinifera, som vi fick se från en odling i södra Frankrike, i vilken vinstockarna var hårt tillbakaskurna. En annan kulturväxt, Medelhavsområdets vanligaste palm, är kanariepalmen Phoenix canariensis (en rätt nära släkting till dadelpalmen P. dactylifera), men egentligen är den inhemsk blott på Kanarieöarna, och odlas utanför sitt naturliga utbredningsområde i Europa. Vi fick se den odlad (från Mallorca) som alléträd, något som är vanligt åtminstone i västra delen av Medelhavsom­rådet. Dess frukter (som är bär) liknar rätt mycket dadlar till form och färg, men smakar inget vidare. Inom Europa förekommer blott två inhemska palmer, den ena endemisk på Kreta, kretapalm P. theophrasti, som vi fick skåda från dess naturliga bestånd i Vai-skogen på östra Kreta.

  Från Valdemosa på Mallorca (där Ingvar och Annica gifte sig) fick vi skåda paternosterträd (eller zedrak) Melia azedarach, ett ofta odlat (och ej sällan förvildat) träd kring Medelhavet, men som ursprungligt är det från Indien. Ingvar visade oss den allmänt odlade hybridplatanen Platanus x hispanica (syn. P. x acerifo­lia) med sin karakteristiskt avflagande bark, och som jämförelse får vi se den i östra Medelhavsområdet in­hemska orientaliska platanen tillsammans med europeisk bäralm Celtis australis, båda från Kreta. Ett träd med speciell bark som man endast finner kring västra Medelhavet är korkek Quercus suber, allmänt odlad för korkproduktion, men även naturligt förekommande. Vi får se träd som nyligen har skattats på sin bark, ur vilken flaskkorkar, korkmattor m.m. framställs. Denna skörd av kork sker ungefär vart tionde år genom att barken bultas fri från veden och därefter avlägsnas med bräckjärn. Om korken avlägsnas “med finess” överlever träden i regel och utbildar ny kork. Ingvar tog tillfället i akt att uppmuntra till att köpa vinflaskor med äkta kork (inte “plastsurrogat”); korkeksodlingarna är mycket viktiga för både flora och fauna nere i sydvästra Europa! Vi fick se att även tunnare korkekar kan skattas på kork, även rätt långt ut på grenarna. På korkekarna växer det rikligt med getlav Flavoparmelia caperata, en i Medelhavsområdet mycket vanlig lav som i Norden är ytterst ovanlig (fast den finns i Göteborg), och på några korkekar som dött efter ovar­sam barkskattning ser vi lövviolticka Trichaptum biforme (syn. T. pergamenum), en art som ännu inte är funnen i Sverige, men väl i Finland. Ännu en ticka passade Ingvar på att förevisa, “tamariskticka” Inono­tus tamarisci, en art som är strängt bunden till tamarisker Tamarix spp.

  En annan vittspridd ek i västra Medelhavsområdet är kermesek Quercus coccifera, på vilken bladlussläk­tingen kermessköldlus Kermes vermilio bildar röda, lingonliknade galler, ur vilka karmosinrött framställs. Kermeseken är en småbladig, vintergrön ek vars blad är hårda och något taggiga i kanten, ej helt olikt vissa odlade järnekar Ilex. På en ungplanta av en annan, obestämd ekart ses mycket stora “galläpplen”, ungefär i plommonstorlek (!), men tyvärr hade Ingvar inget namn på det gallbildande småkrypet. Många av de na­turligt förekommande skogarna av ekar och andra inhemska träd har beklagligt nog ersatts med odlingar av eukalyptusar (eller feberträd) Eucalyptus spp. – och sådana planteringar är inte roliga att botanisera i! Det finns över huvud taget ingen undervegetation, hela marken är täckt med feberträdens avflagande bark. Efter denna sorgliga syn visade Ingvar oss monstera Monstera deliciosa, en kallaväxt som inte är ovanlig som krukväxt hos oss, men som i Medelhavsområdet kan odlas på friland och då blir mycket större samt utvecklar stora blomställningar stödda av ett hölsterblad. Blommorna är små och sitter samlade i en kolv, som efter blomningen utvecklas till en sammelfrukt, vilken lär vara synnerligen läcker som mogen, något som vi aldrig får uppleva hos våra krukväxter. Ingvar stack emellan med ännu en ört, men en högvuxen så­dan, jättestinkfloka (eller “jättefänkål”) Ferula communis, en art som Ingvar lovade att ge sig ut och titta på om den skulle påträffas på någon soptipp i Sverige… Arten blir ofta uppemot två och en halv meter hög och har en ihålig stjälk, i vilken titanen Prometheus enligt den grekiska mytologin “smugglade” med sig elden, som han stulit från Zeus, för att ge den till människorna (något som slutade illa för honom själv).

