Föredrag vid Botaniska Föreningens i Göteborg möte

torsdagen den 27 januari 2011

 

Föredrag av Ulf Molau: “Biologisk mångfald i fjällen”.

  Ulf presenterade ett urval av projekt och resultat från sin forskning i fjällen under de senaste tjugo åren: mycket hög genetisk variation inom arktiska arter (som kantljung), “ITEX”-projektet med dess “OTC”-växthus vilka avser att simulera höjd medeltemperatur, “GLORIA” som skall följa florans och vegetation­ens förändringar på bergstoppar runt jorden, bl.a. i Sverige och på Nya Zeeland, snölegornas och i synner­het klippbranternas speciella flora (och fauna) samt hot mot dessa speciella och ofta artrika miljöer, såväl sådana som orsakas av människans direkta inverkan (t.ex. genom införda främmande arter) som andra, vil­ka delvis kan vara antropogena, såsom de stigande årsmedeltemperaturerna i Arktis.

 

  Ulf inledde med att presentera sig, han är professor i växtekologi här vid Göteborgs universitet, men sitter även (sedan fyra år) med i det “Vetenskapliga råd för biologisk mångfald” som är knutet till Naturvårds­verket och Miljödepartementet, och som har till uppgift att ta fram vetenskapliga underlag i frågor rörande biologisk mångfald. Ulfs specialiteter inom botaniken är floran i bergstrakter samt inverkan av eventuella klimatförändringar på densamma. Han är även inblandad i “FN:s klimatpanel” (IPCC), om vilken vi nyli­gen fått höra om att de tagit in felaktiga uppgifter i sina rapporter. Ulf framhöll att de skulle försöka skriva bättre i framtiden, så att kommande rapporter blir mera “stringenta”.

  Aftonens ämne var “Biologisk mångfald i fjällen”, således inte enbart i de svenska fjällen, utan även nere i Nya Zeeland och på andra håll. Den första bilden visade ett snöigt bergslandskap, som Ulf utmanade oss att försöka sätta namn på. Då ingen ville berättade han själv att bilden visade “Mount Hultén” i Alaska, på nordsidan av bergskedjan Brooks Range (givetvis uppkallat efter den svenske växtgeografen Eric Hultén). Buskarna i förgrunden var alaskavide Salix alaskensis och bilden var tagen ungefär vid midsommartiden. Vad är då “biologisk mångfald”? Begreppet kan uppdelas på (åtminstone) tre olika nivåer, genetisk diver­sitet inom arter, artrikedom inom områden, samt “ekosystemdiversitet inom landskap”, vilken sistnämnda kunde representera de många olika växt- och djursamhällen som vanligen påträffas inom ett större område. Kantljung Cassiope tetragona är en cirkumpolär arktisk art, utbredd från Sveriges och Norges norra fjäll (där den blott påträffas norr om polcirkeln) och Spetsbergen över Uralbergen, Sibiriens arktiska (samt del­vis även sydligare) delar, Alaska, kanadensiska Klippiga bergen, arktiska Kanada och Grönland. Denna art har studerats med avseende på genetisk variation, varvid det visat sig att den kan delas in i ett antal “gene­tiska familjegrupper” (inom vilka de genetiska markörerna liknar varandra, så att de förmodas vara närma­re släkt än med populationer i andra grupper). Dessa grupper var “Östgrönland-Spetsbergen-Skandinavi­en”, “Nordsibirien” (sämst studerad), “Beringia” (östligaste Sibirien och västligaste Alaska), “arktiska Alaska och Kanada med Nordgrönland”, “Klippiga bergen” samt “östra Kanada-Västgrönland”. Bland dessa grupper fanns den största genetiska variationen i Beringia, medan den morfologiska variationen inte någonstans var särskilt påfallande. I kontrast mot detta insköt Ulf att (efter vad som är känt) tropiska berg har en flora med mycket låg genetisk variation, men däremot hög artrikedom; således finner vi i tropikerna den största diversitetenartnivå, medan den i Arktis i stället påträffas inom arterna, som genetisk dito.

