Botaniska Föreningen i Göteborg

torsdagen den 27 september 2012 i Botanhuset

 

Föredrag av Tore Mattsson: “Björnbär i och kring Bohuslän”.

  Tore inledde med en kort historisk tillbakablick över björnbärens utforskning, varefter han genomgick de arter som är kända från Västsverige, fördelade på tre grupper: vanliga, lokalt vanliga, samt sällsynta arter. Härvid kom han givetvis in på problemet med “vad är en art egentligen?”, och föreslog en “operationell” definition. Slutligen presenterade han sina avslutade, pågående och planerade björnbärsprojekt, varvid vi fick veta en del om vilka resultat som hade framkommit, men även vilka problem som fanns, samt något om de metoder som används idag, alltså vad som litet slarvigt kallas “molekylärbiologiska analyser.

 

  Tore inledde med att ställa den retoriska frågan: “Taggbuskar, kan de’ va’ nå’tt??”. Ja, i alla händelser har de intresserat mänskligheten sedan urminnes tid, kanske framför allt som “odlingshinder”, men även som symboler. Tore visade ett utsnitt ur en gammal bibelhandskrift (på latin) där en björnbärsreva var in­målad i texten, som var hämtad från Domarbokens nionde kapitel. Den text det rörde sig om var liknelsen i verserna 14-15, vilken efter King James’ Version (1611) lydde sålunda: “Then said all the trees unto the bramble, Come thou, and reign over us. And the bramble said unto the trees, If in truth ye anoint me king over you, then come and put your trust in my shadow …”. [Emellertid är det inte säkert att det ord i den hebreiska grundtexten till Shofetim (Domarboken) som har översatts med “bramble”, vilket är atad, bety­der just “björnbär”. Våra svenska bibelöversättningar återger atad med “törnbuske”, och enligt Molden­ke & Moldenke (1952) är dess grundbetydelse “taggig eller tornig buske”, och i just detta fall bör växten som avses troligen vara “vargtörne” Lycium europaeum, eller kanhända “nabka” Ziziphus spina-christi. (Rhamnaceae).] Om det verkligen rör sig om ett björnbär torde det vara frågan om det “heliga björnbäret” Rubus sanctus, som är vanligt i Israel och hela östra Medelhavsområdet, eller möjligen det i Levanten avse­värt sällsyntare macchiabjörnbäret R. ulmifolius.

  Tores björnbärsintresse hade blommat upp på allvar sedan han åren 2003 och 2004 hade råkat finna två “konstiga björnbär” på två mindre öar utanför Orust. Erik Ljungstrand hade inte kunnat sätta några namn på dem, nej inte ens världsauktoriteten Heinrich E. Weber i Tyskland hade vetat vad det egentligen var som Tore hittat. Detta ledde till att Tore inledde ett samarbete med batologen Alf Oredsson i Skåne, vilket, fram till dennes hastiga död för två och ett halvt år sedan, hade lett till kraftigt ökade kunskaper om björnbär hos Tore. Efter Alfs bortgång har Tore fortsatt sitt batologiska forskningsarbete, nu i samarbete med Ulf Ryde i Lund och Tomas Burén i Kalmar. Man kan fråga sig varför björnbär skall vara så svåra att artbestämma, “De är ju så lika … och ändå så olika”. Hos oss i Nordeuropa är det i synnerhet krypbjörnbären Rubus sect. Corylifolii som ställt till med problem för taxonomerna. Under första hälften av 1900-talet hade vi här i Sverige flera framstående batologer (H. Allander, C.E. Gustafsson, Å. Gustafsson, H. Hylander m.fl.), som verkligen “kunde” även (de flesta) krypbjörnbären, men även de ansåg dem vara “svåra”, och efter hand “dog” deras kunskaper med dem, och “återupplivades” inte förrän genom Webers arbeten, särskilt hans grundläggande “Revision der Sektion Corylifolii” (1981).