  Terpentintall Pinus pinaster är ett högvuxet, rätt smalstammigt träd som förekommer på sandiga marker i västra Medelhavsområdet, oftast nära kusten, och ur vars kådflöde terpentin framställs genom tappning. På liknande sätt tappas (vanlig) tall P. sylvestris på sin kåda i norra Polen, berättade Ingvar, även här för att få en produkt som används som terpentin. En annan tall som ofta odlas vid Medelhavet är kanarietall P. ca­nariensis, egentligen endemisk på Kanarieöarna, och speciell genom sina smala barr som sitter tre och tre. Pinje P. pinea är ytterligare en tall som man ofta ser i dessa trakter, den är ofta “kantarellformad” med en stor, vid krona, och föredrar även den sandig mark nära havet. Dess frön, piniolerna, äts av både människor (vi hade nyligen fått smaka dem!) och djur. Olivträd Olea europaea är ett av Medelhavsområdets mest od­lade träd sedan den tidiga antiken; Ingvar visade oss en hårt utnyttjad olivlund där fåren hade betat bort i stort sett varje grönt strå – marken här är “överutnyttjad” sedan flera tusen år. På en bild från Kreta såg vi grova olivträd, hårt beskurna eller kanske snarare hamlade, kring vilka afodiller Asphodelus sp. blommade. Gamla olivträd har en “enastående, beklämmande skönhet” enligt Ingvar. De kan bli mycket gamla, men hur gamla vet ingen med säkerhet; uppgifter om tvåtusenåriga olivträd bör dock tas med “en rejäl matsked salt”, menade Ingvar. Vi fick även se odlingar med yngre olivträd, omväxlande med ekar och mandelträd.

  Ofta ser man införda akacior i Medelhavsområdet, Ingvar visade oss blåakacia Acacia cyanophylla (som kommer från Australien). Det syns lätt att det rör sig om en ärtväxt i vid mening på de stora baljfrukterna. Över huvud taget är det mycket gott om vedväxter från främmande länder i Medelhavsområdet, redan de gamla romarna började med att införa främmande arter (surkörsbär Prunus cerasus introducerades av Lu­cius Lucullus från Asien för drygt tvåtusen år sedan), och senare har portugiser och spanjorer tagit med sig mängder av både vedväxter och örter, såväl under de stora upptäcktsresornas tid som senare. I nutiden ser man mängder med odlade främmande palmer i Medelhavsområdet, liksom “exotiska” barrträd från Amerika och Ostasien. Ett imponerande träd från Kina är kejsarträd Paulownia tomentosa (släktnamnet hedrar en dotter till den ryske tsaren Paul I) med sina stora blåvioletta blommor och brunhåriga skott. Det­ta träd är enligt Ingvar en av de mycket få vedartade lejongapsväxterna Scrophulariaceae, nästan alla arter ur denna stora (och alltför heterogena) växtfamilj är örter. Numera förs det ofta till en helt egen familj, Paulowniaceae. Det är vanligt i odling kring Medelhavet men sällsynt hos oss (knappt härdig), dock kan man se det i Visby botaniska trädgård DBW, där det blommar vissa år.

