Föredrag vid Botaniska Föreningens i Göteborg möte

fredagen den 24 februari 2012 i “Botanhuset”

 



       
   Geastrum corollinum                                                                              Geastrum elegans

       
   Geastrum minimus                                                                                  Geastrum triplex

Föredrag av Ulla-Britt Andersson (med bilder av Thomas Gunnarsson liksom bilderna ovan): “Alla Sveriges jordstjärnor”.

  Efter en morfologisk genomgång av jordstjärnornas utseenden och vilka karaktärer som var “viktiga” att lägga märke till fick vi en genomgång av de olika miljöer i vilka det kan löna sig att speja efter dessa svam­par. Därefter följde en systematisk genomgång av de nitton (eller möjligen tjugo) arter av jordstjärnor som är kända från Sverige, samtliga väl illustrerade i olika utvecklingsstadier, med framhävande av de viktigaste karaktärerna för var art samt vilka förväxlingsarter som kunde komma i fråga, deras kända ekologiska pre­ferenser, samt utbredningskartor över vad som hade inrapporterats till “Artportalen” av var art. Thomas’ utsökta fotografier illustrerade Ulla-Britts muntliga framställning på ett synnerligen välavvägt sätt.

 

  Ulla-Britt inledde med att visa av Thomas’ utsökta landskapsbilder, där vi fick se ett par dvärgjordsstjär­nor Geastrum schmidelii med utsikt över alvaret under en blå himmel (med tunna moln). Jordstjärnorna, svampfamiljen Geastraceae,  är en välavgränsad svampgrupp som traditionellt räknas till gasteromyceterna (buksvamparna), alltså samma grupp som våra vanligare röksvampar (Lycoperdaceae). Jordstjärnorna har rundade fruktkroppar, där spormassan (gleban) bildas inuti densamma; fruktkropparna anläggs antingen under, i eller ovan jordytan. Från Sverige är nitton (eller möjligen tjugo) arter kända, av vilka hela fjorton är rödlistade. Ett karakteristiskt drag hos jordstjärnorna är att gleban omsluts av två skikt, ett yttre (exoperi­dium) som öppnar sig stjärnlikt vid fruktkroppens mognad, och ett inre (endoperidium) som i regel inne­sluter spormassan; dessa bägge kallas tillsammans för rökboll. Vissa jordstjärnearter är väderlekskänsliga (hygroskopiska), vilket innebär att exoperidiet rullar ihop sig och innesluter rökbollen i torka, men rullar ut sig igen och frilägger rökbollen när vädret är fuktigt. En viktig term är peristom; detta avser området uppe på rökbollen kring mynningsporen, genom vilken sporerna kommer ut. Detta område kan vara väl avgrän­sat från omgivningen (markerat) eller föga olikt (omarkerat). Peristomets närmast mynningsporen belägna del kan vara fårat/veckat eller slätt/fransat, olika hos olika arter. Vi fick se en bild av en ung kragjordstjärna Geastrum triplex, ganska lik en lök, där exoperidiet höll på att spricka upp och blotta endoperidiet med en fransad mynningspor. När öppnandet är klart bildar exoperidiet “stjärnan på marken”, medan endoperi­diet, som ovan nämnts, innesluter spormassan och med denna kallas för rökboll. Hos en annan framvisad art, sträv jordstjärna G. berkeleyi, fick vi se exempel på helt färdigutvecklade jordstjärnor, hos vilka vi kun­de lägga märke till att rökbollen satt på ett skaft och hade en avgränsad nedre del, apofysen. Vi såg även att rökbollens yta var knottrig samt att densamma hade ett fårat/veckat, väl markerat peristom. Ett annat exem­pel, naveljordstjärna G. elegans, hade däremot en oskaftad och slät rökboll med ett (även här) fårat/veckat peristom, vilket dock var föga avgränsat från rökbollen, omarkerat. Ytterligare ett exempel, liten jordstjärna G. minimum, fick visa hur ett fransat/slätt peristom kunde se ut; i detta fall var detsamma väl markerat och rökbollen därtill knottrig av små kristaller på dess yta. En gammal och utsliten mörk jordstjärna G. coro­natum fick slutligen vara exempel på en slät rökboll med ett fransat/slätt, omarkerat peristom.