  Här övergick Ulf till att presentera “FN:s konvention om biologisk mångfald” (CBD) som tillkom i Rio de Janerio år 1992 och “ratificerades” 1995. Det tionde mötet därom hölls i Nagoya (Japan) i oktober år 2010 (där Ulf var med) och behandlade frågor som bergsområdens biodiversitet, en “strategi” för växtbe­varande över hela jorden, ett “globalt taxonomiskt initiativ” samt “biologisk diversitet och klimatföränd­ringar”, där ju såväl den första som den sista faller inom Ulfs speciella intressen. Även “strategin” för att bevara världens växter är han inblandad i, något som började som ett samarbete med Botaniska Trädgården (t.ex. om “påsköträdetSophora toromiro), och där mycket handlar om “in situ” / “ex situ”-bevarande, alltså på de naturliga växtplatserna resp. i odling. Göteborgs Botaniska Trädgård har föreslagits få repre­sentera Sverige som en “fokalpunkt” i detta, men inom Sverige finns ingen “strategi” för växtbevarande. Därefter presenterades det, vid det här laget väl för de flesta välbekanta, “internationella tundraexperimen­tet” (ITEX), som på ett tjogtal olika platser i arktiska och alpina områden på norra halvklotet (samt numera även några på södra) utför samma slags experiment och övervakning av vegetationen. Sverige har en sådan ITEX-station vid Latnjajaure (väster om Abisko), Norge har en i Dovrefjell, Finland en nära Kilpisjärvi (de har ju knappast några andra fjäll) o.s.v. Vad gör då “ITEX”, och vad går det ut på? Ulf visade oss en bild från Latnja, där vi på tuvullstundran kunde se utplacerade “växthus” (dock utan tak). Dessa s.k. “OTC”-växthus fungerar som “strålningsfällor” (gör att mera solenergi blir kvar), men även som vindskydd. Den totala effekt de har är att medeltemperaturen inom “växthuset” stiger med ungefär två grader jämfört med omgivningens – något som påstås “simulera år 2050” enligt en klimatmodell. Tuvullstundran vid Latnja­jaure har tidigare vilat på permafrost (ständigt frusen mineraljord), men denna var “borttinad” år 2002, så att området håller på att bli torrare; jorden dräneras genom att vattnet får möjlighet att rinna undan då tidi­gare frusen mineraljord blir genomsläpplig (detta är orsaken till att det så ofta finns småsjöar på tundran; vattnet har ingenstans att ta vägen när underlaget är ständigt fruset). För tuvullen Eriophorum vaginatum innebär detta att den nu får konkurrens från lingon Vaccinium vitis-idaea m.fl. arter som inte kunnat tåla vattendränkningen på tuvullstundran; ökningen av sådana arter har varit ännu större inne i “växthusen”.

  Ulf presenterade här ytterligare ett “akronymprojekt”: “det världsvida observationsforskningsinitiativet i alpina områden” (GLORIA), som har sitt huvudkontor i Wien, och även tog sin början i Österrike. Detta forskningsprojekt har numera ungefär sjuttio observationsplatser spridda över många av jordens bergsom­råden; givetvis är de europeiska välrepresenterade med sjutton stationer, bl.a. Latnja i Sverige, Dovre i Nor­ge, Skottland, Sierra Nevada, Pyrenéerna, Alperna, Apenninerna, Karpaterna, Kreta, Uralbergen samt Kau­kasus. Bland övriga bergsområden där, enligt den karta som Ulf visade, “GLORIA”-forskning pågår kan framhållas Brooks Range i Alaska, Klippiga bergen (både i Kanada och i Förenta Staterna), Anderna (från Venezuela