  Flertalet av våra europeiska björnbär är apomiktiska, d.v.s. de sätter frön utan befruktning, vilket medför att avkomman blir genetiskt identiska med moderbusken (kloning). De kräver dock pollination för att frön och frukter skall kunna utvecklas, men “faderskapet” har ingen inverkan på avkommans utseende, ett fe­nomen som kallas för pseudogami; flertalet björnbär är alltså pseudogama apomikter. Särskilt krypbjörn­bären har dock ibland delvis sexuell frösättning och kan pollineras av, förutom andra björnbär, både hallon Rubus idaeus och blåhallon R. caesius, vilket kan ge upphov till besvärliga hybrider. Med “lite vana” går det dock att lära sig bestämma alla (riktiga) björnbärsarter i Bohuslän med omnejd, även om förekomsten av hybrider “stökar till det”, i synnerhet om man som nybörjare råkar ha “oturen” att hitta just en sådan. Man bör därvid tänka på dels att studera flera olika karaktärer hos björnbärsbuskarna, inte blott titta på en “nyckelkaraktär” som verkar lätt att använda (som blomfärgen eller taggarnas form och storlek), dels att välja typiska delar vid insamlande av belägg. Här visade Tore en teckning på vilken dessa delar var marke­rade: mittstycken av årsskott med två (eller tre) blad, samt välutvecklade blomskott från den mellersta delen av fjolårets skott med både blommor och frukter, de senare dock inte nödvändigtvis mogna. Samla inte in avvikande delar, se dig omkring och försök ta med vad som verkar vara typiskt.

  Bland den viktigare bestämningslitteratur, som kunde användas för att försöka få namn på björnbär från Bohuslän och Göteborgstrakten, nämnde Tore “Nordiske Brombær” (Pedersen & Schou 1989), som tar upp alla arter som då var kända från Norden (men som tyvärr är utgången på förlaget, och blott kan gå att få tag i på antikvariat), de två artiklarna “Ingen rädder för björnbären …” (Ljungstrand 1995 i Vrivrånge 4) och “Hjälp att bestämma västsvenska krypbjörnbär” (Ljungstrand 1996 i Vrivrånge 7), “Krypbjörnbär i Sverige” (Ryde [2012]; på Internet: http://www.teokem.lu.se/~ulf/Rubus_html/index.html) som bl.a. har med en interaktiv bestämningsnyckel till krypbjörnbär, samt “Den nya nordiska floran” (Mossberg m.fl. 2003), vår välkända “MoStEr”, som dock inte tar upp alla kända arter, utan blott ett urval av de vanligare. Det första (och för nybörjare ofta nog så svåra) steget är att avgöra om vad man funnit är ett äkta björnbär Rubus sect. Rubus eller ett krypbjörnbär. Hos de äkta björnbären är bladens (oftast fem) småblad normalt ej överlappande, kronbladen är jämförelsevis smala och släta i kanterna, och fruktsättningen är i regel god. Hos krypbjörnbären är (de ej sällan färre än fem) småbladen oftast delvis överlappande, kronbladen breda­re och i regel krusiga i kanten, samt fruktsättningen ej sällan ojämn eller rentav dålig. Tore illustrerade des­sa skillnader med fotografier, men betonade att undantag fanns från varje enskild skillnad mellan de bägge sektionerna. Våra krypbjörnbärsarter anses ha uppstått genom hybridisering mellan äkta björnbär, (andra) krypbjörnbär, blåhallon och i vissa fall även hallon.

  Efter denna allmänna genomgång övergick Tore till att presentera Bohusläns björnbär, och inledde med de sex arter som han ville kategorisera som “vanliga arter i (nästan) hela landskapet”: sötbjörnbär Rubus plicatus, skogsbjörnbär R. nessensis, spetsbjörnbär R. gothicus, västkustbjörnbär R. norvegicus, hassel­björnbär R. wahlbergii och skageracksbjörnbär R. nordicus, den sistnämnda nyligen urskild ur den näst sista. Sötbjörnbär är vanligt i nästan hela Bohuslän, blott sällsyntare eller rentav obefintligt i de högläntare inre delarna, särskilt öster om Bullaren. Totalt torde bortemot 90% av alla björnbärssnår i Bohuslän bestå av sötbjörnbär. Arten har ljusrosa (eller ibland vita) blommor, i vilka ståndarna är kortare än pistillsamling­en, tydligt veckade (“plisserade”) blad (åtminstone de unga), samt stora grova taggar som man lätt fastnar i. Detta är förmodligen den art som de flesta människor tänker på när de hör talas om “björnbär”, och det är utan tvivel den art vars (välsmakande) bär plockas flitigast mot sommarens slut. Skogsbjörnbär är också en vanlig art (om än sällan lika riklig som sötbjörnbär), och till skillnad från föregående art finns den även i hela Bohusläns inland; det är det av våra björnbär som bäst uthärdar kalla vintrar. Skogsbjörnbär har vita blommor med långa ståndare, vilka är tydligt längre än pistillsamlingen, glatta, klargröna blad som oftast är femdelade, men ej sällan även sex- eller sjudelade, samt få, veka, violetta taggar på årsskotten. Dessa bägge arter hör till de äkta björnbären, och till dessas underavdelning sommargröna björnbär Rubus subsect. Ru­bus, medan de fyra följande hör till krypbjörnbären.