  Var kan man då hitta jordstjärnorna? De flesta arter är kalkgynnade, och då därtill många föredrar sandig mark är sandstäpp en idealisk miljö för att hitta många arter; detta medför att södra och östra Skåne, Öland och Gotland är Sveriges jordstjärnerikaste trakter. Även välhävdade betesmarker på kalkrikt underlag, som Ölands Stora alvar, är en ypperlig miljö för jordstjärnor; här hittas de mycket ofta på barrmattan under en­buskar. Trädgårdar och parker, fortfarande bäst på kalkrik grund, är andra lämpliga ställen att undersöka, särskilt i kanten av rabatter och inne i syrenhäckar. Ädellövskogar, företrädesvis utbildade på kalkrik mark, är även de goda jaktmarker för jordstjärnejägaren (på kontinenten, t.ex. i Frankrike och i Ungern, synes en del av arterna speciellt väl trivas under det från Nordamerika införda, ofta invasiva ärtträdet robinia Robinia pseudacacia). Även kalkbarrskogar hyser flera olika arter av jordstjärnor; både där och i andra miljöer fin­ner man dem ej sällan på eller strax intill myrstackar, det förefaller som om vissa jordstjärnor på något vis gynnas av stackmyrornas (Formica rufa) aktivitet. Även i fjällen kan man träffa på åtminstone någon jord­stjärna, men då endast på kalkrika fjällhedar dominerade av fjällsippa Dryas octopetala. I våra trakter är de av lätt insedda skäl inte så vanliga, men det kan löna sig att söka i örtrika lundar, liksom på skalbankar och vid skalrika sandstränder.

  Vi fick så en presentation av samtliga från Sverige kända arter, jämte några som ännu ej upptäckts i landet men som kanske kan finnas här. Ulla-Britt började med sålljordstjärna Myriostoma coliforme, som bildar ett eget släkte, lätt urskilt från våra övriga jordstjärnor. Sålljordstjärnan (som tyvärr ännu ej är påträffad på Öland) har en rökboll med flera skaft och flera mynningsporer, varigenom den erinrar om en – saltströare! Det är en omisskännlig, medelstor art, som är värmekrävande och förmodligen något kvävegynnad. Den är ytterst sällsynt i Sverige, hittills funnen blott på två lokaler, Lilla Karlsö utanför Gotland och en bergbrant i Tyresö socken i Södermanland. På rödlistan är den (givetvis) uppförd som akut hotad (CR). En annan helt omisskännlig art är hårig jordstjärna Trichaster melanocephalus, som även den bildar ett eget släkte. Den igenkännes lätt på att endoperidiet och yttersta delen av gleban sitter fast på exoperidiet, varför spormassan exponeras fritt vid mognaden. Somliga “DNA-forskare” anser sig dock ha visat att den “genetiskt liknar kragjordstjärna” så mycket att de vill dra in släktet Trichaster och i stället kalla den håriga jordstjärnan för “Geastrum melanocephalum”. Vi fick se en nyuppsprucken hårig jordstjärna med en mörk rökboll helt bestående av spormassa, och även med “stjärnans” grenar beklädda med sporer. Från att först ha sett ut som en lök på markytan slår den håriga jordstjärnan ut på några dagar till detta vackra stadium, vilket varar under någon månad, men fruktkroppen kan iakttas i intorkat skick bortemot tre år under goda betingelser. Hårig jordstjärna är en sällsynt art som förekommer i ädellövskog, parker och trädgårdar, samt i enbuskar på alvarmark, från Skåne i söder till Uppland i norr. Den är rödlistad som “hänsynskrävande” eller “nära hotad” (NT). Med tiden försvinner spormassan fullständigt och blott en bildning i dess mitt, pseudokolu­mellan, kvarstår jämte de stjärnlikt utbredda flikarna från exoperidiet. Dessa delar är mycket sega och mot­ståndskraftiga och kvarstår, lätt igenkännliga, i fler år. Vi fick se en utbredningskarta (från “Artportalen”) som visade många fynd på Öland jämte ett fåtal på Gotland, i Väster- och Östergötland samt i Uppland. På denna karta saknades dock flera kända lokaler, varifrån den således inte hade rapporterats in, bl.a. den för­modligen utgångna i Billdals park och den aktuella ute på Marstrandsön. Alla utbredningskartor ur “Art­portalen” måste “tas med en nypa salt” påpekade Ulla-Britt; de visar ju endast vad som har rapporterats in dit, inte övriga kända, äldre eller nutida lokaler.