  Andra vackert blommande träd man ser vid Medelhavet är den rikt vitblommande afrikanska tamarisken Tamarix africana och det ytterst väldoftande apelsinträdet Citrus sinensis, infört från Ostasien men fullt naturaliserat på många håll liksom citronträd C. limon, visst inte bara i Italien (Goethe). Därefter fick vi se Ingvar “uppklättrad” i något som inte är ett träd (fastän många tror så); blommande banan Musa paradis­iaca. Bananen är en storvuxen ört, vars “stam” inte är förvedad utan består av tätt kringslutna bladskaft. Några ätliga trädfrukter från främmande länder som odlas (och ej sällan förvildas) i Medelhavsområdet är avokado Persea americana (från Mellanamerika) med sitt skrovliga fruktskal och japansk mispel Eriobot­rya japonica, en hagtornssläkting med gula plommonstora frukter vilka innehåller fyra eller fem stora kas­tanjebruna frön. Denna välsmakande frukt är föga hållbar vid transport, därför ser vi den sällan i handeln i Sverige (men den förekommer, den är t.o.m. påträffad som ruderatväxt på Hisingen!). Ett märkligt träd är malvaväxten dombeya Dombeya wallichii från Madagaskar, som rätt ofta ses odlad i Portugal; den prålar med stora, rosa, fluffiga blomställningar.

  Bland inhemska vedväxter visade Ingvar “grekisk taggtörel” Euphorbia acantothamnos, som är mycket vass (inte ens getter betar denna art!); den växer på torra marker på östra Kreta. Med en vidare utbredning, men knappast trevligare att ta i är “taggpimpinellriset” Sarcopoterium spinosum, som hör till samma del av rosfamiljen som blodtopp Sanguisorba officinalis. Endemisk på Kreta är ärtbusken “kretensisk eben­holts” Ebenus cretica, en mycket fagert blommande buske med sina rosaröda axliknande blomsamlingar. Från Gran Canaria får vi skåda en storvuxen vitblommig snokört, Echium decaisnei, som är vedartad ned­till. På Kanarieöarna förekommer ett stort antal mer eller mindre buskartade släktingar till vår blåeld, flerta­let endemiska i mindre områden. Just denna art är uppkallad efter belgaren Joseph Decaisne (1807–1882) som var botanikprofessor i Paris. På torr, hårt nedbetad mark på Kreta såg vi rikligt med blommande gre­nig afodill Asphodelus ramosus (syn. A. aestivus), som är mycket giftig och därför lämnas i fred av betes­djuren; den kallas stundom “dödslilja”. Kring de åldriga olivträdens stammar finner andra, mindre giftiga arter refugier undan betesdjuren. Tidigt på våren, innan djuren har släppts ut bland olivträd och fikonträd Ficus carica, kan man däremot ofta finna en rik örtflora i beteshagarna.

  En väldoftande buske man kan träffa på är terpentinträd Pistacia terebinthus (Anacardiaceae), som är helt inhemsk till skillnad från lianbusken trillingblomma Bougainvillea spectabilis (Nyctaginaceae), införd från Sydamerika men mångenstädes helt naturaliserad. Dess skyltande högblad, som omger de relativt oansen­liga små blommorna, är oftast rödlila, men kan vara rosa, vita, brokiga o.s.v. En annan introducerad klätter­buske från Amerika är solandra Solandra grandiflora, vars påfallande stora gula blommor kan nå upp till 2 dm i diameter. Släktet är uppkallat efter Linné-lärjungen Daniel Solander (1733–1782) från Piteå, som tillsammans med engelsmannen Joseph Banks (1743–1820) medföljde för att studera naturen under kap­ten Cooks första världsomsegling (med “Endeavour”), då bl.a. Australien för första gången besöktes av vetenskapsmän. Likaså introducerad är ärtväxten kafferkorallträd Erythrina caffra, vars blommor äger en speciell, vacker brandgul färg, men Ingvar varnade för att hela växten är nog så giftig! Den kommer från Sydafrika, precis som namnet antyder. Blåtobak Nicotiana glauca är en buske från Amerika som blivit ett av de vanligaste “ogräsen” i Medelhavsområdet. Den har vackert gulgröna blommor, vilka dock aldrig ses då den odlas som krukväxt hemma i Sverige.

