Föredrag vid Botaniska Föreningens i Göteborg möte

torsdagen den 15 december 2011 i “Botanhuset

 

Föredrag av Ragnhild Crawford: “Natur och flora i Costa Rica”.

  Ragnhild berättade och visade ett stort antal bilder från den resa som hon och Neil gjort till Costa Rica på vårvintern 2010. Vi fick se strandvegetation vid Karibiska havet, låglandsregnskog på östra sidan av Kor­dilljärerna, molnskogar och paramo-vegetation högt uppe i dessa, de aktiva vulkanernas speciella naturtyp samt torrskogar vid Stilla havets kust. Vi fick skåda ett omfattande urval av landets många olika livsformer, i synnerhet träd, buskar, lianer och örter, men även fjärilar, groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur. Det hela avslutades med en drygt sju minuter lång film (se http://www.youtube.com/watch?v=KA8jjlaR8K4), där i synnerhet den tretåiga sengångarens skicklighet i att klättra från träd till träd tilldrog sig uppmärksamhet.

 

  Ragnhild inledde med att, som en introduktion till Costa Ricas flora och fauna, visa orkidén Epidendrum paucifolium (med rödlila blommor), sig själv intill plankrötterna av ett kapokträd Ceiba pentandra (Bom­bacaceae), de båda fåglarna fläckvingad tangara Piranga bidentata (Thraupidae) och vitvråk Leucopternis albicollis (Accipitridae), samt en vy mot vulkanen Arenal (1633 m ö.h.). Därefter visades en karta över det lilla landet i Mellanamerika (blott en tiondel av Sveriges yta, men drygt 4 miljoner invånare), beläget mellan Nicaragua och Panama, på vilken Ragnhilds och Neils färdväg var inritad. De hade besökt stränder vid det Karibiska havet (Atlanten), “atlantregnskogar” såväl i närheten av kusten som längre inåt land på östra si­dan av Kordilljärerna, molnskogar och “paramo” (tropisk fjällvegetation) högt uppe i bergen (bland vilka också några vulkaner särskilt hade besetts), samt tropiska torrskogar utmed Stillahavskusten. Resan hade företagits under två och en halv vecka i februari och mars 2010, och utgått från huvudstaden San José.

  Redan vid resans början visade det sig att “atlantregnskogen” (eller som den också kallas, “premontan våtskog”) föreföll väl förtjäna åtminstone den senare delen av sina bägge namn; vi fick se regnet vräka ned utanför Zurqui-tunneln vid Braulio Carillo nationalpark. Skogen bildas av högstammiga träd (ofta 50 m), som ofta har plankrötter eller styltrötter. Det intensiva ovädret medförde att en del träd vräktes omkull, vil­ket gav Ragnhild och Neil en möjlighet att studera deras annars i stort sett oåtkomliga epifyter. Här växte åtskilliga ormbunkar, såsom lansettbräken Niphidium crassifolium (Polypodiaceae) och Elaphoglossum eximium (Lomaropsidaceae), vilka båda är helbladiga och därigenom erinrar om hjorttunga Phyllitis scolo­pendrium, men även epifytiska orkidéer, varav vi fick se en vitgulblommig Pleurothallis sp. (släktet är stort och arterna ofta svårbestämda). Vi fick även skåda de ganska vanliga trädormbunkarna Cyathea multiflora (Cyatheaceae) och Lophosoria quadripinnata (Dicksoniaceae) liksom den “vandrande palmen” Socratea exorrhiza, vars blad var av “fiskstjärttypen”. Vid basen är den, till skillnad från de flesta andra palmer, väl försedd med styltrötter, vilka uppbär stammen; på korta skott från den senare utgick dess blomställningar, som bar blommor eller frukter. Av släktet Philodendron (Araceae) finns mer än 250 arter; vi får se bladen av sidenranka P. verrucosum, en ofta klättrande epifyt, som hos oss odlas som krukväxt. Till samma växt­familj hör de båda flamingoblommesläktingarna Anthurium concinnatum (som växer på högre höjd än alla sina släktingar) och A. obtusilobum, som vi fick se med blommande och fruktbärande kolvar. Ännu en art ur samma familj var monstera Monstera deliciosa, som vi här fick se växa naturligt som epifyt, klättrande upp på trädstammarna med sina klätterrötter. Den börjar normalt som en lian, men utvecklas mera när den kommit upp i ljuset, där den blommor och sätter frukt; dessa är välsmakande (påminner om ananas).