  Därefter övergick Ulla-Britt till de “egentliga” jordstjärnorna, släktet Geastrum s.str., som hos oss om­fattar sjutton (eller möjligen arton) arter, vilka jämfört med många andra intressanta svampgrupper har den fördelen att det inte är nödvändigt med någon mikroskopisk undersökning vid artbestämningen. En annan tilltalande egenskap hos jordstjärnorna är att de med fördel kan eftersökas under alla årstider – något som ju annars ingalunda är fallet med flertalet av våra svampar. Hon inledde med att förevisa de hygroskopiska (eller “subhygroskopiska”, d.v.s. delvis eller något väderlekskänsliga) arterna. Först ut var fältjordstjärna G. campestre, som förutom genom att exoperidiet rullar in sig kraftigt i torka utmärker sig genom knottrig rökboll och fårat peristom. Detta är en mycket sällsynt art, med några få fynd i Skåne och Blekinge (ännu ej funnen på Öland), vilken på rödlistan är klassad som akut hotad (CR). En annan, inte riktigt så sällsynt, art som även den är hygroskopisk (eller ibland subhygroskopisk) är stäppjordstjärna G. pseudolimbatum. Av denna fick vi se en färsk fruktkropp vid sidan av en äldre, som under de rådande (torra) förhållandena hade rullat in sina flikar. Stäppjordstjärnan har en skaftad, slät rökboll med fransat, markerat peristom och är i regel ganska lätt att identifiera. Det är en sällsynt art, först påträffad utanför Mariestad i Västergötland, men där numera till synes utgången; aktuella fynd föreligger från Skåne och Öland (samt möjligtvis även från Gotland). Den är rödlistad som starkt hotad (EN), men visar möjligen en tendens till att öka i nutiden, särskilt på Öland, även om detta möjligen kan vara en effekt av ökat eftersökande. Det växer i sandstäpper, ofta på barrmattor under tall, eller i sandiga betesmarker med slitet växttäcke, ofta på skräpiga ställen (s.k. “ugly places”), något som kan ha att göra med att den förefaller vara kvävegynnad.

  Blomjordstjärna G. floriforme är en (kraftigt) hygroskopisk art med oskaftad rökboll som bär ett fransat och omarkerat peristom; vi fick se den i öppnat skick i en fuktig mossmatta (av takmossa Tortula ruralis). Vid torka rullar den ihop sig så kraftigt att rökbollen inte alls syns, vilket framgick av nästa bild. Det är en liten art, som även den förefaller vara kvävegynnad. Sällsynt är den också, med få, glest spridda fynd från Skåne, Öland, Gotland, Halland och Västergötland (samt ett gammalt fynd i Jämtland), och på rödlistan tas den upp som starkt hotad (EN). Den växer gärna i gamla tuvmyrestackar, eller på sandig mark med slitet växttäcke eller i kanten av enbuskar (ej sällan på s.k. “ugly places”). Även blomjordstjärnan kanske ökar, åtminstone på Öland? I Västergötland är blott en lokal känd, nära Vättern norr om Jönköping. Släktingen rulljordstjärna G. corollinum (syn. G. recolligens) är även den hygroskopisk med oskaftad rökboll och ett fransat peristom, men till skillnad från blomjordstjärnan är detta markerat. Vi fick se den växande på västra landborgen på Öland (med vacker utsikt ut över Kalmarsund). Rulljordstjärnan är likaledes så starkt hyg­roskopisk att den rullar ihop sig helt i torka, så att rökbollen inte alls syns. Det är en liten till medelstor art, något större än blomjordstjärnan i genomsnitt, som främst är funnen i Skåne samt på Öland och Gotland, men även har enstaka fynd i Väster- och Östergötland. Den är också rödlistad som starkt hotad (EN). För­utom att den har markerat peristom skiljs den även från blomjordstjärnan genom sporstorleken (men detta kräver undersökning i mikroskop).