till Chile), Nya Zeelands Sydö, Australalperna i Australien, Formosa, Japan, Himalaja, Altaj och Elburs-bergen (i Persien), däremot intet i Afrika (men planering finns). Det hela började på berget Schran­kogel (3497 m ö.h.) i österrikiska Tyrolen, från vilket Ulf visade ett fotografi på vilket inritade kurvor visa­de hur omgivande glaciärer hade dragit sig tillbaka, men även de områden exponerade åt olika väderstreck inom vilka detaljkartering av floran hade utförts vid upprepade tillfällen. Ett exempel visade hur förekoms­ten av granitbräcka Saxifraga bryoides inom en yta av 50 ´ 50 cm hade gått tillbaka på tio år, från 1994 till 2004, och det är detta slag av förändringar som projektet avser att belysa. För detta ändamål så väljer man inom varje område ut fyra fjälltoppar, av vilka en skall ligga strax över skogsgränsen och en vara “så hög som möjligt”, medan de båda återstående skall ligga däremellan. Ulf visade oss en “IR-satellitbild” över Abiskofjällen, på vilken grönt betydde subalpin (fjällbjörkskog), orange lågalpin, körsbärsrött (“cerise”) mellanalpin och blåvitt högalpin region. På kartan var Latnjastationens fyra “GLORIA”-observationstop­par inlagda: Rakkasvare (ca 600 m ö.h.), Latnjaåive (ca 900 m ö.h.), Latnjatjårro (ca 1300 m ö.h.) och Kår­satjåkka (ca 1550 m ö.h.). Provtagningspunkterna är placerade något nedanför topparna, med en yta (fyra 1 ´ 1 m:s kvadranter inom en 3 ´ 3 m:s större ruta) i vart och ett av de fyra väderstrecken, inom vilka man mycket noggrant karterar vegetationen. Vi fick se Ulfs medarbetare Per Larsson i full färd med detta strax nedom toppen av Rakkasvare. Vid jämförelse med den förhållandevis frodiga vegetationen på Rakkasvare förefaller studierutornaLatnjatjårro bestå av “idel berg”, men även här finns växter att kartera, och på toppen av Kårsatjåkka är vegetationen gles (och tälten försvinner i dimman på bilden). En förutsättning för att resultaten skall gå att jämföra är att de fyra utvalda bergstopparna har i stort sett samma berggrund och nederbördsförhållanden, något man får beakta då de väljs ut. I somras fick Sverige sin andra “GLORIA”-station, i Jämtland, på Sylarna med omgivning. Några resultat från “GLORIA”:s undersökningar under åren 2001–2008, baserade på sjutton stationer med totalt sextiosex toppar presenterades därefter. Inom de undersökta områdena har under denna tid 239 “nya” arter tillkommit (i någon ruta), medan 55 arter däre­mot har “försvunnit”. Bland de senare är de flesta utpräglade fjällväxter, och många endemer. Givetvis in­såg vi här att detta inte kunde gälla Skanderna, och mycket riktigt, hos oss är förändringarna små, medan de är avsevärt större i Alperna och Pyrenéerna (som ju också äger en avsevärt såväl art- som endemrikare fjällflora). Vad beträffar de svenska topparna i Abiskofjällen hade under samma period antalet arter ökat, på Rakkasvare från 74 till 85, på Latnjaåive från 69 till 80, på Latnjatjårro från 39 till 41 och på Kårsatjåk­ka från 3 till 5. Bland de “nya” arterna kan nämnas mossljung Cassiope hypnoides (syn. Harrimanella h.), mjölkört Chamerion angustifolium (syn. Epilobium a.), skogsstjärna Trientalis europaea och lappsy­ra Rumex acetosa ssp. lapponicus, medan däremot fjällklocka Campanula uniflora hade försvunnit (från Rakkasvare).