  I den våta skogen sågs även olika mindre djur, som de bägge bjärt färgade pilgiftsgrodorna Dendrobates auratus (svartfläckig på blågrönt) och D. pumilio (detta exemplar mest rött; båda Dendrobatidae), vilka på samma sätt som många andra neotropiska trädlevande grodor lägger sina yngel i de vattensamlingar som bildas i rosetterna av epifytiska ananasväxter (diverse Bromeliaceae). Två noterade lövgrodor (Hylidae) var rödögd bladgroda Agalychnis callidryas (grön med orangea tår och röda ögon) och den lilla ljusbruna ar­ten Dendropsophus microcephalus. Den förstnämnda fotograferades alldeles utanför ett av de hotell som de bodde i, annars är den svår att få se. Även kolibrier sågs stundom i skogen; vi fick beskåda blåbröstad smaragdkolibri Amazilia amabilis (Trochilidae).

  Efter att ha passerat på vägen norrut genom den regnrika staden Puerto Limón (största staden vid Costa Ricas östkust) for Ragnhild och Neil till nationalparken Tortuguero vid den karibiska kusten, som ibland kallas för “Amazonas light”. Från detta vattenrika låglandsregnskogsområde fick vi se glasögonkajman Caiman crocodilus (Alligatoridae), som enligt Ragnhild “är ofarlig när den är mätt”! Vid stränderna sågs trädbaser med utpräglade plankrötter, såsom “blodvedsträdetPterocarpus officinalis (Fabaceae), men även vad som (kanhända) var ungplantor av palmen Manicaria saccifera, vilken som fullvuxen bär upp till 8 m långa blad. Ute vid de karibiska stränderna i nationalparken Cahuita blommade busken Costus wood­sonii (Zingiberaceae) i rött, medan de närmast stranden växande kokospalmerna Cocos nucifera hade välts omkull mer eller mindre av ovädret, ja somliga hade t.o.m. drivit till sjöss, så att vissnande blad kunde ses klyva vattenytan ute på Karibiska sjön. I bakgrunden syntes ett knappt tjog bruna pelikaner Pelecanus oc­cidentalis (Pelecanidae) flyga förbi. Vi fick skåda en kapucinapa Cebus capucinus (Cebidae) klättra uppe i bladen på en kokospalm, medan mantelvrålapan Alouatta palliata (Atelidae) hölls högt uppe i ett balsaträd Ochroma pyramidale (Bombacaceae), vars runda, om näckrosornas erinrande blad syntes väl. En av Costa Ricas ungefär 120 peppararter, Piper auritum (Piperaceae), visade både blomkolvar och blad. Flertalet av dem är lianer, liksom den vaniljranka Vanilla sp. (Orchidaceae) som guiden Antonio framvisade; det finns bortåt tio arter i landet, men de kan bara skiljas när de blommar.