  Naveljordstjärna G. elegans (syn. G. umbilicatum) fick inleda den återstående gruppen av arter som inte visar någon hygroskopisk effekt, och bland dessa visade Ulla-Britt först dem som har fårat peristom. Den första bild av naveljordstjärnan vi fick se såg så “läcker” ut, att man kunnat tro att det var en bakelse från något finare konditori. (Ulla-Britt hade också lekt med tanken att lägga fram ett förslag till något öländskt konditori att göra bakelser av denna utsökta form!) Naveljordstjärnan är en liten art med oskaftad rökboll, som bär ett i en spets utdraget, tydligt fårat peristom, som ej är markerat. Rökbollens yta ser mjölig ut hos denna art, men det är inte fråga om de sträva kristaller som finns hos andra arter. Naveljordstjärna växer på välhävdade, kalkrika marker, sällsynt från Skåne till Uppland, men är rätt vanlig på Ölands Stora alvar, där den ej sällan påträffas under enbuskar. På utbredningskartan från “Artportalen” kunde vi se att den även var känd från Skåne, Blekinge, Gotland och norra Bohuslän. Kantjordstjärna G. striatum är normalt en lätt igenkänd art, detta då dess apofys har en tydlig, vass kant (eller t.o.m. ett överhäng) mot rökbollens skaft, men detta kan vara svårare att se när fruktkroppen är helt färsk. Dess peristom är tydligt fårat, och exoperi­diets undersida är täckt med förnarester. Rökbollen skrumpnar ofta ihop med åldrandet, och erinrar i detta hoptryckta skick ofta om en basker (!), medan exoperidiet förblir mörkt kopparfärgat även som gammalt. Kantjordstjärna är normalt en medelstor art (men har stor variation därvidlag), som växer både i gles skog och i mer öppen mark, ofta bland enbuskar, samt i trädgårdar. Arten synes vara måttligt kalkgynnad, och är känd från flertalet landskap från Skåne till Medelpad, varöver vi fick se en karta från “Artportalen”.

  Kamjordstjärna G. pectinatum liknar föregående art (de kan ibland vara svåra att särskilja), men denna art saknar alltid vass kant eller överhäng på apofysen. Den har en långskaftad rökboll (skaftet skall vara minst 3 mm), en rund rökboll som inte skrumpnar ihop i baskerform samt ett tydligt fårat peristom. Exoperidiets undersida är täckt med förnarester och dess flikar ljusnar med tiden, så att de framstår i skarp kontrast mot en mörk rökboll. Kamjordstjärna är i regel en medelstor art som mest förekommer i barrskog, mera sällan i lövskog eller bland enbuskar på öppen mark. Den är en av våra allra vanligaste jordstjärnor, och är känd från nästan alla provinser, från Skåne till Norrbotten (och Lappland?), vilket visades med utbredningskarta från “Artportalen”. Dvärgjordstjärna G. schmidelii (syn. G. nanum), har ett ganska missvisande namn, då den inte alls alltid är så liten, utan kan vara åtminstone medelstor; den är Ölands vanligaste jordstjärna. På samma sätt som föregående art har den en skaftad, slät rökboll med välmarkerat, fårat peristom och apofys utan kant eller överhäng, men här är skaftet kortare än 3 mm. Oftast är hela dvärgjordstjärnan 3–4 cm och dess rökboll 1 cm, så i genomsnitt är den mindre än kamjordstjärnan. På Stora alvaret är den nog så vanlig och växer ofta i mattor av takmossa. Emedan den är så vanlig på Öland noterar Ulla-Britt och Thomas ofta den med ett “ständigt denna schmidelii”! Dvärgjordstjärnan är hävdgynnad och växer på öppen, kalkrik mark, ofta på sand, men även på barrmattan under enbuskar. På rödlistan räknas den som hänsynskrävan­de eller “nära hotad” (NT); man kan fråga sig varför den skall vara rödlistad alls, men den är tydligen inte så vanlig på andra håll som på Öland. Vi fick se en utbredningskarta från “Artportalen”, varav framgick att den förekommer utmed södra Sveriges kuster från norra Bohuslän till Stockholmstrakten, rikligast på Öland och Gotland. Vi fick även se en bild av en mycket ung dvärgjordstjärna som “föddes” ur marken; det var nästan rörande vackert.