  Spetsbjörnbär är vanligt i de kustnära delarna av landskapet Bohusläns södra hälft, upp till Sotenäset. Ar­ten har stora, vita blommor och grovtandade blad med en utdragen spets. Västkustbjörnbär är också vanligt vid havet i södra delen av Bohuslän, till Bottnafjorden. Tore ville utfärda en varning för “monster”, former med välmatade, angiokarpa frukter (detta innebär att foderbladen omsluter frukten) och kraftiga, förlängda foderblad; sådana uppträder hos åtskilliga krypbjörnbär, men särskilt ofta hos västkustbjörnbär. Arten har stora, rosa blommor med rosa ståndarsträngar och rosa pistillsamling, smultronbladslika högblad (denna term avser – i batologin – bladen på blomskotten, till skillnad från bladen på årsskotten), samt brett hjärtli­ka ändsmåblad på årsskottens blad. Hasselbjörnbär är vanligt inom de kustnära delarna av södra Bohuslän men sällsyntare i norr (där många av prickarna på utbredningskartan från “Bohusläns Flora” torde avse skageracksbjörnbär). Denna art har ljusrosa blommor med en vitgrön pistillsamling och grovt enkelsågade blad med en ljusfiltad, mjuk bladundersida. Skageracksbjörnbär, slutligen, förefaller vara vanligt inom vis­sa kustnära trakter i norra Bohuslän, men då det är närstående hasselbjörnbäret, och nyligen har utbrutits som en egen art är utbredningen ännu ej så väl känd. Även i södra Bohuslän finns det fynd av denna art, särskilt på Orust med omgivande öar (vilket torde bero på att Tore bor där!), som sydligast på Marstrands­öarna. Arten liknar hasselbjörnbär, men ändsmåbladet på årsskottens blad är bredare, och ofta djupt lobe­rat. Hos vissa blad går dessa lober ända in till mittnerven, vilket gör att bladen blir sex- eller sjudelade. På bladundersidorna är skageracksbjörnbäret inte lika mjukt ljusfiltat som hasselbjörnbäret.

  Därefter lämnade Tore de vanligaste arterna, och övergick till de nio arter som kan betraktas som (relativt) vanliga åtminstone i delar av Bohuslän: armeniskt björnbär Rubus armeniacus, orustbjörnbär R. infestus, flikbjörnbär R. laciniatus, nordbjörnbär R. septentrionalis, sprengelsbjörnbär R. sprengelii, falkbjörnbär R. friesianus, filtbjörnbär R. lagerbergii, naggbjörnbär (eller kungälvsbjörnbär) R. lamprocaulos och mol­lösundsbjörnbär R. oredssonii ined. Det första, armeniskt björnbär, är som namnet antyder inte inhemskt, utan förvildat från odling, och förekommer här och där, framför allt i samhällen och på skräpmarker. Arten är stor och grov, med rik fruktsättning av stora frukter (det är givetvis därför den odlas!), samt igenkänns lätt på sina nästan kritvita bladundersidor på stora blad med blankt grön ovansida. Orustbjörnbär är vanligt på Orust samt på kringliggande öar och fastland, i söder till Tjörn, i norr till Malmön och i öster till Udde­valla. Det har vita blommor med en något violett “ton” och är relativt sentblommande. Taggarna på dess årsskott är kloböjda med karminröda baser och gula spetsar, och förekomsten av småtaggar mellan dessa gör att stjälken känns sträv. Även i blomställningarna har orustbjörnbär utpräglat kloböjda taggar. Den lät­taste arten av alla, flikbjörnbär, kommer också från odling, och förekommer fågelspridd här och där. Arten är omisskännlig med sina kraftigt uppflikade blad, högblad, foderblad och t.o.m. – kronblad. Den som en gång har sett flikbjörnbär kan arten sedan! Nordbjörnbär är vanligt i ett litet område i mellersta Bohuslän, mest kring Åbyfjorden, i Kungshamn, Askum, Tossene och (framför allt) Bro socknar. Arten har rent vita blommor, tätt taggiga och håriga årsskott, småblad med utdragna spetsar, samt täta klasar med stora, vackra bär, vilka dock är “blaskiga” i smaken. Sprengelsbjörnbär påträffas här och där på Marstrandsöarna, men har även ett fåtal förekomster på södra Inland öster om dessa (Tjuvkil, Lövön och Ramsön). Denna art är lätt att känna igen med sina små, rosa blommor i en gles, utspärrad blomställning. Många av dess blad är tre- eller fyrdelade, och årsskotten är tätt håriga med grova, bakåtböjda taggar. Dessa fem uppräknade arter är äkta björnbär, eller mera specifikt vintergröna björnbär Rubus subsect. Hiemales, medan de fyra som nu följer är krypbjörnbär.