  Några “GLORIA”-stationer i andra världsdelar visades, först en bild från “Sajama” nationalpark i Bo­livia, där vegetationen på 4600 m ö.h. är gles, men där de speciella “kuddväxterna” tilldrar sig uppmärk­samheten, även om även en del buskar och stråväxter förekommer. På Nya Zeelands Sydö besöker vi där­näst Mount Burns och dess “GLORIA”-station. Berget i fråga tillhör “Sydvästalperna”, ett mycket blött område med en årsnederbörd om 8000–9000 mm/år. Detta medför att trädgränsen här ofta är ytterst skarp, därför att skred orsakade av regnet gör att hela skogar rasar ned för de branta bergssidorna, något som vi kunde ana på Ulfs bild (som dock var tagen i exceptionellt vackert väder!). Skogsgränsen bildas här som regel av en eller annan sydbok Nothofagus sp. Området är förhållandevis opåverkat av människan, visserli­gen har Nya Zeeland varit bebott av maorier sedan bortemot tusen år, men de gav sig sällan upp i bergen, utom kanske för att jaga moafåglar (Dinornithidae), som de lyckades utrota helt, långt innan européernas (nederländaren Abel Tasman) första ankomst år 1642. Avsaknaden av stora betesdjur, sedan moafåglarna utrotades, innebär att trädgränsen inte påverkas av bete (utom i någon utsträckning av inplanterade hjortar, men dessa försöker man utrota i görligaste mån). Vi fick se Alan Mark, en av Sydöns främsta kännare av dess alpina flora och verksam inom “GLORIA” på väg upp mot Mt. Burns genom tät vegetation av tuvat “snowgrassChianochloa sp. (det finns ungefär tio arter av släktet i området). På toppen av berget såg vi sedan Alan med medarbetare hämta data från den meteorologiska “klimatstationen”, på ca 1700 m ö.h. Vi fick se några typiska högfjällsarter härifrån, såsom endemen Hectorella caespitosa (enda art i växtfamiljen Hectorellaceae, som är rätt närstående Portulacaceae). Det är en vanlig art som bildar “stenhårda” tuvor, vilka kan bli hundratals (kanske tusentals) år gamla; vid ytligt betraktande såg den för en svensk mest ut som en mattbildande tuvbräcka Saxifraga caespitosa. Däremot är den likaledes hårt “kuddbildande” Pen­tachondra pumila en “ljungsläkting”, den tillhör den sydhemisfäriska familjen Epacridaceae, och dess röda bär påminde något om vårt tranbär Oxycoccus palustris (syn. Vaccinium oxycoccos). Den tredje ar­ten med likartat växtsätt, den vitblommiga Phyllachne colensoi, hör däremot till den rent “australiska” fa­miljen Stylidiaceae. Även en fågel visades av Ulf sittande på kuddväxterna: nyzeeländsk piplärka Anthus novaeseelandiae, som efter “splittring” numera tycks anses som endem för Nya Zeeland (förr räknades bl.a. vår större piplärka A. richardi till denna art). Ulf hade även fått se spår av bergspapegojan kea Nestor notabilis, som bl.a. äter rötter av olika växter. På Mt. Burns finns på sina ställen ännu snölegor, vilka Ulf framhöll var “sårbara för klimatförändringar”. Här växer den endemiska Ranunculus buchananii, mest lik en vitblommig balkansippa (Anemone blanda), men med avsevärt fler kronblad och blågröna, djupare flikiga blad. Denna raritet förekommer blott i ett 25-tal snölegor på Sydön och anses starkt hotad.