  Sträv jordstjärna G. berkeleyi är en “dubbelgångare”, den kan vara mycket lik dvärgjordstjärna, men den har en knottrig eller åtminstone sträv (inte slät) rökboll. För övrigt har den i likhet med föregående en kort­skaftad rökboll (skaft mindre än 3 mm) vars apofys saknar kant eller överhäng och vars peristom är avsatt och fårat. Som framgick av bilden har sträv jordstjärna en omfattande färgvariation som ung, både ljusgråa, rödbrunaktiga och mörkt bruna former förekommer. Ofta är den något större än dvärgjordstjärnan, men ett överlapp i storlek gör denna karaktär i stort sett oanvändbar; även den får anses vara liten till medelstor. Vi fick se ett fotografi från 1 januari med iskristaller på jordstjärnan, som en påminnelse om att det går bra att söka jordstjärnor året om, dock mindre bra på sommaren (bäst från september till april, om inte snö täcker marken). Kanske omfattar sträv jordstjärna två olika, ännu ej urskilda arter, varav den ena i så fall växer på välhävdad, mer eller mindre öppen mark, ofta bland enbuskar, medan den andra förekommer inne i kalkrik skog, mest ädellövskog men även barrskog. Sträv jordstjärna är rödlistad som starkt hotad (EN) och före­kommer från Skåne till Uppland, att döma av utbredningskartan från “Artportalen” mest på Öland (men det kan vara en artefakt av fler noteringar och fler inmatningar). Vi fick se en miljöbild från en beteshage på Öland där sträv jordstjärna växer tillsammans med fem andra jordstjärnearter, i mark som hålls kort av betande kvigor. Om det är korrekt att arten skall delas upp i två är det den skogsväxande som skall behålla artepitetet “berkeleyi”.

  De återstående jordstjärnearterna utmärkte sig genom att ha fransat peristom. Den första var fransig jord­stjärna G. fimbriatum, en art som Ulla-Britt tyckte vi borde kunna hitta i Göteborgstrakten. Mycelielagret täcker hos denna art hela undersidan, varför den har mycket förnarester där. För övrigt har den en oskaftad rökboll och ett omarkerat peristom, och är i regel en liten eller medelstor art. Den är något kalkgynnad och påträffas i såväl barr- som lövskogar, i parker och även i mera öppen mark, ej sällan bland enbuskar. Den är en av våra vanligare arter, spridd från Skåne till övre Norrland (åtminstone i Umeåtrakten, enligt utbred­ningskartan från “Artportalen”). På Öland är detta den vanligaste arten i skog, medan den mera sällan ses på öppen mark. Om de hittills presenterade Geastrum-arterna alla är små eller medelstora är kragjordstjär­na G. triplex en medelstor till stor art. Vi fick se en bild från en artrik skog på Öland med mer än etthund­ra fruktkroppar av kragjordstjärna! Dess mycelielager är fäst i en central punkt, vilket medför att exoperi­diets släta undersida inte täcks av förnarester. Kragjordstjärnans rökboll är oskaftad med ett markerat peri­stom som har en fransad öppning. En utmärkande karaktär är att exoperidiet bildar en uppbruten “krage”, något som syns bäst på unga fruktkroppar, och som gett arten dess svenska namn. Kragjordstjärna växer i örtrika skogar, gärna på kalkrik mark, men även i parker och trädgårdar. Det är den art som vi under före­draget hade närmast till; den växer på Ekekullen i Slottsskogen (den kulle där Göteborgs Naturhistoriska Museum är beläget). Kragjordstjärna förekommer spridd från Skåne upp till mellersta Norrland (åtmin­stone Medelpad och Jämtland), men är jämförelsevis ovanlig på Öland.