  Falkbjörnbär förekommer spritt i den södra delen av landskapet, upp till Bottnafjorden. Dess tätaste kän­da förekomster är belägna i Kungälvstrakten och på södra Orust, men området däremellan är mindre väl utforskat, så det kan nog finnas fler lokaler även där. Arten nybeskrevs år 1958 av Hjalmar Hylander från Ytterby, Nösund och Mollösund, men tyvärr var beskrivningen tekniskt “ogiltig”. Första gången Tore såg den var i samband med en exkursion när Erik Ljungstrand hittade den vid färjeläget på Lyr. Detta ledde till att Tore fick upp ögonen för den och började hitta fler lokaler på Orust; nu är 30–40 (möjligen bortemot 50?) lokaler kända från kommunen. Denna art har vita blommor i en utspärrad blomställning, dubbelsåga­de, kupiga blad, samt kloböjda taggar med en kraftig bas. Filtbjörnbär är ganska vanligt inom två snävt av­gränsade områden i Bohuslän: västra Hisingen (med Överön) och Öckerö skärgård samt yttersta delen av Bokenäset (Dragsmarks socken) och Skaftö. [För övrigt förekommer arten i angränsande delar av Väster­götland och norra Halland kring Göteborg, på Bjärehalvön med Hallands Väderö i nordvästra Skåne, på den danska ön Anholt och nära Fredrikshamn, samt på en högst isolerad inlandslokal mellan Bollebygd och Borås – detta är hela världsutbredningen!] Arten är lätt att upptäcka, då den blommar tidigare än något annat björnbär och har stora, vita blommor. Frukterna är filthåriga på ytan, även som mogna (de mognar också tidigare än alla andra björnbär). Även steril är filtbjörnbär lätt att känna igen på sina stora, skrynkli­ga blad och på att årsskotten är rikligt försedda med grova taggar. Naggbjörnbär är ganska vanligt i trakten kring Kungälv (och kallas även kungälvsbjörnbär) med utposter på västra Hisingen, i Svartedalen och på Klåverön. Arten har vita blommor, finsågade (eller naggade) blad med en avsatt spets, kupade ändsmåblad som är bredast ovan mitten, samt klena taggar. Mollösundsbjörnbär är en ännu ej beskriven lokalart från trakten kring Mollösund, som har noterats från Herrön (Härön) i söder till södra delen av Stora Hermanö i norr; möjligen finns arten även på den danska ön Läsö (Læsø), där Tore har sett mycket liknande björnbär i september 2012. Den har vita blommor (med en svagt rosa “touch”), mycket kraftigt kupade blad, vars ändsmåblad har en tvärt avsatt spets, och vars nedre sidosmåblad är (nästan) helt oskaftade.

  Efter denna genomgång av de arter man har större chans att påträffa tog så Tore även upp alla de rariteter, “exklusiva arter”, som är kända från Västsverige, jämte några björnbär ur litteraturen vilkas “artstatus” är tvivelaktig. Först elva äkta björnbär: sammetsbjörnbär Rubus allegheniensis, franskt björnbär R. gillotii, spirbjörnbär R. grabowskii, “strandbjörnbär” R. infestus ´ plicatus, stort skogsbjörnbär R. nessensis var. armatus, rostbjörnbär R. pedemontanus, raspbjörnbär R. radula, surbjörnbär R. sulcatus, bergumsbjörn­bär R. loehrii, grönbladsbjörnbär (eller oskarshamnsbjörnbär) R. muenteri och banbjörnbär R. bifrons, va­rav sammets-, stort skogs- och surbjörnbär tillhör de sommargröna, medan övriga är vintergröna. Därefter sju krypbjörnbär: bedfordbjörnbär Rubus bedfordianus ined. (sorten ‘Bedford Giant’), bohusbjörnbär R. dissimulans, rosenbjörnbär R. rosanthus, knölbjörnbär R. tuberculatus, knippbjörnbär R. fasciculatus och de båda tveksamma arterna “hallonbjörnbär R. pruinosus” och “hjärtbjörnbär R. cyclomorphus”.