  Åter till våra svenska fjäll, men kvar i snölegorna, ser vi snögräs Phippsia algida, som visserligen inte är helt knuten till snölegor, men företrädesvis förekommer i sådana. Ulfs doktorand Robert Björk studerade snölegor i Abiskofjällen och kunde påvisa att de med minskande snömängder “invaderades” av grönvide Salix phylicifolia. En annan art som huvudsakligen påträffas i snölegorna hos oss är dvärgsyra Koenigia islandica, Skandernas enda icke-parasitiska annuell. Ulf visade oss en utsmält snölega i augusti, som helt dominerades av björnmossan Polytrichum sexangulare, vars kapslar på sina orangea skaft lyste lång väg. Från snölegorna vände sig Ulf sedan till en av deras “motsatser”, klipporna i fjällen. Alpin klippekologi (ACE) är en av de minst studerade miljöerna i fjällen, blott två forskargrupper i hela världen ägnar sig däråt (den andra finns i Kanada). Ändå är klippor en mycket viktig del av fjällen, varför är de då så föga under­sökta? Ett partiellt svar på denna fråga kan vara att de inte “passar” in i den traditionella beskrivningen av växtsamhällen, ett annat att de kan vara svåra att komma åt. Klippor, i synnerhet kalkrika sådana, är dock något av det mest artrika och intressanta man som botanist kan stöta på i fjällen, här växer ett flertal arter om varandra “som i stenpartier”. Till detta kommer att klipporna avsevärt ökar den “effektiva ytan”, den som växter kan växa på. Ulf visade oss en “tredimensionell karta” över Latnjajaures avvattningsområde, från sjön på ca 1000 m ö.h. till högsta toppen på ca 1450 m ö.h., omfattande ca 12 km2, i alla fall enligt det “kartografiska” sättet att betrakta ytor. De vita partierna av kartan visade perenna snölegor (och dödisar). Området har även vegetationskarterats av Ulfs doktorand Karin Lindblad, vars huvudresultat i form av en traditionell, “platt” vegetationskarta förvisades; den hade hög upplösning (1 m2), men klipporna var inte alls medtagna. Enligt beräkningar har Latnjaområdet ett genomsnittligt förhållande mellan lutning och yta på ca 1.35, vilket medför att de “kartografiska” ca 12 km2 skall utökas med ungefär 35% till ca 16 km2. Klipporna, vilka traditionellt inte beaktas vid vegetationsundersökningar, utgör här således ungefär 25% av den totala yta, som finns tillgänglig för växterna; en betydande del, inte minst då konkurrensen mellan oli­ka växter här torde vara avsevärt lägre. Inom Latnjaområdet är 42 av 178 kärlväxtarterchasmofyter” (ut­präglade klippväxter), alltså ca 24%, vartill kommer att ytterligare 28 av dem gärna anträffas på klippor, ca 16% till, varför bortemot 40% av områdets kärlväxter har klipporna som en väsentlig del i sitt biotopval. Bland mossor och lavar är andelen ännu högre, mer än 50% av arterna inom båda grupperna är utpräglade chasmofyter. De akrokarpa mossorna har en än högre andel chasmofyter, nära 80% av dem förekommer näst intill uteslutande på klippor. Fyra av Latnjaområdets tjugo häckfågelarter häckar endast i klippbranter­na: (rariteten) vinterhämpling Carduelis flavirostris, korp Corvus corax, fjällvråk Buteo lagopus och ring­trast Turdus torquatus.

  Vad är då en klippa? Enligt den definition som Ulfs grupp använder sig av skall dess lutning vara mer än 45° och dess höjd mer än 2–3 m, så att klippbranterna blir så stora och höga (gärna även breda) att de kan ge upphov till ett från omgivningen tillräckligt avvikande mikroklimat, samt bereda plats för en tillräckligt stor mosaikartad variation hos substratet. En smula “tillspetsat uttryckt” kan man säga att “om man ram­lar ned från en klippa, så slår man sig” är en annan formulering av definitionen. De kalkrika klipporna i området runt Latnjajaure är oftast påfallande orangea av lavar ur släktena orangelavar Caloplaca och vägg­lavar Xanthoria, men avsevärt viktigare ur ekologisk synpunkt torde “svartfärgningen” av blågrönalgen Gloeocapsa sanguinea vara. Den utför fotosyntes, men fixerar även luftkväve, liksom andra blågrönalger