  Ragnhild visade såväl blommor som frukter, båda direkt från stammen (kauliflori) av kakaoträd Theobro­ma cacao (Sterculiaceae), de förra var gräddfärgade, den senare gulorange. Fram till 1960-talet var Costa Rica världens största exportör av kakao, som hör hemma i tropiska Amerika. Däremot kommer mangoträ­det Mangifera indica (Anacardiaceae) som namnet antyder från Sydostasien, men odlas allmänt (och för­vildar sig) i Costa Rica, liksom i flertalet tropiska länder. Vi fick se dess oregelbundet formade frukter på trädet, ännu omogna och rätt små i de greniga fruktställningarna. Vid stranden förekom krabbätande tvätt­björnar Procyon cancrivorus (Procyonidae), men de var skygga och svåra att fånga på bild. Mindre skygg var en vacker hanne av basilisködlan Basiliscus basiliscus (Corytophanidae), mest känd för sin förmåga att vid flykt springa uppe på vattnets yta, i alla fall en kortare sträcka. Något svårare att få se var den gröna leguanen Iguana iguana (Iguanidae), som trots sin storlek (den kan bli 2 m lång och väga 10 kg) är en rätt god klättrare; vi såg den här uppe på tunna trädgrenar. Besöket i Cahuita avslutades med en miljöbild som visade solfjäderspalmer och en fjäderpalm (kokospalm) vid stranden, samt med blommande vattenhyacint Eichhornia crassipes (Pontederiaceae), en flytande vattenväxt med vackra ljusvioletta blommor, som dock har blivit ett allvarligt naturvårdsproblem på många håll i tropikerna, där den ej förekommer naturligt.

  Vi lämnade så kusten för att resa in till kulturlandskapet i landets inre delar nedom de högre bergen, mel­lan 500 och 1000 m ö.h. Vid Turrialba sågs stora odlingar av kaffe Coffea arabica (Rubiaceae), som kom­mer från Etiopien, och som har odlats i Costa Rica sedan år 1808. Det högvuxna gräset sockerrör Saccha­rum officinarum odlas likaså i stor skala; vi fick se skörd av sockerrörsfälten med hjälp av traktorer. Däre­mot är avokado Persea americana (Lauraceae) inhemsk i landet, fast den givetvis odlas i förädlade sorter; Ragnhild visade unga frukter av till synes vild avokado, de är klart mindre än de odlade (men det kan even­tuellt ha varit någon annan Persea-art). Sötpotatis eller batat Ipomoea batatas (Convolvulaceae) är visser­ligen ursprunglig i Mellanamerika, men den har odlats där i flera tusen år, varför dess eventuella vilda före­komster knappast kan skiljas från de förvildade. Den har vackra rosa vindeblommor som kläder in de örter eller buskar den klättrar i. Fackelingefära Etlingera elatior är införd från Sydostasien, liksom röd galanga­rot Alpinia purpurata; båda är vackert rödblommande och tillhör ingefärsfamiljen Zingiberaceae. Den s.k. “bambuorkidén” Arundina graminifolia, vars blommor erinrar om de hos det inhemska släktet Cattleya, är likaså införd från tropiska Asien, men ofta förvildad. Verbenaväxten Stachytarpheta frantzii odlas ofta som häckar i Costa Rica; liksom många andra verbenor drar den kolibrier och fjärilar med sina nektarrika blommor. Vi fick se de bägge fåglarna brunstjärtad kolibri Goethalsia bella (Trochilidae) och turkosfågel Cyanerpes cyaneus (Thraupidae) besöka arten, liksom den vackert blåa fjärilen Phocides polybius (Hespe­riidae). Vulkankolibri Selasphorus flammula är en sällsynt, inhemsk art som blott påträffas på högre höjd; på bilden såg vi den besöka (en blekblommig form av) eldkrona Lantana camara (Verbenaceae), som här är naturligt förekommande (till skillnad från stora delar av tropikerna, där den ofta är ett besvärligt ogräs). Ungefär samma färgupplevelse som blommande eldkrona gavs både av solklocka Chrysothemis pulchella (Gesneriaceae) och röd sidenört Asclepias curassavica (Asclepiadaceae), liksom av orkidén Epidendrum radicans; det förmodas att de alla pollineras av samma insekter.