  Sammetsbjörnbär härstammar från Nordamerika och förkommer hos oss endast sällsynt som förvildad från odling. I Bohuslän finns en handfull spridda fynd, ofta nära bebyggelse. Arten liknar skogsbjörnbär med sina stora, vita blommor, men har en tätt både enkel- och glandelhårig blomställning, och tätt mjukhå­riga blad, vilka känns sammetsludna särskilt på undersidan. Denna art är diploid och har sexuell förökning till skillnad från alla andra björnbärsarter inom vårt område. Franskt björnbär har sin enda kända fyndort i Norden på ön Bråtö sydväst om Orust, där det upptäcktes av Tore år 2004. Övriga kända lokaler är beläg­na i franska Centralmassivet. Denna mycket vackra art har stora, kraftigt rosa blommor, blad med (nästan) kritvit undersida, samt långa, kraftiga, raka taggar på årsskotten. Identifieringen av densamma är närmast en “detektivhistoria”, i vilken ingår genetisk analys och kromosomtalsbestämning, följd av en resa ned till Frankrike för att studera den misstänkta arten på ort och ställe, vilken resa Tore företog tillsammans med Alf Oredsson. Denna art har välsmakande bär, men de förefaller sällan hinna mogna ut hos oss i Norden. Spirbjörnbär är en ovanlig art, men förekommer spritt i landskapet, dock alltid fåtalig på sina lokaler. Arten har ljusrosa, väldoftande blommor i en smal, spirformad blomställning, gråvitludna bladundersidor och dess nedersta småbladspar är små och smala. Den är triploid och saknar därmed funktionsdugligt pollen, varför den är en “pollenparasit”, beroende av pollen från andra björnbärsarter för att kunna sätta frukter. Hybriden “strandbjörnbär” påträffades år 2003 på Stora Karholmen utanför Hälleviksstrand. Den kunde visas vara tetraploid (2x=28) och har förmodligen uppstått genom hybridisering (!) mellan (apomikterna) orust- och sötbjörnbär. Troligen har den uppkommit på växtplatsen som en F1-hybrid, men dess avkom­ma förefaller i odlingsförsök vara konstant, så frågan är om det inte rör sig om en helt nyuppkommen art? Tore har odlat upp den från frön i sin Rubus-odling, vilka blommade för första gången sommaren 2012. Den har märkliga blommor med mörkrosa pistillsamling innanför vita kronblad, och gör ett unikt intryck! Stort skogsbjörnbär har mycket få fynd i Bohuslän, men kan vara förbisedd. Dess taxonomiska ställning är dock tveksam; “apomiktiska arter borde väl inte få ha varieteter”, eller? Varieteten liknar vanligt skogs­björnbär, men är mer storvuxen och har fler och större taggar. Rostbjörnbär är funnet på en lokal i södra Bohuslän (Stala socken på Orust) och på tre kring Göteborg [vartill kommer en i Ånimskog i Dalsland]; det tycks vara på spridning i södra Sverige, möjligen delvis som förvildat från odling. Arten är mycket lätt att känna igen med sina alltid trefingrade blad med långt utdragna spetsar på småbladen. Kronbladen är vita och smala, årsskotten (och även blomskotten) är rikligt försedda med korta, smala taggar och glandler. Dess bär är nog så välsmakande; dess svenska namn kommer av att bladverket blir rostfärgat på hösten. Raspbjörnbär är endast känd från en nutida lokal i Bohuslän: vid Långedalens campingplats på Koön, men här har det å andra sidan varit känt sedan 1839 (en av de två svenska primäruppgifterna!). För övrigt finns arten i Västsverige även på Sönnerbergen i Onsala socken, norra Halland. Den är betydligt vanligare i söd­ra Sverige (särskilt i Blekinge) och Danmark, och förekommer även på norska Sörlandet, så det är snarast märkligt att vi inte känner fler lokaler i Bohuslän. Dess blommor är ljusrosa och rätt sena, bladens nedre småbladspar sitter “fotställda”, d.v.s. med sitt skaft utgående från de närmast högre småbladens, och dess årsskott och blomskott är mycket sträva av glandelborst mellan de kraftiga, snedställda taggarna. De taggar som sitter i blomställningen är raka, till skillnad från hur det förhåller sig hos orustbjörnbär. Surbjörnbär är sällsynt i Västsverige med endast två kända nutida lokaler i Bohuslän: i Ytterby och Tossene socknar. Däremot är arten inte ovanlig på Ostkusten. Den har stora, vita blommor, vars ståndare är längre är pistill­samlingen (jämför sötbjörnbär!), samt stora, vackra blad med långskaftade, ofta kupiga ändsmåblad. Ber­gumsbjörnbär är i Norden endast känd från en lokal: strax intill Bergums kyrka nordöst om Göteborg; dess närmaste kända förekomster befinner sig i mellersta Tyskland. Arten har påfallande små, vita blom­mor, långskaftade ändsmåblad och rikligt glandelhåriga årsskott. Grönbladsbjörnbär (eller oskarshamns­björnbär) är också endast känd från en lokal i närheten av Bergums kyrka på Västkusten, men den har rätt många lokaler i östra Småland, flest i och kring Oskarshamn. Denna art har vita blommor, påfallande run­da och långskaftade ändsmåblad med en avsatt spets, samt täthåriga årsskott rikligt försedda med kraftiga taggar. Banbjörnbär, slutligen, är i Västsverige endast känd från en lokal vid Ursand i Frändefors socken i Dalsland, nära Vänersborg; den finns i Sverige dessutom i Lund i Skåne. Arten har (tämligen blekt) rosa blommor, rätt små blad med (nästan) kritvit bladundersida och fotställda nedre sidosmåblad, samt årsskott med långa, raka taggar. Den är påfallande mycket klenare än franskt (och än mera armeniskt) björnbär.