  Två inhemska och vittspridda väldoftande småbuskar i Medelhavsområdet är kryddtimjan Thymus vulga­ris och rosmarin Rosmarinus officinalis, båda odlade hos oss som kryddväxter, men blott den förstnämn­da spridd ut i naturen – rosmarin tycks inte överleva våra vintrar och har inte ens (än!) hittats som ruderat­växt i Norden. Nära Kap S:t Vincent i sydvästliga Portugal finns ett fridlyst område av alvarkaraktär, där vi får se Europas andra inhemska palmart, dvärgpalm Chamaerops humilis (den första var kretapalmen), från vilken (åtminstone förr) krollsplint framställdes. Här blommar även den underskönt vitblommiga cistrosen Cistus palinhae, som är endemisk i området, och vars blad blänker av ett hartsöverdrag. Från östra Kreta ser vi småblommig cistros C. parviflorus med ljusrosa blommor; andra mediterrana cistrosor som Ingvar visade var sammetscistros C. albidus, som har rosa blommor (trots artepitetet), krusbladig cistros C. cris­pus, med rosaröda blommor och krusiga blad, samt den vackraste av dem alla, ladanumcistros C. ladanifer, upp till tre meter hög med stora vita blommor, som oftast har rödlila fläckar vid basen av kronbladen. Alla cistrosor tillhör växtfamiljen Cistaceae och är således närstående våra solvändor Helianthemum. Under en del av cistrosorna kan man, om man har tur, stundom påträffa cistrossnyltaren Cytinus hypocistis, en hel­parasitisk växt med vackra gulorange blommor och små fjällika blad, vars vinterståndare från fjolåret blir nästan svarta. Den räknades åtminstone förr till växtfamiljen Rafflesiaceae, men förs numera stundom till en egen familj, Cytinaceae.

  Vinrankan är ju en av Ingvars favoritväxter, så givetvis återkommer vi till den. En portugisisk vinodling är så stenig att man förundrar sig över att vinrankan över huvud taget kan växa här, och i distriktet Colares i norra Portugal är vinstockarna planterade i djup sand, med rötterna så djupt (15–20 m) att vinlusen Phyllo­xera vastatrix inte lyckats komma ända ned, varför dessa vinrankor till skillnad från alla andra kommersi­ellt odlade är rotäkta (alla andra vingårdar har sina vinrankor ympade på “amerikanska rötter”). Vi får se flera väldoftande buskar, rikt violett blommande skärmlavendel Lavandula stoechas och den vitblommiga släktingen “grön lavendel” L. viridis. Uppe i bergen i norra Portugal skådas en geografiskt isolerad un­derart av pontisk rododendron Rhododendron ponticum ssp. baeticum, som prålar med sina stora violetta blommor. Denna underart finns blott i ett litet område i på nordvästra Iberiska halvön, medan arten för öv­rigt är vitt utbredd från Bulgarien och Mindre Asien till Indien. Ingvar menade att det var “en gåta” varför arten har dessa västliga utposter; kanhända rester av en tidigare mera sammanhängande utbredning genom södra Europa? I alla händelser besöktes området tidigt av engelsmän (militärer) som tog med sig arten till England, där den i nutiden sprider sig blott alltför bra. Från södra Spanien, nära Ronda, visade oss Ingvar den rödfruktiga misteln Viscum cruciatum, ytterligare en art med märklig utbredning, i Medelhavsområdet dels längst i väster i Spanien, Portugal och Marocko, dels längst i öster i Israel och Jordanien, men ingen­städes däremellan.