  Säckjordstjärna G. saccatum är en liten till medelstor art med mycelielagret fäst i en central punkt, varför ej heller denna art samlar förna på undersidan av exoperidiet. Den kan ibland vara svår att skilja från små kragjordstjärnor, men den saknar alltid krage under sin oskaftade rökboll, som har ett mera tydligt marke­rat, fransat peristom. I början av dess utveckling är rökbollen nedsänkt i exoperidiet (saccat), vilket gett den dess namn. Den växer på kalkrik, öppen mark, eller ibland i syrenhäckar. Säckjordstjärna är en sällsynt art, funnen i Skåne samt på Öland och Gotland, vilket framgick av utbredningskartan. Den är upptagen på vår rödlista som starkt hotad (EN). Ulla-Britt visade oss en jämförelse mellan upp-och-nedvända fruktkroppar av två arter, fransig jordstjärna och säckjordstjärna, där vi kunde se hur den förstnämnda, vars mycelielager täcker hela undersidan, också hade förnarester överallt, medan den senare hade en nästan “ren” undersida utan några förnarester att tala om, detta då dess mycelielager blott fäster i en punkt. I bl.a. Ungern finns en närbesläktad art, G. lageniforme, som ännu ej har påvisats hos oss (men som kanske kunde hittas!). Liten jordstjärna G. minimum är som namnet antyder en småvuxen art, som utmärker sig genom en kortskaftad rökboll med mycket väl markerat, fransat peristom, och vars yta är täckt med små kalkkristaller. Mycelie­lagret täcker hela exoperidiets undersida och dess flikar är fler än fyra. Liten jordstjärna växer på öppen, kalkrik mark, ofta på sandstäpp, ibland inne i enbuskar. Den är ovanlig, men är samtidigt den art som har den största utbredningen i Sverige, från Skåne till Torne lappmark (Lullehatjårro norr om Tornejaure; den går ännu längre norrut i Norge). Utbredningskartan visade flest fynd från Öland, men detta kan, som ovan nämnts, vara en artefakt. På rödlistan är den upptagen som sårbar (VU). Efter röjningar på Ölands Stora alvar har det visat sig att liten jordstjärna kan “explodera”, i det att det plötsligt visar sig mängder av frukt­kroppar där tidigare högst några få iakttagits.

  Fyrflikig jordstjärna G. quadrifidum är en liten art, som står på fyra (eller någon gång fem) “styltor”, i det att mycelielagret bildar en skål, från vilken exoperidiet reser sig. Den har en kort skaftad rökboll, med ett tydligt markerat, fransat peristom, vilken som ung har en mjölig yta. Hos äldre fruktkroppar kontraste­rar den mörka rökbollen mot de fyra ljusa flikarna. Den ses bäst under hösten, från oktober till december. Denna art är tydligt fornikat, d.v.s. exoperidiets flikar är endast i spetsarna fästa vid mycelielagrets skål. Ofta ser man många fruktkroppar tillsammans, både årets och fjolårets, de senare med nästan vita flikar, på barrmattan i rikare granskog. Fyrflikig jordstjärna förekommer relativt sparsamt från Skåne till Norrbotten (rikligast i östra Svealand, särskilt i Södermanland och Uppland) och är rödlistad som hänsynskrävande (NT). Den är tydligt kalkgynnad, men inte så vanlig på Öland. Hög jordstjärna G. fornicatum liknar före­gående art, men är mycket större. Den har också ett skålformat mycelielager och står upp från detta på fyra “styltor”, således tydligt fornikat, som det vetenskapliga namnet utsäger. Den har en skaftad rökboll med omarkerat, fransat peristom. Hög jordstjärna är en sällsynthet som sällan påträffas på lövförna i kalkrika ädellövskogar; den är funnen i Skåne och Blekinge, på Öland, samt i nordöstra Småland och sydöstra Sö­dermanland. Den är en medelstor art med mörk rökboll och även som äldre mörka flikar. Den är rödlistad som starkt hotad (EN). Dess senaste fyndort på Öland, en gammal hassellund nära Horn i Högby socken, har blivit för kraftigt röjd, varför den inte synts till på några år och kanske är försvunnen från ön.