  Vi fick skåda några av de vackra dagfjärilar som besöker blommorna i området: den orangea Dryas iulia, den svarta och rosa Heliconius erato petiverana samt den orangea och svarta H. hecale zuleica (alla Nym­phalidae), vartill kom den svarta och beiga Papilio thoas (Papilionidae). Många fjärilar uppvisar fenomenet mimikry, alltså att en ogiftig och välsmakande art till förväxling liknar en giftig eller illasmakande fjärilsart, varigenom även den ätliga fjärilen blir mindre utsatt för fåglarnas näbbar. Det odlas mycket bananer i Cos­ta Rica, alla tillhörande hybridkomplexet “matbananMusa ´ paradisiaca, men det finns även vilda, helt inhemska bananer, av vilka vi fick se Musa velutina i blom (besökt av just Heliconius erato petiverana!). Från en bananodling i Matina fick vi se skörden ute i odlingarna, upphängda bananstockar under tak, med plast inpackade “händer” samt långtradare som kör iväg bananer till utskeppningshamnarna. Redan som omogna på fältet är bananstockarna inneslutna i blå plastsäckar, detta för att minska fruktätande djurs ska­degörelse på skörden. Det relativt närstående släktet Heliconia (Musaceae subfam. Heliconioidae) omfat­tar ungefär 35 arter i Costa Rica, av vilka vi fick se H. imbricata, H. mariae, H. pogonantha, H. mathias­iae, krabbklo H. wagneriana, hummerklo H. rostrata och papegojhelikonia H. psittacorum, de båda sist­nämnda införda och förvildade. Flertalet arter har blommor med lysande röda och gula färger, vilket över­ensstämmer med att de är fågelpollinerade. Även vårt välkända släkte Rubus finns i Costa Rica med 13 ar­ter, varav tio är inhemska. En av de senare är R. glaucus, som växer i bergen på över 1000 m ö.h. och väl närmast kan betraktas som ett björnbär (med goda bär!), medan R. rosifolius snarare får anses som något slags hallon. Malajäpple Syzygium malaccense (Myrtaceae) kommer från Sydostasien, odlas för fruktens skull och förvildar sig. Gurkväxten kayote Sechium edule odlas för sina ätliga frukter; den är amerikansk, men endast känd i odling. Vi fick se “läppstiftträdet” Bixa orellana (Bixaceae) som odlas för att ge färg, från dess frukter får man annattoextrakt, som bl.a. används till röd livsmedelsfärg. Uppe i Talamancaber­gen ser vi ut över ett kulturlandskap som betas av kor; Costa Rica har en tämligen stor ostproduktion.

  Sekundärskogarna och vägkanterna i trakten av Turrialba hade fått rubriken “Målade trädtoppar, levande staket och dahlior”; det förstnämnda syftar på ärtträdet Erythrina poeppigiana, vars rika blomning ger ett intryck av just att man målat de avlövade trädens toppar med orange. I vägkanterna nära byn Pacayas växer vilda dahlior, den rosablommiga, 4 m höga Dahlia imperialis, som givetvis har enkel, ofylld korg, men till jämförelse visas en Dahlia sp. med fyllda, vita korgar; det torde röra sig om en förvildad trädgårdsväxt. Ur släktet Ageratum (dit vår trädgårdsväxt leverbalsam A. houstonianum hör) får vi se den inhemska arten A. conyzoides; Costa Rica har ungefär tio, från varandra svåravgränsade arter i släktet. Det närstående släktet Fleischmannia representeras av arten F. hymenophylla. Både den rödorangea narrhuvan Kohleria spicata och eldrankan Columnea linearis hör till växtfamiljen Gesneriaceae, kännetecknad av sina något “skeva”, tvåläppiga blommor, som oftast är röda (fågelpollination). Den gulblommiga Hemichaena fruticosa tillhör däremot Scrophulariaceae, och den blekt blålila Wigandia urens, som växer på hög höjd, upp till 3000 m ö.h., växtfamiljen Hydrophyllaceae, något som lätt syns på blomställningarns form. På många håll har man planterat “levande staket”, stundom av änglatrumpeter Brugmansia (Solanaceae), av vilka vi fick beskåda den vita änglabasunen B. ´ candida och den rosaorangea B. versicolor; den senare förekommer även som vildväxande i trakten. Änglatrumpeterna lämpar sig väl som “levande staket”, detta då de lätt rotar sig och tillväxer snabbt.