  Säckbuske Ceanothus sp. sågs vid en väg i södra Spanien; den är liksom glansbuske Pittsporum tobira införd, den förra från Amerika, den senare från Japan. Båda förvildar sig kring Medelhavet, särskilt glans­busken, som dock är så vacker och så underbart väldoftande att man blir glad varje gång man ser den, me­nade Ingvar. Den förekommer i två typer, av vilka den med krusiga blad används för tillverkning av golf­klubbor. I Medelhavsområdet finns en uppsjö av gula ginstliknade buskar, vissa bladlösa, andra bladiga, somliga utan taggar och andra så vassa att det nästan gör ont att blott se dem, vartill kommer att många av dem är svårbestämda. En lätt art är spanskginst Spartium junceum, en hög grön buske utan vare sig blad eller taggar, men med stora, vackert gula blommor. En allmänt förekommande, synnerligen giftig växt är ricin Ricinus communis, som stundom odlas även hos oss, men omkring Medelhavet blir den buskartad. Rosépepparträdet Schinus molle (Anacardiaceae) är infört från Sydamerika, men sprider sig liksom många andra införda växter; dess röda blommor syns på långt håll. Ingvar visade oss två ginstsläktingar, en med ljusgula och en med mörkgula blommor, men avstod från att försöka bestämma dem ens till släkte. Intill slottet Alhambra sågs rikligt rosablommade judasträd Cercis siliquastrum, ett smärre ärtträd vars blommor utvecklas direkt på stammen (kauliflori) innan bladen har kommit fram; senare bär den bruna baljfrukter, vilka vi ävenledes fick beskåda.

  Mandelträdet Prunus dulcis (syn. P. amygdalus) blommar mycket tidigt, vi fick se det från Gran Canaria i januari, då det redan var översållat med sina vita blommor. I södra Spanien, norr om Fuengirola, ser vi en exkursionsgrupp ledd av Ingvar ströva omkring, bland deltagarna märktes bl.a. Evastina Blomgren. Ett av de allra värsta “ogräsen” kring Medelhavet är eldkrona Lantana camara (Verbenaceae), även känd som “spanska flaggan”. Det är en vacker växt med en egendomlig lukt, men den “sprider sig som en löpeld” i varmare länder (hos oss är den blott en gång påträffad på Filborna soptipp i Skåne; om inte klimatet blir avsevärt förbättrat lär vi inte löpa någon större risk att “invaderas” av eldkronan). Kandelaberkassia Sen­na didymobotrya är införd från Väst- och skär trumpetranka Podranea ricasoliana från Sydafrika; den förra är en ärtväxt medan den senare tillhör växtfamiljen Bignoniaceae. Kandelaberkassian har stora gula blommor medan de hos trumpetrankan som väntat är skära. Papegojblomma Strelitzia reginae (Strelitzi­aceae) härstammar även den från Sydafrika, där den pollineras av penseltungade papegojor som sätter sig på blommans “sittpinne”. Vi fick även se den avsevärt mer sällan odlade släktingen jättepapegojblomma S. alba, vars blommor som namnet antyder är vita, medan den vanligare arten har gula blommor i åtskilliga olika nyanser. På Kreta, nära Omalosplatån, skådas en bergknalle med rosa färg; den visade sig vara över­vuxen med en skönt blommande buske, sidentibast Daphne sericea. Styv lampborste Callistemon rigidus (Myrtaceae) är införd från Australien; dess blommor är små, men många, varför den ändå lyser på långt håll. Efter blomningen förvedas frukterna och öppnar sig inte förrän en skogsbrand gått fram, ett karakte­ristiskt drag hos många av Australiens torrskogsväxter. Hibiskus Hibiscus rosa-sinensis utmärker sig ge­nom sina stora, klarröda blommor med långt utskjutande ståndare och pistill, typiskt för fågelpollinerade växter och som avslutning får vi se busken julstjärna Euphorbia pulcherrima, hos oss odlad som kruk­växt, men kring Medelhavet rikligt naturaliserad (den härstammar från Mellanamerika).

 


  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att dvärgpalmen tillhör den bladmorfologiska gruppen “solfjäderspalmer”, medan kretapalmen är en “fjäderpalm”.