t.ex. arter ur släktet Nostoc, något som kommer många “högre växter” till del i fjällens ofta kvävebegrän­sade miljöer. De växter som växer i klippsprickorna kan således dra nytta av såväl ett ofta gynnsammare mikroklimat (givetvis mest om klipporna är sydvända) som högre kvävetillgång, och detta senare gör sig även gällande vid foten av klipporna, där en rik högörtflora med arter som smörbollar Trollius europaeus och skogsnäva Geranium sylvaticum frodas, gödda av nedsipprande kväverikt vatten från klipporna. Lik­nande “svartfärgning” som på fjällens klippor ses ofta på väggar av höga byggnader, t.ex. katedraler som Lunds domkyrka; sannolikt är det även här Gloeocapsa sanguinea (eller någon närstående art) som åstad­kommer färgen, och kanske gynnas även här “murväxter” som murruta Asplenium ruta-muraria av kvä­vetillförseln. Hur klipporna vittrar och hur lagren är ställda har stor betydelse för växternas möjlighet att växa på dem. Dolomitmarmor är hård och vittrar föga, medan skivformad vittring i kalkrika skiffrar med­för mycket bättre tillgång på lämpliga ståndorter. Urbergsklippor är ofta gulfärgade av “sulfatvittring”; det utfällda gulorangea mineralet heter jarosit (KFe3(SO4)2(OH)6) och är giftigt för de flesta växter, något som medför att få arter kan leva på klippor som avger jarosit. (Inom parentes nämnde Ulf att det är mine­ralet jarosit som ger planeten Mars dess färg, och att eftersom jarosit kräver tillgång till vatten för att kunna bildas, efter vad vi känner till, förmodar man att Mars fordom haft mera vatten än idag.) Namnet “jarosit” är avlett från en dalgång i Spanien, varifrån mineralet först beskrevs. På jarositrika klippor påträffas alltså få växter, men en “specialist” här är kopparkismossa Mielichhoferia mielichhoferi (syn. Bryum mielich­hoferi), andra växter som förekommer på dessa “magra” klippor är klynnetåg Juncus trifidus, lingon och nordkråkbär Empetrum hermaphroditum. En av de mest utpräglade “specialisterna” på de kalkrika skif­ferklipporna är däremot dvärghällebräken Woodsia glabella, medan svart kuddmossa Grimmia atrata lik­som kopparkismossan är knuten till sura, helst kopparhaltiga klippor. Denna ovanliga art har nära Latnja för första gången i Sverige (!) påträffats med sporkapslar, vilka vi fick se på bild; detta kan ha att göra med att den är tvåbyggare, varför förekomster av blott ena könet (ofta en enda tuva) aldrig utbildar sporkapslar. En annan vacker mossa som visades med välutvecklade kapslar var röd klockmossa Encalypta rhaptocar­pa, vilken däremot är knuten till kalkrikt underlag. Inom släktet kuddmossor Grimmia finns i Latnjaområ­det ungefär 10 arter, ännu en som visades var utan kapslar och ej helt säkert bestämd, men troligen trubb­kuddmossa G. unicolor. Ytterligare en mossa Ulf visade var en blommossa (eller strålkransmossa) Schis­tidium sp., som bar små rödbruna kapslar. Emellertid ser man (allt oftare, enligt Ulf) buskar av fjällbjörk Betula pubescens ssp. tortuosa som lyckats etablera sig i klippmiljö högt ovan trädgränsen; här slipper de nämligen bli nedbetade av harar, som ej kommer åt dem i stupen. Enstaka sådana buskar växer upp till 500 m över skogsgränsen, en avsevärd altitudskillnad. Några typiska klipparter bland blomväxterna är alpdraba Draba fladnizensis, lappfingerört Potentilla nivea och tuvbräcka, men även somliga “storsvampar” är tro­ligen knutna till klippor; Ulf visade en småvuxen fränskivlingsart Hebeloma marginatulum, växande bland polarvide Salix polaris (och troligen bildande mykorrhiza med videt), vilken torde tillhöra “klippsvampar­na”. Som ovan nämnts är även somliga djur knutna till klippor, förutom en “hjulspindel” fick vi beskåda ungar av vinterhämpling samt den plats i stupet där de häckade år 2001. Denna fågel är som ovan nämnts sällsynt i de svenska fjällen, färre än hundra häckande par med stora variationer mellan åren, men däremot avsevärt vanligare i Norge, där ju klippbranter inte är någon ovanlighet alls.