  Högt uppe i bergen, omkring 3000 m ö.h., hade Ragnhild och Neil, i trakten av San Gerardo de Dota, fått tillfälle att studera två områden med fuktdrypande molnskogar. I Savegre-dalen dominerades skogen av ek, mest den städsegröna, helbladiga Quercus bumelioides men även Q. costaricensis, vilka tillsammans stod för ca 80% av träden. Dessa var rikligt beväxta med epifyter, bl.a. åtskilliga tuvade arter ur släktet Vriesia (Bromeliaceae), bland vilka vi fick se V. williamsii och V. castaneobulbosa, vilka båda är grågröna ananas­växter med smalt tillplattade, rosaröda blomställningar, medan V. pittieri däremot har gröna blad och gulvi­ta blommor och växer på marken. Bambuarten Chusquea talamacensis var beståndsbildande i undervege­tationen, där även venushårsarten Adiantum andicola (Adiantaceae) besågs. En vackert rödorangeblommig slingerväxt var eldrankan Columnea magnifica (Gesneriaceae); busken Centropogon gutierrezii (Lobelia­ceae) hade i viss mån liknande, men rosa blommor. Här växte även ett antal begonior, ofta klättrande eller epifyter, alltid lätt igenkända på sina asymmetriska blad; Begonia convallariodora, B. involucrata och en obestämd art, alla tre vitblommiga. Släktet Begonia har 32 arter i Costa Rica, men ungefär 900 i världen, till vilka kommer omkring 10 000 odlade sorter. Vi besåg trädet Ocotea tenera (Lauraceae), vars frukter utgör föda åt den berömda fågeln praktquetzal Pharomachrus mocinno (Trogonidae), vars stjärtfjädrar användes som huvudprydnader i det förkolumbianska Mellanamerika. Neil och Ragnhild hade lyckats få se och fo­tografera praktquetzalen själv uppe på en gren i trädet, en syn som många fågelskådare torde avundas dem. I molnskogarna blommade flera arter av det välkända växtsläktet Fuchsia (Onagraceae); vi såg den yviga blomställningen av F. paniculata med lila blommor, vilken besöktes såväl av vulkankolibri som av fjärilen Anartia fatima (Nymphalidae). Andra fuchsior som stod i blom var den rödblommiga, långpipiga F. boli­viana samt scharlakansfuchsia F. magellanica, vilka dock båda är införda från Sydamerika och sprider sig invasivt. En högvuxen (3 m) tistel uppe i molnskogen var Cirsium subcoriaceum, något erinrande om vår nicktistel Carduus nutans. Uppe på höga höjder var träden i molnskogarna lägre, varför det var lättare att studera epifyter som den vackra orkidén Epidendrum paucifolium och ananasväxten Werauhia ororiensis, vars gröngula blommor kontrasterade vackert mot de rödlila stödbladen i den 75 cm långa blomställning, som reste sig ur bladrosetten.