  Bedfordbjörnbär är känt från ett fåtal spridda lokaler i Bohuslän, samtliga ligger intill bebyggelse, där det tidigare har odlats. De flesta äldre uppgifter om denna växt anger “hallonbjörnbär”, för alla bestämnings­nycklar leder dit med dess kombination av karaktärer. Detta björnbär har (nästan) vita blommor och åtmin­stone som unga filthåriga frukter, rynkiga blad med gråfiltad bladundersida, samt raka, rödvioletta taggar på runda, gröna årsskott. Bohusbjörnbär är blott känt från tre väl skilda områden i nutiden: Styrsö socken i Göteborgs södra skärgård, Bro socken i mellersta, samt Kville och Tanums socknar i norra Bohuslän. Det kännetecknas av vita blommor med gröna foderblad (som bär små taggar på ytan), kraftiga taggar på årsskotten och grovt tandade blad med fotställda nedre småblad. Tore var inte säker på att vad han sett var en enhetlig art; bladen var ganska olika på Köpstadsö och i Tanum. Möjligen är bohusbjörnbär även fun­net på Koön vid Marstrand av Tore (gamla uppgifter finns från den närbelägna Klåverön). Rosenbjörnbär är sällsynt med spridda växtplatser i Göteborgstrakten samt södra och mellersta Bohuslän, till Svenneby. Arten påminner mycket om västkustbjörnbär med sina rosa blommor med rosa ståndarsträngar och pistill­samling samt brett hjärtformade ändsmåblad, men skiljer sig genom välmatade, håriga frukter och violetta taggar på gröna årsskott. Möjligen kan det ha uppstått som en hybrid mellan västkustbjörnbär och hallon, men åtminstone tills vidare ville Tore betrakta det som en god art. Knölbjörnbär är i Sverige endast känt från Bråtö sydväst om Orust, men i Norge har det även hittats (som barkinkomling) nära Moss i Östfold. Arten har stora vita blommor och blommar tidigt, dess (ofta tre eller fyra) småblad har smala baser som är bredast ovan mitten, årsskotten har rikligt med smala, raka taggar, och både dessa och blomskotten är rikt försedda med glandelborst. Alf Oredsson spekulerade om att denna art, som för övrigt mest förekommer på de brittiska öarna, skulle kunna ha spritts till Bråtö med svarthätta Sylvia atricapilla. Problemet med att tänka sig fågelspridning till Sverige av björnbär är ju att fåglarna flyttar åt “fel” håll på hösten, men vissa svarthättor flyttar vid denna tid åt nordöst och kan påträffas övervintrande på vår västkust. Svarthättan äter ofta bär, däribland björnbär (flyttande svarthättor har vid nätfångst visat sig vara insmorda med björnbär!), på hösten, även om den under sommaren huvudsakligen är insektsätare. Knippbjörnbär har i sen tid rap­porterats från två lokaler i Bohuslän, men Tore har inte lyckats återfinna arten, så det är osäkert om den idag finns i landskapet; däremot förekommer den i norra Halland.