  Vilken framtid har då fjällens, och i synnerhet klippbranternas flora? Om medeltemperaturen fortsätter att stiga kan ökad konkurrens från de av skogslandets arter som förmår vandra uppåt, när de inte längre hålls tillbaka av för kort vegetationsperiod, tränga undan fjällväxter från många platser. Det är troligen inte tem­peraturhöjningen eller förlängningen av vegetationsperioden i sig som är skadlig för de flesta alpina växter, utan konkurrensen från andra arter som inte tidigare kunnat klara sig i de alltför kalla fjällen. Inom “FN:s klimatpanel” (IPCC) sysslar “Arbetsgrupp 2” bl.a. med speciella miljöer och deras sårbarhet, t.ex. snöle­gor och tuvullstundra. En ny “panel” för “biodiversitet och ekosystemtjänster” (IPBES) planeras bli till under de närmaste åren, men mycket är ännu oklart, bl.a. var dess kansli kommer att placeras (Ulf gissade på Nairobi). Hur skall man kunna bevara fjällens hotade arter? De flesta av dem är svårodlade, speciellt att “härma” vintern och dess effekter har visat sig vara besvärligt. Våra svenska fjällväxter blir gärna avsevärt annorlunda till sitt utseende vid odling i stenpartier, ofta använder man därför andra provinienser av samma arter från sydligare fjäll, som Alperna; det går oftast bättre. Vid ett experiment där man utväxlade plantor av isranunkel Ranunculus glacialis mellan Abisko och de österrikiska Alperna blev resultaten fullständigt olika; de från Sverige som planterades i Österrike dog inom kort, medan de från Österrike som sattes uppe vid Abisko levde och frodades, något som visar på proviniensens stora betydelse. Fröbanker, som den väl­bekanta i en nedlagd kolgruva utanför Longyearbyn på Spetsbergen, kan hjälpa vissa arter, men fröbanker måste förnyas av och till, annars förlorar fröna sin grobarhet. Frågan om bevarande “ex situoch / eller “in situ” är svår att besvara, förmodligen måste man försöka både med odling och “hjälpåtgärder” uppe i fjällen, såsom att rensa bort konkurrerande vegetation. På Nya Zeeland hotas den inhemska floran mycket av främmande, invasiva arter, som douglasgran Pseudotsuga menziesii, vilken satt i gång med att sprida sig sedan fårskötseln blivit mindre lönsam och därför mindre arealer numera betas. Skogsplantering sker med snabbväxande främmande barrträd, som douglasgran och montereytall Pinus radiata, vilka sedan sprids ut i naturliga miljöer. Nya Zeeland har visserligen även inhemska barrträd, omkring trettio arter, men de växer långsammare och är därför föga använda vid skogsodling. Förvånande nog så gäller de annars synnerligen drakoniska bestämmelserna om införsel av främmande arter till Nya Zeeland inte skogsindustrin. Ulf visa­de oss en bild med texten “Invasive alien species!”, men detta avsåg inte de högresta, tättuvade växterna i förgrunden, de tillhörde det inhemska nyazeeländska umbellatsläktet Acicarpa, utan träden i bakgrunden. En kanske införd (men kanhända i stället inhemsk) fjällväxt i Abiskotrakten, vilken dock inte kunnat åter­finnas, är cruciferen Lesquerella arctica, en liten gulblommig art med grått stjärnhåriga blad. Inom dess säkerställda utbredningsområde i Nordamerikas arktiska delar är den dock känd för att kunna ligga i frö­vila under ett flertal år innan den på nytt uppenbarar sig ovan jord, så måhända dyker den upp igen när vi minst anar det även hos oss. Ulf visade oss en bild av arten från Melvilleön i kanadensiska Arktis, tagen i samband med Nordvästpassageexpeditionen år 1999, och därmed var föredraget slut.