  På de större höjderna, högre än 3000 m ö.h., upplöses skogen i vissa områden och ersätts med paramo, en tropisk bergsvegetationstyp som mest förekommer i norra Anderna, men även något i Panama, Costa Rica (totalt 31 km2) och Guatemala, och som innehåller såväl småträd och buskar som örtartad vegetation. Ett överraskande art var umbellaten Myrrhidendron donell-smithii, som närmast såg ut som en trädformig strätta Angelica sylvestris, andra småträd var blåbärssläktingen Vaccinium consanguineum, bärande rikligt med vita blommor, och “johannesbusken” Hypericum irazuense med stora, vackert gula blommor. Däre­mot var Halenia aquilegiella (Gentianaceae) en ört med blekgula blommor bärande fem sporrar, ej så olikt peloria Linaria vulgaris f. peloria, vartill kom ett antal ormbunkar, såsom den mycket “udda” Jamesonia scammaniae (Pteridaceae) som blott förekommer uppe på riktigt hög höjd (kring 3700 m ö.h.) samt träd­ormbunken Blechnum auratum (Blechnaceae), som inte var särskilt lik vår kambräken B. spicant.

  Efter molnskogarna och den inte mindre fuktdrypande paramon blev det en stor förändring, när Ragnhild och Neil kom ned till västkusten vid Stilla havet. Här dominerar den tropiska torrskogen, som dock syntes ha en rikare eller åtminstone lättare observerad fauna. Vi såg svart leguan Ctenosaura similis (Iguanidae), en upp till 150 cm lång ödla, den fågelätande, ogiftiga ormen Pseustes poecilonotus (Colubridae), en kapu­cinapa (vilken art redan hade setts på östkusten) som visade sig vara ganska vanlig här i torrskogen. Större intresse väckte en (brunstrupig) tretåig sengångare Bradypus variegatus (Bradypodidae) uppklättrad i det snabbväxande trädet Cecropia insignis (Cecropiaceae), vars blad den livnär sig av. Vi fick även skåda den andra sengångaren i Costa Rica, (Hoffmans) tvåtåiga sengångare Choloepus hoffmanni (Megalonychidae) uppe i trädet Hymenaea courbaril (Fabaceae). Den tvåtåiga sengångaren är ljusare och har längre päls, till skillnad från den tretåiga lever den även på frukt och inte bara på blad. På marken skådades vitsvanshjort Odocoileus virginianus truei (Cervidae), och uppe i ett träd satt en välkamouflerad grå tandnattskärra Nyc­tibius griseus (Nyctibiidae), erinrande om en avbruten trädgren. Vi såg en vackert rödblommande bärmal­va Malvaviscus concinnus (Malvaceae), samt det taggiga sanddoseträdet Hura crepitans (Euphorbiaceae) som kan bli upp till 60 m högt, och vars kapslar fordom användes som “sandströare” när man ännu skrev med bläckpennor, detta för att bläcket skulle torka snabbare och inte bilda plumpar. Inne i skogen förekom gyllenfikus Ficus aurea (Moraceae), som är en “strypfikus”, vilken börjar som en klättrande lian, men så småningom inkläder och stryper hela det träd som den först använde för att nå upp till dagsljuset. Vi såg även det inom Costa Rica endemiska trädet Erythrochiton gymnanthus (Rutaceae). I nationalparken Cara­ra, som är rikare på vatten än området i gemen, sågs den sällsynta busken Aphelandra dolichantha (Acant­haceae) med sina vita blommor bärande violetta teckningar, samt (från en hängbro spänd över en flod) ett flertal amerikanska krokodiler Crocodylus acutus (Crocodylidae), en art som understundom angriper även människor: “gå ej nära dem!”, påpekade Ragnhild.