  Men nu blir det besvärligt… – vad är en art egentligen?, frågade sig Tore. Kanske kan man säga att en art utgörs av individ med gemensamma karaktärer, (hyfsat) konstant avkomma, samt egen spridningsförmåga och därav följande självständigt utbredningsområde. I så fall skulle kanske vissa hybrider kunna betraktas som (nya) arter, nämligen om de uppfyller dessa kriterier! Och omvänt, om en “art” inte uppfyller dem så kanske den inte alls bör betraktas som en art… Vad som kallats för “hallonbjörnbär” är ett exempel där­på; det finns inte som “art” i Bohuslän, detta då de bestånd som finns inte är genetiskt enhetliga och inte verkar bero på självständig spridning, utan förefaller vara hybrider mellan hallon och olika krypbjörnbär, ofta spetsbjörnbär, som har nybildats på olika ställen. Detta gäller förmodligen även hela Sverige, så “ar­ten hallonbjörnbär” bör nog strykas ur flororna. Ett problem kan vara att den är beskriven från Örö i östra Småland, men det förefaller inte meningsfullt att upprätthålla denna “art” endast för detta lokala bestånd. Hybriderna mellan hallon och krypbjörnbär förefaller alltid vara pentaploida (5x=35), medan flertalet av våra krypbjörnbär är tetraploider (4x=28). Hybrider av “hallonbjörnbärstyp” utmärker sig i regel genom åtminstone delvis pruinösa skott, finhåriga (unga) frukter och förekomst av sjutaliga blad. Ett annat exem­pel är vad som kallats för “hjärtbjörnbär”, även här är det högst tveksamt om det finns någon sådan art. De bestånd som på grundval av sina karaktärer har förts hit är mycket heterogena, och utgör troligen i de flesta fall hybrider mellan blåhallon och västkustbjörnbär, men stundom med andra krypbjörnbär. Gemen­samt för dessa “hjärtbjörnbär” är att de har angiokarpa, välmatade frukter, ofta även förlängda foderblad, men för övrigt är de mycket olika varandra; vi fick se exempel från Danholmen (i Morlanda socken) och Hunnebostrand. De är oftast hexaploider (6x=42), men stundom blott penta- eller tetraploida.