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att det föreligger en påfallande skillnad mellan Arktis, boreala områden och höga berg, där huvuddelen av den genetiska variationen förefaller finnas inom arterna och tropikerna, där arterna ofta tycks vara tämligen enhetliga, men där i stället diversiteten ligger i rikedom­en på arter. I Sverige finns ett fyrtiotal inhemska träd och man ser sällan mer än några få av dessa bildande skog tillsammans, men i Ecuador kan man utan större svårighet påträffa fyrtio olika trädarter på en hektar, och 1 km därifrån växer på en annan hektar fyrtio andra trädarter, så det blir långt mellan de enskilda träd som tillhör samma art. Den högsta siffran kommer från Manaos i Brasilien, där hundra trädarter har doku­menterats på en hektar; alla de hundra träd som växte där var olika arter. Det svenska rekordet är förmodli­gen från Ottenby lund på Öland, där tio trädarter noterats på en hektar. Bevarande av arter “ex situ” blir mycket utrymmeskrävande i tropikerna, men kanhända ännu värre i Arktis, om man skall försöka täcka in den genetiska variationen. Den genetiska mångfalden hos tropikernas arter, och i synnerhet träden, är dock dåligt känd. Arktiska arter klarar förmodligen av att “decimeras” ned till små populationer och sedan öka på nytt om möjligheterna därtill gives. Ordföranden erinrade sig hur han hade odlat arktiska gräs (ur släk­tet myskgräs Hierochloë) i Köpenhamn, i de speciella arktiska växthusen där, som man “fryser in” under vintern. Arktiska växter är mycket ofta polyploider, oftare än tempererade och tropiska, men detta mönster går ej igen hos de arktiska djuren. Löve & Löve hävdade att polyploider skulle ha bättre förmåga att leva i ett växlande klimat, men om detta är sant är en öppen fråga. Däremot torde det vara klart att det är mindre lämpligt för fjällväxter att vara självsterila, det nyckfulla vädret kan lätt omöjliggöra pollination genom be­sökande insekter, och polyploider är klart oftare självfertila (något som kan bero på att “självsterilitetsge­nerna lätt kommer i olag” när det finns fler än två kromosomuppsättningar av samma slag). Även apomik­tiska arter klarar sig utan insektsbesök, och även de är rätt vanliga i Arktis. Också i tropiska bergsområden finns en hel del apomikter, Ulf erinrade om släktet Lachemilla (närstående daggkåporna Alchemilla) som har knappt fyrtio arter i Anderna, alla apomiktiska. I anslutning till de vida spridda farhågorna för Arktis’ arter vid en eventuellt varmare framtid framhölls det att enligt kvartärgeologerna var den postglaciala vär­metiden avsevärt varmare än något vi kan vänta inom en överblickbar framtid, och ändå dog uppenbarligen inte de nu levande arktiska arterna (som isbjörnen) ut då. Ulf menade att temperaturförändringen då borde ha gått långsammare, men höll med i sak. Neil Crawford beskrev toppen av kanarieön Fuerteventura som “en botanisk trädgård”, samlad högst upp där dimman tillför fuktighet, medan vegetationen längre ned är halvöken eller öken. Ulf berättade att på samma sätt i Peru och Bolivia öknen finns på lägre höjder, medan vegetationen sluter sig på ca 2000 m ö.h.; det synes som om öknen är i färd med att sprida sig uppåt där. Kapflorans extrema artrikedom har föreslagits kunna “förklaras” genom att klimatet förändrats med stora förändringar i temperatur och nederbörd (dock ej nedisning), så att arterna vandrat upp och ned i bergen och olika populationer isolerats från varandra; samma fenomen föreslås även “förklara” Andernas artrika flora. Däremot anses det att vi i Skandinavien har för låga berg för att denna “effekt” skulle kunna uppstå hos oss. Giorgio Peresutti ogillade tankarna på att bevara fjällväxterna “som i ett museum”, men vad kan man annat göra (utom att låta dem försvinna)? Inom hans gamla hemtrakter i nordöstra Italien fanns för ej så länge sedan bl.a. edelweiss Leontopodium alpinum och alpkulla Nigritella rhellicani m.fl. vackra arter, vilka nu har försvunnit; detta torde bero på igenväxning efter det att människans hävd, både genom slåtter och med betesdjur (kor, får och getter), upphört. Ulf var medveten om detta problem, som diskuteras inom EU, men i Anderna är problemet det omvända; där minskar den naturliga vegetationen därför att nya betes­marker anläggs, oftast genom svedjande. För ungefär ett år sedan hörde vi ett föredrag om “gammaldags odling” i Rumänien; något liknande finns nu inte kvar i Sverige utom som “museal verksamhet”.