  Rödbrun jordstjärna G. rufescens är en medelstor till stor art med fler än fyra flikar, skaftad rökboll med omarkerat, fransat peristom, samt rökbollen oftast rödbrun till brunbeige. Som “nyfödd” i augusti, vilket vi fick se, är rökbollen gråbrun, medan flikarna har en rödbrun färgton. Rödbrun jordstjärna är rätt ovanlig men förekommer spritt här och där från Skåne till Dalarna (och Gästrikland?), vilket framgick av utbred­ningskartan från “Artportalen”. Den växer i rikare skogar, såväl barr- som löv-, och även i trädgårdar, gär­na i syrenhäckar. Mörk jordstjärna G. coronatum slutligen, är även den en medelstor till stor art med fler än fyra flikar, skaftad rökboll med omarkerat, fransat peristom, men dess rökboll är mörkgrå till svart med ett mörkt skaft. Stundom kan den vara svår att skilja från den rödbruna jordstjärnan. Ulla-Britt tycker att den ser “klumpig” ut, och att det är den minst vackra jordstjärnan, i synnerhet då den är gammal och sli­ten. Den får ofta algpåväxt på flikarna när fruktkroppen åldras. Mörk jordstjärna påträffas i barrskogar på kalkrik mark, men även i lövskogar och parker, liksom bland enbuskar i mera öppen mark och stundom i trädgårdar, även den i syrenhäckar. Den är rödlistade som hänsynskrävande (NT) och förekommer med spridda fynd från Skåne till Dalarna, mest på Öland (åtminstone efter vad som är inrapporterat). I Jönkö­ping växer den i trädgården hos Botaniska Sällskapets ordförande, Martin Sjödahl.

  Slutligen visade oss Ulla-Britt två mycket små arter som ännu ej har påträffats i Norden. G. hungaricum, vilken som namnet anger finns i Ungern, är ytterst liten, 2–3 mm och kraftigt hygroskopisk; den har ett väl avsatt, fransat peristom. G. kotlabae är aningen större, likaså kraftigt hygroskopisk, och har en slät rökboll med ett fårat peristom. Måhända skulle någon av dessa kunna påträffas på Öland (eller någon annan stans i Sverige), hoppades Ulla-Britt, och avslutade därmed bildvisningen.