  Ragnhild och Neil hade speciellt velat besöka några vulkaner; det finns mer än 900 sådana i Costa Rica, men blott sju anses vara aktiva, och av dessa hade de lyckats komma till tre. Vulkanen Irazú ligger ungefär mitt i landet, omgiven av mycket bördiga vulkanjordar; den når upp till 3432 m ö.h. och hade sitt senaste större utbrott åren 1963–1965, då stora delar av landet fick känna på dess vulkanaska. I dess omgivningar blommade kermesbäret Phytolacca rivinoides (Phytolaccaceae), en av fem arter i Costa Rica, och den rosa­blommiga Arthrostemma ciliatum (Melastomataceae), som i likhet med de flesta av växtfamiljens omkring 4500 arter utmärker sig genom tydliga, nedsänkta nerver på bladen. Till samma familj hör lokalendemen Monochaetum vulcanicum, medan släktingen M. amabile är mera vittspridd. Släktet Senecio (s.lat.) har 28 arter i Costa Rica; vi såg den buskartade, rikt gulblommande S. cooperi som blir (upp till) 3 m hög och är spridd från Nicaragua till Panama, samt den mera småvuxna S. oerstedianus, som erinrar om en ålandsrot Inula helenium vad bladen beträffar, den är örtartad och blir sällan mer än 150 cm hög. Invid vägen nedom Irazú blommar den storvuxna gunneran Gunnera insignis (Gunneraceae), vars blad kallas för “fattigmans paraply” i Costa Rica. Detta (i huvudsak) sydhemisfäriska släkte är uppkallat efter Carl von Linnés gode vän, biskopen i Nidaros Johan Ernst Gunnerus (1718–1773). Busken Coriaria ruscifolia (Coriariaceae) har giftiga (hallucinogena) frukter, så det är bäst att inte smaka. Vi ser den blåblommiga lupinen Lupinus costaricensis tillsammans med den skönt brandgula målarborsten Castilleja irasuensis (Rhinanthaceae), som här troligen parasiterar på den i Costa Rica endemiska lupinen. En annan målarborste kallades för C. talamancensis, men Ragnhild kände sig tveksam om den verkligen förtjänade att upprätthållas som en art skild från den föregående. Vi fick skåda de vackert röda blommorna hos Bomarea acutifolia (Alstroemeri­aceae), som lär utmärka sig genom en smal gul rand på kalkbladen; måhända var vad som här kallades för B. costaricensis också en form av B. acutifolia. Däremot var den likaledes rödblommiga B. hirsuta klart skild, där vi såg den nära vulkanen Irazús topp tillsammans med ett rosablommigt flockel Eupatorium sp., där även bladen av en Gunnera tilldrog sig uppmärksamhet.

  Vulkanen Arenal når 1633 m ö.h. och hade sitt senaste större utbrott år 1968, men smärre vulkanutbrott inträffar av och till. I dess omgivningar sågs ytterligare växter, såsom den inhemska Tradescantia poelliae (Commelinaceae) och som jämförelse dess odlade släkting tremastarblomma T. ´ andersoniana. Den ori­ginella ormbunken Gleichenia bifida (eller Sticherus bifidus, Gleicheniaceae) med sina dikotomt grenade blad sågs här. På stigen genom regnskogen i Arenals nationalpark uppenbarade sig plötsligt en honindivid av större hockohöna Crax rubra (Cracidae), en fågel som inte brukar vara så lätt att få se. Vi får likaså se den vackra, rosablommiga orkidén Sobralia powellii växa där lavan från utbrottet år 1992 gick fram. Efter ännu en bit får vi öppen sikt mot vulkanens kägla på ungefär en mils avstånd, ut över området El Silencio, de delar som täcktes av lava vid det stora utbrottet 1968, och som sedan dess täckts med yngre vegetation. Den sista bilden var tagen från hotellet och visade hur den glödande lavan under natten rann ned från Are­nals krater, och hur vulkaniska bomber föll ned i omgivningen i samband med det mindre utbrott som på­gick vid Ragnhilds och Neils besök.