  Här övergick Tore till att berätta om sina avslutade, pågående och planerade björnbärsprojekt. Det första var “genetiska analyser av franskt björnbär och strandbjörnbär”. Hans resultat visade på samstämmighet mellan franskt björnbär från Bråtö och Frankrike, vilket legat till grund för identifieringen. Analyserna vi­sade även på samstämmighet mellan “strandbjörnbär” och de förmodade föräldraarterna orust- och söt­björnbär. Det andra projektet var “systematisk undersökning av björnbärsfloran i skärgården utanför syd­västra Orust”, från vilket resultaten blev en noggrann kartläggning av de olika arternas förekomst i områ­det, varvid knölbjörnbär och en obeskriven art, kallad “Rubus III” (numera mollösundsbjörnbär) nyupp­täcktes. Resultaten har (till stor del) publicerats i “Vrivrånge”. Projekt nummer tre var en “utredning av Rubus friesianus”, där resultaten av eftersökande i fält och herbariegenomgångar blev en mängd nya loka­ler för arten. I en artikel i “Svensk Botanisk Tidskrift” presenterades så den “nya” arten och erhöll en formellt giltig beskrivning. Det fjärde projektet är “utredning av Rubus III”, vilket genom eftersökande i fält har lett till en större kunskap om dess utbredningsområde. En artikel där mollösundsbjörnbäret skall presenteras och få en giltig beskrivning är under utarbetande, även om dess “utbredningsdiameter” blott är ungefär 17 km, och Webers gräns för nybeskrivande av “lokalarter” mer eller mindre godtyckligt har satts till “minst 20 km”. Möjligen finns dock samma art på Läsö, vilket skulle öka “utbredningsdiame­tern” till över 20 km, men å andra sidan argumenterar Ulf Ryde för att alla lokalarter bör beskrivas, även om deras utbredningsområden är små, så man kanske inte behöver bry sig om Webers “nedre gräns”. Det femte projektet, som Tore bedriver tillsammans med Ulf Ryde och Tomas Burén kallas för “genetiska studier av krypbjörnbär i Sverige”. I praktiken utförs de “genetiska analyserna” (av mikrosatellit-DNA) genom Mikael Hedréns forskargrupp vid Lunds universitet. Inom detta projekt är följande frågeställningar relevanta vad beträffar Göteborgsområdet och Bohuslän: a) finns hallonbjörnbär i Sverige?; b) är filtbjörn­bär en god och enhetlig art?; c) är rosenbjörnbär en “riktig” art?; d) är “hjärtbjörnbär” en god och enhet­lig art?; e) är bohusbjörnbär en eller flera arter?; f) är hasselbjörnbär en art eller bör den delas upp i flera?; g) är den avvikande formen av västkustbjörnbär en egen art?; h) hur har övriga hybrider mellan hallon och krypbjörnbär uppstått?; samt i) hur har övriga hybrider mellan blåhallon och krypbjörnbär uppstått? Än så länge finns blott resultat till svar på a), i form av ett: nej, åtminstone inte på Västkusten! Mycket insamlat material finns redan, men personal till att utföra analyserna, och i viss mån pengar till att bekosta dem sak­nas. En hel del kromosomtalsbestämningar har dock utförts med “flödescytometri”, en metod som i stort sett går ut på att man “väger cellernas DNA” och genom jämförelse med referenser som har känt (räknat) kromosomtal med stor sannolikhet (och avsevärt snabbare och billigare) kan få upplysning om det troliga kromosomtalet hos ett visst prov. Alla arter i släktet Rubus har “grundtalet” x=7, varför de sexuella diplo­iderna har 2x=14, ett fåtal triploida apomikter har 3x=21, flertalet apomikter har 4x=28 (tetraploider), men vissa är i stället pentaploider med 5x=35 eller hexaploider med 6x=42. Som en kort sammanfattning angav Tore att de ville “en gång för alla reda ut och bringa klarhet bland de besvärliga krypbjörnbären” (i Sveri­ge). Han avslutade med att tacka för de bidrag som han och hans medarbetare hade fått från Botaniska Fö­reningens i Göteborg fonder “till minnet av Harald Fries m.fl.” under en följd av år!

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att de enligt Tore mest välsmakande björnbärsarterna på Västkusten är söt-, rasp-, rost- och filtbjörnbär. På frågan om var i världen det fanns björnbär svarade Tore att släktet Rubus är utbrett över hela världen, men att björnbär, undersläktet Rubus, i stort sett bara fö­rekommer inom (det växtgeografiska) Europa och i Nordamerika – och det är bara i Europa som de är så höggradigt “kritiska”. De allra artrikaste delarna av Europa vad avser björnbär är Nordtysklands slättland och England. Våra egna björnbärsarter är nästan alla mycket kustbundna – de behöver en lång, mild höst och en inte alltför hård vinter för att överleva. Givetvis finns det gott om endemiska björnbärsarter i olika mindre områden i Europa, även i Sverige. Vissa björnbärsarter är spridda från odling, då har de odlats för bärens skull, antingen för god smak eller för hög avkastning (björnbärssylt för avsalu!), stundom har man odlat vissa sorter som är tagglösa även om taggigare sorter har mer välsmakande frukter. Saknas det helt “problem” bland de äkta björnbären? Nejdå, men våra arter är i regel (nästan) fullständigt apomiktiska, varför de sällan ger upphov till hybrider, och därmed (nästan) inga “nya” arter som kan vara svåra att av­gränsa från de “gamla”. Däremot innehåller serien Glandulosi i södra Centraleuropa en stor mängd av ännu outredda former, men vi har bara två svenska arter ur denna serie, rostbjörnbär och slokbjörnbär Ru­bus flaccidifolius, och de är inte svåravgränsade. Ordföranden erinrade om Åke Gustafssons skrifter om björnbärsflorans ursprung och utveckling i Europa; hur förhåller sig hans slutsatser till den nyare forsk­ningens resultat? Detta var något som Tore inte visste tillräckligt mycket om, men han hänvisade till Ulf Rydes krypbjörnbärssida på Internet, där även en hel del teoretiska spörsmål avhandlas. Slutligen kunde frågan om man skulle kunna följa björnbärsarterna genom kvartärgeologisk pollenanalys besvaras med ett “förmodligen inte”, i regel kan man inte komma längre än till släktet vid bestämning av subfossila pollen.