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att jordstjärnorna förmodligen spricker upp efter vissa i förväg avsatta svaghetszoner i exoperidiet, men att detta inte går att se på en ouppsprucken “lök”, vilken sedan spricker upp i normalt fyra till tio flikar. Enligt vad sekreteraren kunde dra sig till minnes hade Stel­lan Sunhede berättat om hur han kunnat ana var en ouppsprucken jordstjärna skulle ha öppnat sig när han snittade densamma under sina vetenskapliga studier av dessa svampar. Tyvärr är jordstjärnorna oftast inte med i populära svampböcker, eller i bästa fall (?) finns någon eller några få arter med som exempel. Johan Nitare har skrivit om Sveriges jordstjärnor, Stellan Sunhedes doktorsavhandling från 1989 (på engelska) handlar om dem, och Mikael Jeppson håller på att skriva en bok om dem – och så har vi ju Ulla-Britts och Thomas’ förnämliga jordstjärneserie i form av flera artiklar i Svensk Botanisk Tidskrift. Jordstjärnor kan inte anses som matsvampar, utom möjligen i mycket unga stadier, men även då finns det säkert lämpligare svampar för köket. De hygroskopiska arterna rullar ihop sig i torka, men rullar ut sig i fukt, vilket möjlig­gör att sporerna sprids då regndroppar träffar rökbollen. I torrt stadium kan de rulla iväg och lägga sig på ett annat ställe, så att de får tillfälle att även där sprida sporer när regnet kommer. På frågan om vilken art av jordstjärna som setts växa vid Lygnerns strand kunde inte Ulla-Britt svara, utan fick nöja sig med att be alla som hittade jordstjärnor att samla en eller några få fruktkroppar som beläggmaterial; Mikael Jeppson granskar gärna sådana. Ordföranden framförde att föredraget hade illustrerats av ett fantastiskt bildmateri­­al, något som helt var Thomas’ förtjänst. Ylva Heed undrade om det gick att odla jordstjärnor; ja, det går, men kanske snarare för att utföra korsningsförsök mellan olika arter än för att massproducera fruktkrop­par. På frågan om det gick att se några av bilderna på Internet fick vi veta att Thomas lagt ut många av sina utsökta bilder på “Flickr”, sök efter hans namn där, så skall det nog gå att hitta både ett och annat att titta på. Varför så många jordstjärnor gärna växer inne i enbuskar var en fråga som Ulla-Britt inte kunde ge oss något säkert svar på, delvis beror det nog på att där är lämplig mark, men det kan även förhålla sig så att de bildar mykorrhiza med enen, kanske? Giorgio Peresutti påpekade att en Carlina-art i Alperna (silvertistel C. acaulis?) är hygroskopisk även som torr och död; detsamma gäller för de hygroskopiska jordstjärnor­na, de rullar ihop sig och öppnas igen utan medverkan av levande celler. Ingemar Jonasson undrade om de unga stadier av jordstjärnor som liknats vid “lökar” kanske kunde jämföras med vanliga röksvampar, men nej, man skulle nog inte förväxla dem med vanliga röksvampar, men däremot möjligen med något slags lök av okänt slag. Sekreteraren hade snittat en hårig jordstjärnas “lök”, den såg just ut som en sådan, och blev uppskuren för att han inte visste vad det var för något. Ordföranden framhöll att det kanhända inte var just jordstjärnorna själva som var så sällsynta, utan snarare de som kände igen dem och kunde identifiera dem. Det kunde nog ligga en del i detta, men våra arter är inte svåra att bestämma; de kräver inte mer utrustning än flertalet kärlväxter, d.v.s. en lupp. Aimon undrade hur stor utbredning jordstjärnorna hade på jorden, på vilket Ulla-Britt svarade att de fanns över större delen av jordens icke nedisade yta, även i tropikerna, t.ex. är kragjordstjärnan ursprungligen beskriven från ön Java i Indonesien. Henrik Ljungstrand undrade om de kunde tänkas sprida sina sporer med djur; detta kan nog vara möjligt, t.ex. med får i betesmarker eller med skalbaggar som kan påträffas inne i rökbollarna, men i huvudsak torde sporspridningen ske med vinden. Börje Wernersson frågade om de var giftiga, på vilket Ulla-Britt svarade att såvitt känt var, nej, men å andra sidan var de ju inga matsvampar, varför deras eventuella innehåll av “sekundära metaboliter” väl inte hade studerats så noga. Ordföranden erinrade om mykologen Bengt Cortin (som tog sig namnet efter spindel­skivlingarnas släkte, Cortinarius), som hade velat proväta alla svampar, och mycket riktigt dog i “svamp­förgiftning” (vilket dödsfall dock, åtminstone enligt vad sekreteraren hade hört, hade orsakats av kronisk etanolförgiftning, men detta gift framställs ju av svampar ur släktet Saccharomyces). Aimon undrade slut­ligen om korna äter jordstjärnor, de är ju så förtjusta i svamp, på vilket Ulla-Britt svarade att jordstjärnor inte tycktes “falla dem på mulen”, om de råkade få in dem i gapet åt de i regel ändå inte upp dem. Däre­mot gjorde korna ofta “rent hus” på de större hattsvampar som råkade växa i deras hagar, så förmodligen var de helt enkelt inte förtjusta i just jordstjärnor.