  Slutligen fick vi se en film som Neil och Ragnhild hade spelat in under sin resa (och “klippt ihop” efter sin hemkomst). Den började på Landvetters flygplats, gick över Panamá City och San José till regnskogen vid den karibiska kusten i Cahuita, där vi fick både se och höra vrålapan. I nationalparken Tortuguero fick vi följa med i båten på de sakta flytande strömmarna genom regnskogen och se trädens plankrötter gå ut i vattnet. Ute vid havet sköljde dess varma vågor stranden, och kapucinaporna klättrade i träden och skuttade från gren till gren. Inte minst fick vi se en längre sekvens där den tretåiga sengångaren med sina klor som “stolpskor” sakta klättrade i träden, ja, t.o.m. klängde över från ett Cecropia-träd till ett annat. Den svarta leguanen rörde sig sakta fram genom undervegetationen, fågeln costaricatapiranga Ramphocelus costaric­ensis (Thraupidae) lyste i svart och orange, de bruna pelikanerna drog förbi i flockar, och praktfregattfåg­larna Fregata magnificens (Fregatidae) seglade mot himlen. Nere i floden, under hängbron, fick vi skåda de amerikanska krokodilerna sola, bada och göra utfall. På avstånd såg vi vulkanen Arenals (relativt lugna) utbrott och hörde den dundra; det syntes bättre nattetid än på dagen.

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att många var högeligen imponerade över att Ragnhild och Neil lyckats sätta namn på så många växter och djur från Costa Rica – hur förhåller det sig egentligen med användbara fältfloror och -faunor därstädes? Det finns en hel del, även om det givetvis inte är lika lätt som hemma i Sverige, där “Kroken” och “MoStEr” är våra (fält-)botaniska hjälpredor; boken “Tropical Plants of Costa Rica” (Zuchowski 2006) hade varit mycket användbar på plats, men hemma hade mycket även bestämts med hjälp av “Internet-baserade resurser”. “Blåbärsbuskarna” (Vaccinium spp.) i Costa Ricas berg hade varit 4 m höga, men bären var (tyvärr!) inte mycket större än de vi är vana vid hemifrån. I bergen hade dagstemperaturerna legat vid 10–15°C, medan det varit avsevärt varmare i låglandet, dock inte besvärande varmt. Neil och Ragnhild hade arrangerat sin resa själva, det var blott vid den karibiska kusten som de hade haft en lokal guide. Framför allt i bergen fanns det ej så få släkten som man kände igen hem­ifrån, som Quercus, Rubus, Hypericum och Senecio (s.lat.). Ordföranden framhöll att det förelåg en ännu större överensstämmelse mellan vår flora och Costa Ricas på familjenivå, vilket anses ha att göra med att Kordilljärernas långa, i stort sett oavbrutna bergskedja från norr till söder möjliggjort för nordhemisfäriska växter att vandra söderut oförhindrat, detta till skillnad mot förhållandena i södra Afrika och i all synnerhet Australien, där i stort sett alla växter var obekanta för de första europeiska botaniska upptäcktsresandena. Framför allt växterna på hög höjd i Mellanamerika liknar våra, och tillhör ofta samma släkten. På samma sätt förhåller det sig också i Klippiga bergen i västra Förenta Staterna, där bergsfloran liknar vår, medan de växter man finner på lägre höjder ofta är helt annorlunda, något som har framhållits av Eric Hultén. Ragn­hild och Neil hade med sig en omfattande fotoutrustning till Costa Rica, med ett flertal olika objektiv från makro- till långa teleobjektiv. Filmsekvenserna hade de tagit med “stillbildskamera” (vissa moderna såda­na erbjuder denna möjlighet), och satt ihop efter hemkomsten. Aimon undrade om de skulle kunna ställa ut vissa av sina bilder i Botaniska Trädgårdens växthus, eller måhända i utställningslokalen “Floras rike”, men det första är förmodligen för fuktigt, och i det senare kommer det troligen inte att anordnas några fler “externa” utställningar, enligt vad Alexandre Antonelli berättade. På frågan om hur stort hotet från skogs­avverkningar mot regnskogsekosystemen i Costa Rica var fick vi veta att landet har många nationalparker; ungefär 20% av dess yta är naturskyddad. Ragnhild berättade att vad vi fått se blott var en liten del av alla de bilder de tagit under sin resa; i synnerhet har de massor av fågelbilder hemma…